.säg mig vem som vackrast är.

Nej, jag har inte nya glasögon. På min näsa halkar fortfarande samma bågar ner så att de skymmer sikten. Jag har inte blivit särskilt mycket äldre heller, bara några veckor eller så. Och inte heller har jag förkovrat mig i ny litteratur om universums varande.

Men vad är det då som gör att världen ser annorlunda ut? Varför är helt plötsligt de där spåren av erfarenhet runt ögonen som jag ser hos honom så fängslade vackra? Eller varför har jag inte sett att min vän har de djupaste ögon som finns? Och hon som rutat in sitt liv i perfekta små enheter är så mycket mer mänsklig än jag någonsin kunnat drömma om.

Det kan hända att jag är kär. Kär i livet som finns inom räckhåll och bländar mig i all sin enkelhet.

.livet är en lek

Jag har nog aldrig varit särskilt bra på val. Kanske litar jag inte på mitt eget omdöme. Kanske vill jag att livet ska rusa fram, utan att fastna vid en massa vägskäl.

Och när jag finner mit själv mitt i korsningen, ängsligt spejandes åt alla väderstreck så blir jag lätt illamående. Känner mig överkörd och en smula ofredad.

Beslutet om att vaccinera mot svininfluensan förföljer mig. Både valet att sätta nålen i min kropp och hur jag ska ställa mig till sprutan i min dotters arm.

Mindre val får lika stort utrymme. Fågel eller fisk till middag? Duscha i kväll eller i morgon?

Ofta stoppar jag huvudet i sanden och förlitar mig på slumpen.

Krona eller klave.

Livet är en lek.

.på första parkett

Vad är det för människor som vill se en avrättning? Vilken sjuk tillfredställelse ligger bakom att se hur ett liv försvinner från en människa? Hur ögon släcks. Hur oersättliga minnen och erfarenheter rinner ner i ett avlopp. Makt? Avslut?

Hur?

Ett liv kan inte bytas mot ett annat. En mördad och våldtagen dotter återuppstår inte.

Sen är allt är försent. Oåterkalleligt. Död.

Och makten att påverka familjens liv ligger fortfarande hos mördaren. För sprutan som inte hittade sin ven räckte inte som punkt. Nytt försök till avslut en annan gång. Ny död.




Och en annan sak..

...Bion har sina popcorn, krogen sina salta jordnötter, men vad knaprar man på när man tittar på hur någon dör? Salta dödskallar?

.kvartsmaran, en marig utmaning

Hon på jobbet utmanade mig. Hon visste inte om det själv, men när hon sa de magiska orden "jag ska springa kvartsmaran" så kunde jag inte se någonting annat än handsken hon kastat framför mina fötter. Men hon såg aldrig att jag plockade upp den.

Två-tre månader senare så nämnde hon i förbigående via ett sms att hon hade backat ur. Hon ville att vinden skulle ruska om hennes hår mer än så.

Själv står jag kvar med handsken i handen. Kvartsmaran ska avverkas. Så är det bara!

I helgen var det genrep. Sprang de kilometerlånga uppförsbackarna i Höga Kusten och ramlade nedför alltför korta medlut. I en timme led jag och för varje steg jag tog så krävdes en ny övertalningskampanj varför jag skulle ta ett nytt. Svetten kokade på ryggen.

Men belöningen lät inte vänta på sig. Ett dopp i en sval sjö, med fantastikt vacker utsikt som sällskap. Och en grillad kyckling som aldrig smakat bättre.

.likvaka

M får bestämma restaurang. Han hittar Stockholms äldsta som varit död i flera år nu. Kyparen tittar förvånat på oss när vi kommer in och sätter oss vid det öde bordet längst in. På min tallrik serveras bortglömd schnitzel och ett hav av svårbalanserade ärtor. M ser min blick och låter mig byta tallrik med honom. Hans mat har trots allt bara varit död sedan i somras.

Bakom bardisken lägger servitören ifrån sig sina kedjor innan han tappar ett par droppar vin (blod?) till i våra glas.


Jag är helt säker nu.


Jag har dött och kommit till….


…Stockholm!

.små bitarnas makt över helheten

Redan innan jag öppnade dörren så visste jag att de låg där utspridda på golvet, alla pusselbitarna. Det har hänt så många gånger förut att ljudet bor inom mig. Ljudet när asken börjar glida ur sin plats i bokhyllan och skickar tusentals bitar i en vid båge över vardagsrummet för att landa i ett ösregn på golvet.

Jag sjunker ner och drar mer händerna för att samla ihop bitarna. Pusslet måste läggas igen så att jag kan kontrollera att inga bitar saknas. Mina fingrar stryker över de oregelbundna kanterna och jag fäster dem omsorgsfullt sida vid sida.

