LIVET OCH LITE TILL

onsdag 31 mars 2010

.min blivande man

Raggoparden m.fl. tycker att jag ska nätdejta.

Igen, får jag väl själv tillägga.

Tja, det skadar väl inte att se vad som hänt sen sist.

Jag öppnar upp en dörr som varit stängd ett tag och släpper in lite friska vindar, och se där, det ligger faktiskt ett brev och väntar på mig. Pulsen stiger. Vad kan det vara för spännande meddelande?

"Aaah du e söt du :)", skriver min blivande man under signaturen "tvattbrada"

.på shoppingtur

Jag har shoppat lite i veckan. En lax spenderade jag på denna:

Och en sprattlande firre på detta:


En gång hade jag roligt när jag betalade, och en gång la jag all min frustration på expediten för att prislappen var så stor. Vill ni vara med och gissa? Om vi säger så här, en av dessa två produkter är avgörande för att min vardag ska fungera. Men ändå svider det till när pengarna promenerar ut från min snygga börs (som för övrigt var väldigt rolig att köpa).

tisdag 30 mars 2010

.strömmen gick och luften försvann

Mitt i en tanke som smattrade över tangenterna så blev allt svart. Och det svarta såg ut att ha nått hela staden. Affärer stängdes och folk gick hem.

Jag tänkte ta bilen.

Men se, det gick inte. Den vägrade att starta. Jag slog det nummret som först dök upp i min tanke och min dotters pappa dök upp med sprattlande hästar under huven och en skruvmejsel i handen. Inget hände.

Nu vilar bilen i en backe med nosen neråt. För i morgon måste vi vara på språng igen och då kan jag inte låta mig hindras av döda batterier.

Det är lätt att luften går ur när strömmen försvinner.

Djävla bil.

Och djävla kvinna som inte....


(och nu pep det till i telefonen....det var pappan....som erbjöd sig att kolla vad det kan ha varit för nåt....så nu måste jag börja gråta...det eländiga stycket gör något för att hjälpa mig....det har väl typ aldrig hänt förut...eller så har jag förträngt att han är sån....en som hjälper djälva kvinnor med djälva bilar)

.ormen i paradiset


.korsordsrim

Vi löser korsord hon och jag. Ett namn som rimmar på potta. Lätt. Lotta. Nästa namn hon ska hitta är Britta. Eh. Vi tar ett annat ord i stället!

.retur med tur

Snart kommer hon inhoppandes på mitt kontor. Hon brukar ha så bråttom att hon sladdar i kurvan och jag måste springa fram och fånga upp henne innan hon glider in på kollegans kontor.

Och jag ska lägga alla de där kramarna på hennes kind som jag så snopet fick ta med mig hem igen igår. Om hon inte trillat omkull innan så kommer hon att göra det nu, så mycket ska jag kramas.


Det är min plan...


...som kommer att misslyckas. Hon kommer att hitta påskägget innan hon hittar mig. Och hon kommer att prata mer om filmen som jag lovade att vi skulle hyra, än viska att hon saknat mig.

.ägget som försvann

Till fikat serverades ett gigantiskt påskägg fylld med svindande söta färgklickar. Jag la ett par i munnen och kände sockret mot tänderna. Tvångsmässigt tog jag några till.

Vid lunch var ägget tomt och förvånade blickar trängdes kring bordet. Men när ingen trädde fram med en rimlig förklaring, blev ögon lite vassare och kommentarer lite spydigare.


Vem?

måndag 29 mars 2010

.tur och retur, utan tur

I snart fyra år har vi delat på hämtning och lämning. Varannan vecka, med en självklar millimeterrättvisa. För när vi båda två vill ha henne mest så håller man koll på dagarna.

Måndagen den 29 mars 2010 blev det dock väldigt konstig. Jag åkte och hämtade ett barn som inte var där. "Den där andra kvinnan" hade hämtat henne sa fröken (och bara den nevärderande ordföljden förtjänar ett helt eget inlägg med långa rader av svordomar...vad är det för hemsk etikett de satt på henne....urk).

Så där stod jag med fingret på ringklockan för att hämta millimeterrättvisan. Men bakom dörren stod ett frågetecken och då blev jag också osäker. I min kalender var noteringen mitt (fast med väldigt slarviga bokstäver) och i hans stod det hans (där såg jag inte med vilket typsnitt).

Och mitt uppe i förvirringen hoppade E fram med den ena lösningen efter den andra. Det skulle hållas händer, ätas middag och förmodligen flyttas ihop, men någonstans måste man dra gränsen för vilda idéer. Jag återkommer när jag kollat originaldokumentet sa jag, rullade ihop mitt måttband och åkte hemmåt.

.jag skulle inte känna igen mig!

