.separationsmagneten

Han står halvvägs in på mitt kontor när han säger att huset är tillsalu. Hans blick iakttar mig förväntansfullt när jag drar efter andan. Men frågan som lämnar mina läppar är egentligen överflödig. Jag känner svaret i magen. Framför mig står ytterligare en separation.

Jag ser nu att han väntat på att jag ska lyssna. I sin gradvis ökade kontakt med mig har han värderat mig, iakttagit mig, letat efter tecken. Tecken på att jag ska ställa frågan.

Och jag hör mig själv fråga, fast jag inte har tid att lyssna på svaret och trots att hela min kropp speglar stress, så berättar han. Han vill berätta och jag har frågat. Det enda som behövs.
Intrycken blandas med andra svar. Jag har nämligen frågat förut. Andra män. Andra kvinnor.
Och jag har inte frågat.

Men svaren kommer oavsett.

Och svaren uppmanar mig att fråga mer. Lirka. Locka. Gräva.

Jag vet inte om jag är mogen att lyssna, för i min kropp skapas paralleller till min egen värld. Till de delar i mig som är min separation.

Fast!

Kanske är det därför jag kan lyssna. För att mina spillror passar ihop med andras spillror. För att det fortfarande handlar även om mig. För att jag fortfarande bearbetar.

Tillslut måste jag gå. Ursäktar mig och säger att jag ska lyssna mer en annan gång.

Kanske ska jag det,

kanske inte.