Men jag kommer av mig. Jag har satt ihop bitarna fel. Allt ser bara konstigt och kantigt ut.

Det gör mig ledsen.

.separationsmagneten

Han står halvvägs in på mitt kontor när han säger att huset är tillsalu. Hans blick iakttar mig förväntansfullt när jag drar efter andan. Men frågan som lämnar mina läppar är egentligen överflödig. Jag känner svaret i magen. Framför mig står ytterligare en separation.

Jag ser nu att han väntat på att jag ska lyssna. I sin gradvis ökade kontakt med mig har han värderat mig, iakttagit mig, letat efter tecken. Tecken på att jag ska ställa frågan.

Och jag hör mig själv fråga, fast jag inte har tid att lyssna på svaret och trots att hela min kropp speglar stress, så berättar han. Han vill berätta och jag har frågat. Det enda som behövs.
Intrycken blandas med andra svar. Jag har nämligen frågat förut. Andra män. Andra kvinnor.
Och jag har inte frågat.

Men svaren kommer oavsett.

Och svaren uppmanar mig att fråga mer. Lirka. Locka. Gräva.

Jag vet inte om jag är mogen att lyssna, för i min kropp skapas paralleller till min egen värld. Till de delar i mig som är min separation.

Fast!

Kanske är det därför jag kan lyssna. För att mina spillror passar ihop med andras spillror. För att det fortfarande handlar även om mig. För att jag fortfarande bearbetar.

Tillslut måste jag gå. Ursäktar mig och säger att jag ska lyssna mer en annan gång.

Kanske ska jag det,

kanske inte.

.av längtan till dig

Middagen är sedan länge över, men jag sitter fortfarande kvar vid köksbordet. Boken jag har i min hand håller mig fängslad och maten har dessutom gjort mig slö. Det finns ingen anledning att flytta på sig. Än räcker solens strålar som ljus och jag har inget jag hellre vill göra. Nu känns bra.

Utan att lyfta blicken frågar jag honom vad ordet jag fastnat vid betyder. Han svarar. Jag forstätter läsa. Hans blick dröjer sig kvar vid mig, det känner jag. Jag njuter av känslan av att han ser på mig, men jag tittar fortfarande inte upp. Varje millimeter av hans ansikte är bekant för mig. Jag ser den varma blicken. Jag känner det mjuka leendet. Minuter går. Evigheter passerar.

Jag tittar upp och möter kärlek. Om ett ögonblick kommer våra läppar att mötas, men än njuter jag av längtan.

.en frestande tanke

Trött var jag. Vattnet på gränsen till hett. Där stod jag. I duschen. Väldigt kissnödig.

Kände mig frestad.

Men sen kom jag på.

Jag är inte typen som kissar i duschen.

.handbagage

Unga kvinnan, nästan barn själv, bär den nyfödde nonchalant i en korg på sin arm. Den lille passar in på den ungas arm. Det tycker hon själv. Det syns. Det tycker hennes väninna med. Hon med cigaretten i munnen och blonderat hår.

.att vara en bitch

Det finns en ny egenskap i mitt liv. En jag värdesätter högt.

Förut trodde jag att styrka innebar svaghet. Nu vet jag bättre.
Jag fick för mig att medhårs var mjukare än mothårs. Nu vet jag bättre.
Att motvind gör att man blundar. Nu vet jag bättre.

Nu ska jag ut och se hur långt jag kan kasta ett vilddjur i motvind!

.ny utmaning

Så, nu är det klart. Första mars byter jag jobb.

Hänger ni med i svängarna?

Vaknar i tårar.

Äter lunch skrattandes.

.100 meter framtid

Jag har fått ett erbjudande jag inte kommer att kunna motstå. Erbjudandet innehåller ord som "produktchef" och "marknadsansvar". Förändringen kommer att kasta mig in i en ny värld. Fruktansvärt skrämmande. Men rädslor ska man springa rätt in i.

Så på måndag ska jag springa.

Ibland tycker jag att mitt liv är makalöst. Och ibland, är just precis nu!

.on/off

Jag gör saker för min skull. Jag har lärt mig att vara duktigt egoistisk. I små doser är det ju bra. Bra för mig alltså.

Vad känner jag? Vad vill jag?

Allt som oftast vet jag inte. Men ibland så vill jag. Men jag kanske inte alltid vet varför. Så lätt ska det tydligen inte vara. Därför händer det att jag trampar på folk. Eller! Det handlar nog mer att jag undviker folk.

Jag har ett par personer som betraktar mig som sin vän, men de suger mer energi från mig än jag kan ge. De som umgås med mig bör nog vara starkare än mig. Jag inser det nu. Jag inser det eftersom jag tankar energi från andra. Utnyttjar andra. Men jag behöver det. Jag behöver testa gränser och upptäcka att personen som står mitt emot mig står kvar. Orubbad. Jag behöver känna att styrka finns. Att trygghet finns. Att sanning finns.