Noga, noga, noga. Fötterna på markeringen. Ta av glasögonen. Titta rakt fram. Nej, inte le.

Men jag har alltid glasögon på mig. Och jag ler alltid på bild.

Kvinnan i passet som jag fick i min hand är en ny bekantskap. Nu måste jag bara komma ihåg vem jag ska se ut som när jag passerar passkontrollen.


.den ofrivillige parkonsulten

Jag har nu hittat min plats i "the circle of life". Min livsuppgift. Min gudomliga plan!

Mina damer och herrar, jag är den som hittar andra till andra!

Genom att gå på dejt med mig så får man en aura som (uppenbarligen) är oemotstådlig för alla andra, och man får ögon som (uppenbarligen) gör att omgivningen översvämmas av pumor. I tell you, det är världsklass på det glans jag målar människor med!

I vissa fall räcker det faktiskt bara med en dejt innan han hittar sin blivande fru. I andra fall krävs ett antal kontakter innan jag blinkar till och plötslig upptäcker att han har hittat någon att drunkna i. Och i ett par extrema fall så har stjärnglansen varit så stark att mannen inte ens hunnit avsluta mig innan han kastat sig i famnen hos denna livskamrat som plötsligt uppenbarade sig.

Så singlar träd fram! Dejta mig och finn din livspartner (i någon annan...jag kan inte nog betona det). Pengarna tillbaka om du inte hittar någon inom en vecka! Jag är nämligen den ofrivillige parkonsulten och jag misslyckas aldrig med ett uppdrag. Olé!

lördag 27 mars 2010

.best of lets dance

Det här var det roligaste med hela Let's Dance säsongen. David Hellenius, du är ett geni!

.runt ett annat bord

Jag tar chansen och slår mig ner vid ett bord jag aldrig suttit. Min dotter finns redan där, men ägnar mig ingen uppmärksamhet. Hon är fullt upptagen med att visa det vackraste armbandet för sin lillasyster och stora blå glittrar till svar.

Själv kan jag inte heller hålla mig från att tycka om detta paket av fjunigt hår och mjuk värme. Jag väntar tålmodigt på min tur, sen sveper jag mina armar runt barnet och försvinner bort.

Ansiktet är inte min dotters, men blicken är det. Samma vakna, utforskande ögon. Och samma koncentrerade lugn. Och jag är stolt. Presenterar henne där ögonbryn höjs, skämtar med dem som inte förstår och ler mot frågorna.

Jag borde väl ha rätt till åtminstone varannan helg! Det är ju trots allt min dotters syster.

fredag 26 mars 2010

.tjugan som försvann

Hon är i upplösningstillstånd och discot har knappt börjat. Hon vill att mamma ska komma.

Jag hittar min stora, lilla tjej i en soffa så långt bort från det som skulle vara roligt som hon bara kan komma. Ansiktet har runnit ner över klänningen och landat i en hög på golvet. Jag böjer mig ner och samlar upp henne i min famn.

Och det jag lyckas fånga upp är rester av skam.

Modet hade tagit discots minsta tjej till kiosken och handen hade pekat ut en blå chipspåse. Jag kan tänka mig att kön bakom var lång och fjärilarna i magen många. Men när fingrarna trevade i väskan efter den prassliga tjugan så var den borta.

Kvar stod skammen och visste inte var den skulle ta vägen.

.bjästaeffekten

Det lilla samhället Bjästa har väckt känslor och verkligen markerat en plats på kartan. Uppdrag Granskning har gjort sitt jobb!

Jag slås av de starka reaktionerna, och den reaktion som först nyper till i hjärtat är hatet. Det hat som dränker de oskyldiga flickorna, och det hat som nu kablas ut över nätet och som verkar sakna riktning. Jag får en känga när jag kliver in i diskussionen och försöker stoppa en jämförelse mellan vem av de två flickorna som det är mest synd om. Du har fel vrålar ett mail till mig.

Och på bloggar jag läser kommer attacker om kyrkans roll. Att en präst inte kan representera en hel religion försvinner i ilskan som täcker bokstäverna på skärmen.

Hatet tittar bakåt och letar syndabockar när energin istället skulle göra bättre nytta i form av handlingskraft för att göra framtiden bättre för oss som inte drabbats (än).


Men en annan reaktion skrämmer mig mer. Mycket mer.

Vid fikabordet öppnar jag mina tankar för att släppa ut lite av det svarta som väckts i mig. Jag vill prata om häxjakten och om unga kvinnors utsatthet, men möts av ett skämt. En man avbryter mig (eller ämnet, jag vet inte vilket) med brutal humor och det jag ville ha sagt åker i golvet med en smäll. Jag säger inget, men kokar inombords.

