LIVET OCH LITE TILL

måndag 1 mars 2010

.en synnerligen obekväm vän

Nån gång ibland hörs vi av, min barndomsbästis och jag. Och när vi gör det glömmer vi bort alla artighetsfraser och går rätt in i matchen. Ofta är vi oense om nåt. Han är en riktig tjurskalle. Eventuellt är jag det också.

Den här gången avhandlade vi debriefing för poliser, gamla knarkare och barndomsvänner som flippat ut. Hur dessa tre hänger ihop lämnar jag till er fantasi.

Förutom tjurskallighet så saknar han helt spärrar. Frågar sånt som ingen annan frågar, helt utan att generas. Han var tex den ende som frågade hur jag egentligen hade det när jag levde i den där relationen som gjorde mig till någon annan som jag inte var. Alla andra, som jag gissar kände mig betydligt bättre, sa inget. Antydde inget. Viskade inget.

Men det är klart, jag lyckades prata bort honom och lura både honom och mig att allt var som det skulle. Men jag glömmer aldrig att han frågade.

Att vara vänner innebär att man måste vara lite obekväm ibland också. Det ska svida lite när vi lär varandra vem vi är.


4 kommentarer:

Lotten sa...

Aaaaaaaaaaaaaah. Jättejättejättebra skrivet. (Det är alltid bra skrivet här i ditt hörn, men jag bara läser utan att kommentera. Det är dumt av mig.)

Pukor och trumpeter!

Comvidare sa...

Oj, beröm från en världsmästare! Jag suger åt mig som en torr skorpa i varmt kaffe och konstaterat att tajmingen var ypperlig. Uppmuntran behöver alla, men ibland behöver vissa roffa åt sig hela kakan... Mums säger jag och skvätter smulor över hela tangentbordet.

Ebba G sa...

Riktiga vänner väjer inte.
Det är sant.
Håller dessutom med Lotten i det hon skriver om att du skriver bra.
Mumsa i dig bara!

Comvidare sa...

Tack till dig också Ebba! Jag tror jag tar en kaka till för att fira! :)