När jag är stark lovar jag att andra ska få tanka energi från mig. Då vill JAG bli utnyttjad. Då först kan jag betala tillbaka.

Men..... be mig inte om något nu. Jag är upptagen med att fylla på mina batterier.

.då börjas det

Det tydligaste tecknet på att ens dotter börjar bli stor är att hon stänger in sig på sitt rum med sin kompis. Mamma får inte vara där.

Så fort kompisen kom (hennes nästan vuxna faster, märk väl) tog hon henne i handen till sitt rum och stängde demonstraivt dörren. Därinne hördes ett tisslande och tasslande.

Mamman stod vid spisen och gjorde spaghetti och köttfärssås.

Hjälp! Jag lever i en schablon.

.livet

Här är jag. Mitt i. Det finns liv bakom mig, framför mig, inuti mig.

Där är du. Mitt i. Du är livet. Du tar den plats du tycker dig förtjäna. Du är självklar, nära till skratt, nära till gråt.

För dig är jag det som omger dig. Bakom dig, framför dig, inuti dig. För mig är du en anledning att leva.

Vi lever livet båda två.

Jag är din mamma.

Du är mitt barn.

Vi är liv.

.hur vet Comvidare att det är bra med Comvidare?

Jo, det ska jag svara på. Hon sitter i soffan, nedhasad, näst intill liggande. Datorn står på, men där där är hon inte, trots att hon har flera olästa mail i inkorgen. Dottern ligger nybadad i sängen, på väg att somna. En god vän sitter intill. Hon är avslappnad. Tillfreds.

Plötsligt får hon ett infall. Ett infall som inte går att stoppa. Handlingskraft. Vardagsrummet skall möbleras om. Hon får hjälp att styra runt soffan. Flytta bordet.

Handlingskraft. Känslan är bekant.

Välkommen tillbaka.

.bloggande för bloggandets skull!

Tack för era synpunkter!

Jag började nog blogga för min egen skull. Men jag har hela tiden läsaren i bakhuvudet. Det är bra. Det sätter press på mig att verkligen fundera ut vad det är jag vill säga. Inte bara babbla.

Det här är mitt liv och det går både upp och ner. Men läser nån det jag skriver och förstår, då är jag nöjd. Läser någon mina rader och börjar fundera, då är jag nöjd. Läser nån mina ord och känner igen sig, då är jag nöjd.

Jag tror inte att mina tankar är så hemsk mycket annolunda andra singelmammors.

Jag tror inte min rädsla är så olik min grannes.

Jag tror inte min lycka skiljer sig från din.

.spår

Vad kan man utläsa från de spår som man lämnar efter sig.

Förstår personen som kommer efter mig att jag medvetet krossade isen med min sko bara för att jag älskar det ljudet?

Förstår jag vilken relation mannen och kvinnan har till varandra bara utifrån att följa deras fotspår på stigen? De går sakta, men vem går före? Är de vänner. Mor och son? Älskande?

Förstår jag vart det ensamma rådjuret är påväg? Spåren följer stigen en kort bit men försvinner sedan ut på kalhygget. Vilken känsla finns i djurets kropp? Frihet? Rädsla? Längtan?

Förstår jag vems tamhunden är vars tassavtryck syns i nysnön? Kom den i sällskap med nån, eller har den möjligen smitit hemifrån i ett obevakat ögonblick? Vart är den påväg? Vilka lukter träffar dess känsliga nog? Vilka andra världar uppenbarar sig i dess medvetande?

Förstår jag, och alla andra, vars liv kommit och gått sedan hövdingen begravdes under ett stenröse, vilken betydelsefull person han var? Förstår vi vilka krav han ställdes inför? Förstår vi vilket arv han lämnade efter sig? Förstår vi hur många år som förflutit sedan dess? Hur många beslut som fattats?

Förstår vi att vi bara är ett litet spår?

.ett liv för dig är ett liv med mig

Hur ser en kärlek ut som räcker i 70 år?

Jag har sett en sån kärlek. Den finns hos min mormor och morfar. Blickarna de ger varandra är viskar om respekt. De doftar vetskap. De sprider värme.

Bortom tröttheten i deras kroppar.

Det finns inga genvägar. De har upplevt livet tillsammans. Sett åren sakta flyta förbi likt bäcken nedanför deras gård. Vackert. Glittrande. Porlande. Ett rikt liv tillsammans. Ett delat liv.

Bortom saknaden efter tiden som flytt.

Nu håller livet på att ta slut. Men bara för oss som ser på. Inte dem vars liv vi önskar evighetslångt. Saknad finns inte för dem. Inte heller ånger. Att vara närvarande är kärlek som rymmer en evighet.

Bortom livet självt.