Men så händer det igen, runt ett annat bord där jag vill lägga mina tankar. Allvaret avbryts med en respektlös kommentar (mot mig eller ämnet vet jag inte) och återigen dör energin.

Och då förstår jag att detta inte handlar om enstaka personers oförstånd, utan ett helt samhälles inställning till kvinnor. Det handlar om strukturer vi är rädda att bryta. Det handlar om att inse att vi har fel. Det handlar om att inse att vi inte behandlar alla lika!

Lättare att skjuta ilskan åt ett annat håll, än att rikta den mot sig själv och inse att det är svart även där! Det kanske är det som blir "Bjästaeffekten"

torsdag 25 mars 2010

.med grädde och sylt tack!

300 spänn för en apparat som man bara kan laga en maträtt på är rätt magstarkt. Men jag köpte ändå, det billigaste våffeljärnet i affären. En lagg senare förstod jag att man får det man betalar för. Bleka sladdriga våfflor trots fem långa minuter i järnet.


Men jag ska ge apparaten en chans till. Idag är det våffeldagen och jag ska stapla frasiga skapelser på en hög och servera dem med grädde och sylt.



(Visst är det lite märkligt att fira en lyckad befruktning med ett lass våfflor, men häng med här så ska ni få veta varför..... Förr kallades nämligen Maria bebådelsedag för vårfrudagen och sen hörde nån jeppe fel och trodde det var våffeldagen och vips har ni svaret!)

onsdag 24 mars 2010

.en portion till tack

Jag lägger ifrån mig telefonen och vänder mig om.

Jo, det är såhär säger jag till min gluggis och hon skruvar genast upp koncentrationen för att uppfatta även de minsta signalerna jag skickar ut. Att det är nåt viktigt jag tänker på fattade hon direkt.

Jag hade fel, åh så fel, säger jag till henne och hela barnet börjar glittra till svar.

Och trots att jag så många gånger agerat dumt så förlåter hon mig för allt. En gudomlig förlåtelse. Det finns inte ett spår av bitterhet när våra tummar möts i ett löfte om att hjälpas åt.


Alltså, denna gåva att kunna förlåta är så vacker att jag måste sätta mig ner. För om det är så här skönt att få ovillkorslös kärlek så tror jag att jag vill ha en portion till.

tisdag 23 mars 2010

.nu har vi knullat, är vi ihop nu eller?

Jag minns när framtiden bara var ett ord de vuxna använde för att trycka ner mig i tråkighetstofflorna. Det var då en flirt betydde mer, och ett knull markerade starten på ett seriöst förhållande. Ibland gick det inte många timmar från den första blyga hälsningfrasen till ett "god morgon" som trasslat in sig i lakan.

Vuxna ska bete sig annorlunda, antyds det i mina öron. De ska inte förväxla attraktion med förälskelse, och tålamod är verktyget man använder för att skilja dessa magkittlare åt. Man måste vänta tills blicken slutat kladda och fingrarna slutat flirta. Då först märker man om hjärnan förälskat sig. För attraktionen sitter i kroppen och förälskelsen i hjärnan.

Tror jag...

.döda fisken

Hej, sa hon och sträckte fram handen. Men innan jag hann fånga den så nöp hon åt och samlade mina sprattlande fingrar i ett knippe. Nervös, tänkte jag.

Men sen när hon skulle gå så mötte jag samma halvmessyr till handskakning.

Så när han som också var med frågade vad jag tyckte, så kunde jag inte tänka på nåt annat än vad ett dött handslag säger.

Och ja, han hade också fått hälsa på samma döda fisk.

.minigrönsakernas renässans

Heldag med jobbet! Vi fick plats med både sockersöt tårta och syrliga kommentarer. Det är som det ska vara på en arbetsplats. Yin och Yang.

På kvällen väntade whiskeyflamberad oxfilé (med minimorötter och babymajs), filé black & white (med minimorötter och babymajs) eller sjötunga (med minimorötter och babymajs).

Kokta, osmakliga grönsaker låg upplagda på tallriken som om de vore århundradets delikatess. De fick ligga kvar tills servitrisen bar ut dem igen.

söndag 21 mars 2010

.och då offrade jag mitt barns liv för att rädda mitt eget

Jag skulle kunna gå i döden för min dotter. Trotsa alla världens faror för hennes skull. Simma bland hajar och bli jagad av vargar.

Åtminstone är det vad jag vill att alla ska tro.

När jag ställs på prov så är mitt liv mer värt än hennes.

