300 spänn för en apparat som man bara kan laga en maträtt på är rätt magstarkt. Men jag köpte ändå, det billigaste våffeljärnet i affären. En lagg senare förstod jag att man får det man betalar för. Bleka sladdriga våfflor trots fem långa minuter i järnet.
Dörrklockan ringer i mina öron när jag närmar mig dörren.
-bus eller godis?
Åtta barn i lika många storlekar och längder står utanför.
-tyvärr, jag har inget godis hemma.
Den äldsta flickan skjuter uppfodrande fram sin påse som inte ser ut att ha någon botten.
-det går lika bra med en slant.
Fast någon slant vill jag inte ge. Jag uppmanar inte tiggeri. Fast det säger jag såklart inte. Ge mig en vacker teckning, eller en rolig sång. Vad som helst. Att stå utanför dörren, utan att ens vara utklädd känns bara som rent och skärt tiggeri.
-då väljer jag bus.
För jag vet ju att de inte ansträngt sig tillräckligt för att ha ett bus förberett.
Jag får umgås med min bubblande glada mamma, lågmälda coola Ingmar, snacksaliga solstrålen E och omtänksamme tokroliga Anders.
Här ska sjungas vårsånger.
Och drickas vin.
Kära vänner. Detta är inlägg nummer femhundra. Kan ni fatta hur många ord jag krystat ur mig för er skull (läs:för min skull)?
Jag firar denna stora tilldragelse med en kaka av vit choklad till köpt till ett absurt högt pris. Och med en hälsning till er:
Det är vackert att våga!
Min bästis kom in och åt lunch med mig. Jag deklarerade kaxigt att jag skulle betala. Försökte se ut som en riktig businesswoman. Log brett över disken. Viftade med kortet. Skrev en oläslig signatur på kvittot. Sen spelade jag världsvan och valde pinnar. Nickade till halvbekantingar jag mötte.
Jag var het. Maten var hetare. Men det låtsades jag inte om, världsvan som jag var.
Då tog plötsligt samtalet en otäck vändning. Bästa vännen refererade till sin och dotterns födelsedag som just varit. Samma födelsedag som jag totalt glömt bort. Alltså bästa vännens födelsedag! Aj, fan.
Grattis på födelsedagen då, sa jag och nickade nonchalant mot tallriken, andades in och log brett.
Snygg räddning! Världsvant liksom.
Jag är välsignad med en stor släkt och många vänner. Och om jag styr upp det hela (lite) och håller tummarna (mycket) så borde det rimligtvis kunna planeras in ett bröllop i halvåret.
*bläddrar i kalendern*
Augusti 2007, Linda och Stefan. (Klänningen jag hade på mig tycker E är den överlägset finaste klänningen jag har. Hon tar alltid upp den som förslag när jag inte vet vad jag ska ha på mig. Än har jag inte gått på hennes förslag. Men vid nästa fika på stan kanske......)
Januari 2008, Cecilia och Jonas. (Fest i dagarna tre. God mat i dagarna tre. Snö. De får gärna gifta om sig. Med varandra. Förslagsvis en gång om året.)
Juli 2008, I och I. Här tog I ett bra initiativ. Och vilken tur att I svarade ja. Kliar redan i mina festfixartarmar om att få rocka röven av brudparet.
Mars 2009, V och N. Om Comvidare själv får bestämma.
November 2009, S och M. De måste ju gifta sig innan de skaffar barn. För i min fantasi så kommer de att få flera/massor/högvis! Visste inte om jag skulle skriva S&M eller MS. Pest eller kolera där. Men säger man namnen högt så är flytet bättre om hennes namn kommer först. På tal om det. Finns det någon logik i vilken ordning man säger pars namn? Är det personen man känt längst som kommer först? Är det kvinnan? Är det, som jag antyder, hur det låter när man säger namnen?
Sommaren 2009, J och PV. Om han törs.
Det enda som fick upp mig ur sängen i morsen var den utlovade semlan på förmiddagsfikat. Men nu då? Vad skulle kunna övertyga mig att stanna kvar?
Semla efter lunch?
Yterrligare en till eftermiddagsfikat?
Och den sista på mötet ikväll?
Ps. När jag var liten tyckte jag inte om vare sig grädde eller mandelmassa. Så min semla bestod enbart av själva bullen och florsocker. E gillar inte grädde heller, men vill ha "sås", så får marsansås. Ds.
Morfar suckar belåtet. Julevangeliet har tystnat. Tänk att det är nittionde gången jag hör detta, säger han sedan. 90 år. Det ger perspektiv.
Det är alltså såhär det känns att vakna ensam på julaftonsmorgon. Det känns som vilken morgon som helst. Fast det piper till i telefonen lite oftare än vanligt. God Jul står det när jag tittar efter.
Om man vill få tiden att stå stilla så ska man tydligen göra något oväntat. Nåt som kroppen inte gjort förut. Det är därför ett barns jullov känns oändligt. Det händer så mycket nya spännande saker.
Jag ska fira jul hos min moster. Det har jag aldrig gjort. Undrar om tiden stannar då. På ett bra sätt alltså.
Idag har jag sett det vackraste som finns. E och hennes kompis ringde på hos pensionärerna i trappuppgången utklädda till lucior och sjöng julsånger. På reportoaren fanns "Tre gubbar", "blinka lilla stjärna" och "bäh, bäh, vita lamm". Pensionärernas hjärtan var lika stora som deras plånböcker. Över 90 kronor var fick de ihop. Mamman gnuggar händerna. Här har vi nåt att jobba vidare på minsann ;-)
Varje år, den 13:e december, samlas köpmännen i ottan för att smycka centrumkärnan med ljus. Marschaller på båda sidor av vägen, i rondellerna, vid ingångarna. Det är en mäktig känsla att köra upp längs Nybrobacken omgiven av fladdrande lågor.
En god morgon på grund av en allé av ljus.