Besökte ett äventyrsbad i helgen och fick en gammal film uppspelad för mitt inre. Min dotter var betydligt yngre och klättrade upp till tryggheten i sin mammas famn när vi skulle slingra oss upp till tornet. Dessvärre halkade mamman, och i stället för att skydda barnet med sin kropp, så skickade mamman barnet i en vid båge för att landa med en duns rätt ner i kaklet ett par meter bort. E skrek natruligtvis som besatt och jag inkuderade omvärldsbevakning i min skadekontroll. Blödde barnet? Och hur många såg?

Men det är ett släktdrag visade det sig i lördags. När storasyster försvann under ytan i en virvlade fors så drog hon fyraåringen med sig. När barnet hade hittat luft igen så sa hon "det där var inte bra mamma". Och det är väl bara att hålla med. Inga släktbilder på mammornas "hall of fame" skulle jag tro.

fredag 19 mars 2010

.tal till morfar

Jag har ofta tänkt att morfar är den sista av sin sort. Att en epok går i graven med honom.

Våra förfäder fick sällskap i den sista vilan av knivar och guldmynt, alltså föremål användbara i ett liv efter detta. Men med morfar begravs historia. Han var en sista länk mellan bondesamhället och industrisamhället. Han stod omgiven av dessa två, så olika världar.

Han kände historiens vingslag mot ryggen och framtidens vindar i ansiktet.

Han snappade upp vad det nya bar med sig för fördelar, men alltid med andra foten tryggt förankrad i bördig jord. Jag hör att han var en innovatör som byggde en egen hötork, men var samtidigt en man som pratade med kor som hette Rosa. Jag minns en modern ladugård med maskiner som suckade och pös, men ett hem byggt av kärleken till familjen. Och jag såg att han satt han timmar framför datorn, men drack sitt heta vatten med sockerbit.

Kanske var det för att han förstod sin plats i kedjan, sitt ansvar att binda samman historien med framtiden, som han så målmedvetet sammanfattade sina minnen i ord för oss att läsa?

Och jag kan nog se att han skulle önska att vi också såg oss som länkar i den oändliga kedjan av erfarenheter som binder oss vid varandra.

Så det största jag kan göra som barnbarn till en sådan fantastisk människa är att vara stolt över det som varit och samtidigt våga ta steget in i det okända.

Och jag ska ta min dotter, min mor och min mormor i handen, för det har han lärt oss att familjen är den starkaste typen av kedja.

Morfar, jag kommer att sakna dig. Men aldrig glömma dig.

torsdag 18 mars 2010

.naturligt

Vi jobbar oss fram på vägar och stigar som mjukt slingrar sig fram genom landskapet och jag stannar upp i tanken och ser kontrasten till det jag möter där jag bor. Där skär gatorna genom omgivningen som en vass kniv. Och jag sticker mig ofta på spetsiga gathörn.

En varm dusch senare slår jag mig ner vid köksbordet och lägger blicken på personen vid spisen. Han påminner om stigen vi nyss sprungit på. Inga djupa diken där trångsynthet legat på lur. Inga vassa stenar som rispat öppna sår av egoism. Inga evighetslånga korridorer med dödande ambition i slutet.

Nej, han är tryggt rotad.

Det var länge sedan jag mötte sådan natur.

.jagad av rånmördare och våldtäktsmän

Jag är inte rädd när jag korsar nattsvarta gångstigar. Jag darrar inte av skräck för det som gömmer sig runt hörnen. Jag skyndar inte mina steg när jag hör röster bakom mig.

Men i ögonblicket som jag börjar skramla med mina nycklar så kliver rånmördarna och våldtäktsmännen fram ur skuggorna. Hur snabbt jag än lirkar in nyckeln i låset så är det inte snabbt nog. Det sprakar i gruset bakom mig och jag hör de tunga andhämtningarna från någon som snart når sitt mål. Men jag törs inte titta över axeln i risk att förlora dyrbara sekunder, utan jag kastar mig in genom dörren och låter utandningen landa på hallgolvet först när dörren går i lås.

Och såklart är det ingen där när jag lyfter blicken. Det är det aldrig.


onsdag 17 mars 2010

.nytt kött på kontoret

Jag har fixat en snygging till dig, säger han som kan kliva in i vilket sällkap som helst och gå därifrån ackompagnerad applåder. Men jag kan inte tolka leendet. Lyser ögonen av genuin glädje för min skull, eller dryper de av ironi? Bäst jag passerar hans kontor en gång till.

Jag har ett kort, vill du se, frågar han och kör en pekfingervals över tangentbordet. Han vrider skärmen åt mitt håll och jag ser en fet gubbe med glasögon. Vilken läckerbit, kommenterar jag vasst.

Men han kanske har barnbarn i min ålder så vi ska inte ge upp riktigt än!

tisdag 16 mars 2010

.tre överraskningar i ett!

Först fick jag veta att planet var inställt, men ville jag komma hem mitt i natten istället så gick det att ordna. Och vad hade jag för val?

Sen plåstrade de om mina sår och gav mig en matkupong. En trevlig man pekade åt vilket håll jag kunde gå. Mutan accepterades.

En trave pommes frites med två grillspett balanserandes på toppen och ett glas lingondricka fastnade i halsen. För mutan räckte inte ens fram tills restaurangen.

Blir nog en sväng ut på parkeringen nästa gång! Två korvar och en pucko är väl vad slanten räcker till i storstäder som Göteborg.


.vänta lite nu i en vänthall

Undrar var alla ska åka? De som fyller stolsraderna i vänthallen, till hälften begravda bakom DN, tummade pocketböcker och laptops, de som vickar fötterna i takt till veckans planer och helgens minnen.

Och nu steg pulsen en aning.

Hon som satte sig intill mig är väldigt lik min kusin. Alltså den sortens kusin som man aldrig träffar. Man behöver tydligen bli presenterad för sin egen kusin. Blodsband är inte tillräckligt kraftfullt lim. Det behövs en stark person i mitten som håller samman familjen. På min fars sida är de äldsta döda och ingen plockade upp fallna mantlar. Släkten på min pappas sida är främlingar för mig.

På fredag ska vi begrava den man som var navet på min mors sida. Det arvet kommer vi att hamna hos alla oss andra. Den släkten är mina nära vänner.

söndag 14 mars 2010

.vårvindar friska

Hela jag är ett vårtecken. När jag har sprungit min första runda utomhus så är det vår. Halv sju i kväll kom våren. Det måste väl vara kul för er att höra!?

Och allt är som det brukar. Längs Jensenvägen blev jag bajsnödig precis som vanligt. Lång nedförbacke packar bra.

lördag 13 mars 2010

.kyssar och murbruk i håret

Han var här nyss. Han som brukade kyssa mig så att väggarna rasade. Men det var då. Jag har för länge sedan borstat murbruket ur håret. Och trodde kanske att de väggar jag murade upp istället för de som föll, var starkare.

Men han hinner inte ens över tröskeln förrän jag ser att lamporna börjar gunga i taket och tavlorna lägga sig på sned.

Han lämnar mig igen några timmar senare, fylld av te och småprat. Det vi hade då delar han med någon annan nu. Hoppas jag....(inte). Vibrationerna behöll jag inom mig.

Fast är nog ingen idé att jag ställer tillbaka möblerna än, det kommer att skaka länge till innan de får ro.

fredag 12 mars 2010

.ett par glas sällskap och en icke identifierad vulva

Egentligen borde socialsstyrelsen skriva helt andra saker i sina varningar till folket. Att vin skadar levern är en bagatell i sammanhanget. Vin är en katastrof för sällskapssjuka singelmammor som fastnat i hemmet. I tell you!

Två klunkar vin och jag vill dansa på bordet och rycka i en svans.

Men liten, som ligger begravd under en komplett samling fluffiga djur, hänvisar mig till den sociala samvaron som får plats mellan fyra väggar.

Men det är också väldigt givande. Nu vet jag till expempel att 34 % av kvinnorna skulle känna igen sin egen vulva i en lineup. Ställer mig mycket frågande till den siffran. För det första, hur många har granskat sin egen utrustning (det vet jag...25 % säger Amelia)?. För det andra, hur många har inspekterat tillräckligt många muffar för att kunna säkerställa det statistiska underlaget?

Jag skulle inte känna igen min egen fitta ens under hot om skott i råttan.

.bloggat från ett annat hörn

 Sitter med PIZZAFYLLD MAGE I VäDRET OCH BLOGGAR FöR FöRSTA GåNGEN FRåN MIN MOBIL. DE STORA BOKSTäVERNA BLIR JAG INTE AV MED OCH FöRMODLIGEN INTE MAGEN HELLER. (UNDRAR OM MAN KAN INFOGA EN BILD OCKSå? LYCKAS JAG MED DET Så HAR BILDEN INGET MED TEXTEN ATT GöRA. MAN FåR INTE VARA KRäSEN Så HäR FöRSTA GåNGEN...)

torsdag 11 mars 2010

.hennes lilla lila fynd

Täcken och kuddar ligger huller och buller i sängen och fungerar som en magnet på två bubblande tjejer. De gör volter och bygger slott. De trasslar in sig och rullar ner på golvet och mitt i en hopp drar min gluggis fram ett fynd från under bäddmadrassen.

-Vad är det här mamma?

Mamman blir kall ända ner till tårna och fångar upp den lila mystiska saken som brukar säga bzzz när mamman leker med den.

-Inget! Absolut inget. Glöm det. Borta.

Men hon frågar igen. Med ännu större nyfikenhet.

Då tar mamman fram den arga rösten och säger att sexåringar inte ska fråga mer och att vi ska prata om det sen.

Men det har vi inte gjort för det kom My Little Petshop och pärlplattor i vägen. Och jag tänker då absolut inte ta upp det igen! Inte förrän jag behöver förklara att det finns alternativ till finniga tonårspojkar. Mycket bättre alternativ.

.jag ljög

Japp jag ljög. Jag sa "intressant" när damen försvann in i en lång uppräkning av alla viktiga arbetsuppgifter hon hade. Fast det borde hon ha förstått om hon bara lyfte blicken från sitt ego och noterade att det satt en person mitt emot. Vanligtvis brukar det betyda dialog.

När floden av arbetsbeskrivningar hade dränkt mig fullständigt, så drog hon en belåten suck. Jag trodde inte för ett ögonblick att hon ville veta vad jag gjorde på dagarna. När man är så intressant att man hoppar högt när man ser sig själv i spegeln så frågar man sällan om någon annan.

.gluggisar i en skräckkorridor

Alla stora läskiga barn är på sportlov så gluggisarna passar på att sprida ut sig över hela skolan. De fullständigt äger korridoren och ytan framför matsalen! Jag lämnar min sexåring bland en skara nyblivna regenter och kommer att hämta en drottning i eftermiddag.

Minns själv just de där skräckkorridorerna som aldrig tog slut, och som kantades av fullängdsbarn som tryckte ner för att vinna respekt. Trånga passager och ingen skyddsutrustning! Det är inte lätt att smälta in i väggen, men jag var nog så nära man kan komma ibland.

Faktum är att obehaget sitter kvar, inser jag just. För jag tar hellre omvägar än manar min kropp in i trånga passager och gångar. Sjukhuskorridorer, gångtunnlar, tågvagnar skickar kallar kårar längs min ryggrad. Läge att "reklejma" korridoren! Smyga igång med lite fobiträning...


onsdag 10 mars 2010

.jobbprat på fikat, och fikaprat på jobbet

Fika. Först pratar vi om en server norrut som vi också vill sitta fast i. Där försvann halva fikat.


Sen pratar vi om Facebook på arbetstid. Lägret delas. Äldre mot yngre. Ska det tillåtas eller inte?

Ja, ett dagsfärskt argument är ju att man "måste" ta igen den där lagstadgade vilan som försvann i härvan av nätverkskablar.... :)

Men jag tänker mer på ett annat just nu. Kontoret är ödelagt och de enda som hör mina desperata vrål om social stimulans är mina digitala "kollegor". Och jag har hört att man kan dö om man inte får tillräckligt med mänsklig kontakt. Så visst är det tur chefen att jag har Facebook?!


tisdag 9 mars 2010

.begreppsförvirring

Jag undrar. Vad kallas en person som lever tillsammans med ett barn, men inte är dess biologiska förälder? En som gör allt som en förälder ska göra i form av kärlek, fostran, uppmärksamhet, service, tröst, lek, mat, förebild, omtanke. Alltså allt utom det genetiska arvet.

Jag är mamma, men jag har inga problem med att någon annan också ser sig som en sådan när det gäller i relationen till min dotter. Mamma är väl mer en roll och inte en person? Eller?!

Min väns mamma är död, men pappan är omgift. Vännen har frågat om denna kvinna kan ta på sig rollen som mormor. Och de har kommit överens om att hon ska fortsätta vara det även om de skulle separera någon gång i framtiden! En gång mormor - alltid mormor. Barn ska inte behöva tappa sina realationer bara för att vuxna inte kan hantera sina. Men ansvaret ska ligga hos den vuxne att hålla kontakten. Såklart.

Och jag tänker på mina egna bonussyskon. Inte slutar de vara mina syskon bara för att min pappa och deras mamma går åt varsitt håll. Eller dör (hemska tanke).

Vad kallar ni varandra? Ni som kramar om barn som inte är frön från era egna kroppar?

.otacksamma skitunge

Den otacksamma skitungen faller ihop i en hög av gråt. Fattar jag inte att hon ville leka med sina kompisar. Att det var ju det jag lovade.

Och nej, jag fattar inte. Jag trodde, i min enfald, att det räckte med prinsessfilm på bio med bästisarna under ett täcka av valfritt ätbart från kiosken.

Ett, två, tre, fyra...

Anklagelserna om vanvård sprakar i mina öron trots att jag tar skydd i köket.

...fem, sex, sju...

Jag söker desperat jord i diskbänken för att inte kortslutas.

...åtta, nio, tio.

Spänningen släpper. Hon tittar på mig med en svag blick. Är inte de mjuka små händerna som fångar mina lite varma?

måndag 8 mars 2010

.för hennes skull förändrar jag världen

Det är internationella kvinnodagen idag. Jag gillar inte konceptet. Som om kvinnor situation runt om i världen bara bör uppmärksammas en gång om året? Utsatthet och förnedring sker dagligen, oavsett om västlänningarna har en notering i sin kalender om det eller inte.

Men den fyller ändå ett syfte. Jag tvingar mig själv att tänka efter. Internationella kvinnodagen. Vad har jag med den att göra?

Jag ställer mig alltid samma fråga när jag tvekar. Vilka förutsättningar vill jag ge min dotter i livet? På grund av svaret på den frågan är jag skild. Jag har tagit ett tydligt avstånd från min far. Jag visar mod när jag egentligen vill gå ett annat håll. Utmanar mitt tålamod när saker inte går min väg. Och jag sätter ned foten för det som är viktigt.


För hennes skull vill jag utmana mig själv.


För henne skull tänker jag förändra världen!


Det är egentligen ganska enkelt. Min dotter ska ha samma förusättningar som alla andra.
Vilken värld tänker ni lämna till era barn?


.att drunkna i det stora blå och i en blick

Jag drunknade igår eftermiddag.


Le Grand Bleu, och skapelsens allra vackraste man, Jean-Marc Barr, tog mina andetag. Många gånger om.


.sitt still!

Ibland sitter jag bara. Stilla. Tung.

Jag har ingen bok som drar in mig i en annan värld, eller musik som lockar fram andra känslor än dem jag har inom mig. Inte heller vilar jag. Jag bara är.

För jag väntar på något. Vet inte vad, men något går på upptäcksfärd i mitt inte. Letar efter minnen i de mest avlägsna cellerna, krafsar på huden för att väcka bortglömda känslor till liv och lyssnar till ekot från tomrummen i min kropp.

Och trots att jag inte lyfter ett finger så reser jag mig upp fullständigt utpumpad.


Att sitta still tar på mina krafter.


söndag 7 mars 2010

.om ingen lägger händerna på min rumpa eller bröst i stället så skriker jag!

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten över nejden gick låten av spelet och skrattet...

Dansmaraton. Då gäller det att ladda rikligt med kolhydrater och vätska Jag misslyckades fullständigt med min uppladdning. Var hungrig redan påvägen ner.

...det var tjo...

Men rätt kläder hade jag. En halternecktop som blottade min vältränade rygg (och med vältränad så menar jag så vältränad som den förmodligen någonsin kommer att bli).

...det var hopp...

Rader av män placerade sina händer på mig nakna rygg och djävlar i mig som jag fick spänna den. I fyra timmar flexade jag och på slutet ville jag bara vråla rätt ut. Om ingen lägger händerna på min rumpa eller bröst i stället så skriker jag!

...det var hej!

lördag 6 mars 2010

.men fatta!

Men fatta nån gång, tänkte jag. Kanske till och med sa jag det. Tog tag i axlar och skakade om. Knöt knogar vita.

Frukost, lunch och middag stormade jag. Bet stora tuggor av frustration, svalde rädsla och spottade upp mod.

Tre olika vänner, men jag var lika.

Hård?

Men aldrig ville jag resa mig upp och gå. Nej, jag satt kvar och delade ärlighet med vänner jag litar så mycket på att jag vet att de inte kommer att lämna mig bara för att jag säger vad jag tänker.

Integritet!

.faror som lurar i natten

Dåligt snöröjt i den här staden. Jag halkade väldigt när jag skulle gå hem i natt. Och gångvägen liksom lutade. Nåja. Med siktet inställt på berget så tog jag mig hem helskinnad.

Egentligen fick jag inte gå själv, men jag smet. Jag sprang (och sladdade med armar och ben) nedför backen och över bron.

Det var först när jag vaknade med sminket på kudden och håret i uppror som jag insåg att den största faran inte låg i att bli överfallen (staden är folktom den tiden på dygnet) utan i att jag skulle snubbla med näsan in i en snödriva och bli kvar där (staden är folktom den tiden på dygnet).

fredag 5 mars 2010

.förlåt mig Brolle Jr

Jag menade inte vad jag sa. Förlåt! Jag tar tillbaka allt. Jag vill visst ligga med dig, trassla in händerna i ditt hår och varsamt smekas av din ljuva stämma. Jag kan bjuda på frukost efteråt. Vad vill du ha? Svart kaffe och frasiga småfranskor gitarren står i hörnet det är helt ok om du lånar den en stund nej spela så länge du vill jag ska bara stoppa in benen under en filt. Äsch du har också fantastiska ögon såklart att vi kan ta en promenad nej dina händer är inte kalla.

Ja, du får gärna ringa mig igen.

torsdag 4 mars 2010

.osynliga besökare

Det slog mig att det är fullständigt omöjligt att se om en blogg har många besökare. Man kan gissa sig till om bloggen är populär genom hur många som kommenterar. Men det är ingen bra måttstock. Jag har ca 50 besökare per dag (om jag har tur). Förmodligen är ni ovanligt duktiga på att lämna avtyck i kommentatorsfältet innan ni går, för hos andra, betydligt mer välbesökta adresser, så ekar det betydligt mer.


Helst skulle jag vilja ha triljoner läsare om dagen. Då skulle mitt ego breda ut sig över hela skärmen. Jag skulle skryta vitt och brett om hur många som bara äääälskaaar det jag skriver. För jag är ju så häääärliiig.

Fast göra det som krävs för att göra det, gör jag inte. Då måste jag in med bilder på mig och mitt barn. Mina kläder och min frukost. Mina kollegor och bortsprungna hundvalpar. Eller så ska jag varit nära döden, vara döende eller ha dött. Det går också bra om jag ligger med en kändis.

Så nej, min trogna skara får växa i den takt den vill. Jag skriver ju ändå bara för min skull!

.nattliga förlustelser

I natt vaknade jag av en orgasm som rullade genom min kropp. Min egen alltså! Jag lovar och svär! Inte en annan kropp innanför mina dörrar inte. Och jag minns dessutom att det inte ens var en porrfilm som spelades upp bakom ögonlocken.

Men det har hänt förut. Då var jag väldigt gravid och "plågades" av detta fenomen natt efter natt. Rätt generad kan jag säga att jag var. Tordes inte berätta för nån. Herregud, sjuka kvinna!

Så jag viskade en fråga ut i etern och fick svar. Jo, det var ett antal kvinnor som hade upplevt samma sak. Både som gravida och icke gravida (det där med "icke gravid" känns särskilt bra att klamra sig fast vid just nu).


Det enda jag oroar mig för nu är att råka somna på bussen.

onsdag 3 mars 2010

.var har han varit under alla dessa år?

När man delar ett barn med någon man inte delar liv med så uppstår ibland anledningar att komma överens om saker. Vem som ska fira påsk och sånt.

Det har egentligen aldrig varit någon prestige i detta. Inte på fyra år.

Så lite förvånad blir jag att det är först nu som poletten trillar ner där halva ansvaret ligger. Men myntet kanske hade fastnat i maskineriet och bara behövde en liten knuff i sidan...

tisdag 2 mars 2010

.tillfälligt avstängd

I två veckor kommer ledningarna att vara avstängda. Inte alla utan bara en, den viktigaste. Den som slingrar sig över trädtopparna till ett korpnäste några mil bort.

Två veckor är inte lång tid och det kan gå betydligt längre än så innan jag kommer på att ropa in i tråden. Men när jag vet att ingen kommer att svara så känns trasslet från övergivna sladdar farligt nära. Jag har ingen lust att fastna däri och med bakbundna händer hänga dinglandes från en trädgren.

Men nu tänker jag bara på mig själv igen. Typiskt korpar att göra så att det blir så! Lura mig att tro att det jag har som en geggig massa i mitt huvud är så mycket viktigare än det som bygger bo och förstör det vackra som en skinande fågel förvarar under sitt spretiga dun.

Och nu blev jag förbannad också!

Hörrödudu Gud. Om du så mycket som kröker en fjäder på den fågelns kropp så ska du få med mig att göra. Hör du det? Då blir det inte roligt! Jag menar allvar!

måndag 1 mars 2010

.en synnerligen obekväm vän

Nån gång ibland hörs vi av, min barndomsbästis och jag. Och när vi gör det glömmer vi bort alla artighetsfraser och går rätt in i matchen. Ofta är vi oense om nåt. Han är en riktig tjurskalle. Eventuellt är jag det också.

Den här gången avhandlade vi debriefing för poliser, gamla knarkare och barndomsvänner som flippat ut. Hur dessa tre hänger ihop lämnar jag till er fantasi.

Förutom tjurskallighet så saknar han helt spärrar. Frågar sånt som ingen annan frågar, helt utan att generas. Han var tex den ende som frågade hur jag egentligen hade det när jag levde i den där relationen som gjorde mig till någon annan som jag inte var. Alla andra, som jag gissar kände mig betydligt bättre, sa inget. Antydde inget. Viskade inget.

Men det är klart, jag lyckades prata bort honom och lura både honom och mig att allt var som det skulle. Men jag glömmer aldrig att han frågade.

Att vara vänner innebär att man måste vara lite obekväm ibland också. Det ska svida lite när vi lär varandra vem vi är.