Ikväll kommer jag att ha svängdörr in till glögg och singstar. Men jag ska vara borta hela dagen så det gäller att proritera tiden rätt.
Jag tar sovmorgon och snifflar (dvs läser bloggar lite för maniskt och lite för tvångmässigt).
Om man verkligen inte känner för att göra någonting alls så kanske man ska göra just det - nämligen ingenting alls.
Behåller morgonrocken på,
sätter på en kanna te,
och tinar en par chokladmuffins.
Vad har vi för inställning till kollekt nuförtiden? En tionde är det väl ingen som ger längre. Så, hur mycket av mina tillgångar är jag då beredd att dela med mig av? Varför kan inte jag avvara en tiondel av det välstånd jag unnar mig? Eller som Angelina Jolie en tredjedel (ok, inte till kyrkan men till bistånd)?
Ska jag fortsätta som jag gör och ge de stackars 8 skramlande mynten som jag hittar längst ner i min börs, till kollekten de få gånger jag går till kyrkan? Sist jag var i kyrkan kunde jag inte låta bli att se hur pesonen intill mig valde att ge en tjuga, trots att det fanns större valörer intill. En tjuga! Ertappade även mamma med den sedeln för ett tag sedan så jag vågar dra slutsatsen att det tyvärr är exakt hur mycket vi är villiga att ge. Jag, generande nog, en av dem.
Och detta i en miljö där traditionen är stark av att dela med sig!
Kyrkoavgiften då? Varje gång aftonbladet skriver om hur man kan spara tusenlappar så är det massflykt från kyrkan. Men de som väljer att gå ur kyrkan verkar inte ha några problem med att utnyttja resurserna. Som om de inte förstår att kyrkbyggnadernas underhåll, barnverksamheten eller prästernas löner finansieras med hjälp av kyrkoavgiften. Sånt vi räknar med skall finnas.
Så!
En tusenlapp i månaden, vad skulle det innabära för mig?
(att jag inte köper en ny jacka/nya skor/nya jeans varje månad)
Ett par hundra?
(att jag inte köper ytterligare en leksak till E)
En hundring?
(att jag tar med mig matlådan ett par gånger extra)
En tjuga?
(att jag inte köper den där chokladkaka)
Den här singelmamman har ett heltidsjobb.
Den här singelmamman har ett barn på halvtid.
Ett vanligt liv.
Den här singelmammans kostnader överstiger intäkterna.
Ett jobbigt liv.
Är det en verklighet för fler än mig? Är det inte möjligt att leva på en inkomst utan att leva spartanskt?
Heltidsjobbet ska resultera i ett vanligt liv.
Ett skönt liv.
Vi har tydligen fått en pott pengar för att bedriva friskvård. Minska sjukskrivningarna.
I fredags kom 7 av40 anställda till aktiviteterna. Tre 30+. Fyra farligt nära pensionen.
Fyra farligt nära döden visade det sig när de halkade omkring på blöta klipphällar. Min puls steg, knappast på grund av tempot vi tog oss upp med. Men vad gjorde de där och framför allt, vad gjorde jag där?
Insåg att friskvård får man inte på beställning.
Jag avbröt utflykten. Åkte hem och jobbade istället. Pulsen stabiliserades. Hann med det jag annars inte skulle hunnit med.
Insåg att friskvård får man inte om jobbet ligger kvar och väntar.
Jobbade sent ikväll. Igen. Tänkte att det är väl OK. Jag kan ta ut kompledigt nån gång. Vara ledig nån fredag. Så funderade jag på när det skulle kunna vara och inser med ens att ingen fredag kommer att passa. Jag har ju häcken full. Fast det är mer skivbordet som är fullt......och det är möjligt att jag i ett svagt ögonblick ville sticka upp rapporten i nån annans häck. Men vi lämnar den bilden.
Så till min geniala slutsats!
Det är därför de som har mycket att göra aldrig tar längre semester. Det går helt enkelt inte.
Klart slut.
Det har varit lite så och så med den där avlastningen som jag blivit lovad. Hon fick för mycket uppgifter på sin ordinarie arbetsplats att det inte fanns något över för oss. Så när jag behövde henne som mest, så rycktes hon undan. Där någonstans tappade jag suget lite. Men jag blev snabbt lovad att en annan tjej skulle komma upp istället. Men det går inte att introducera nån när man aldrig är stilla själv. Så det fick vänta tills stormen lagt sig. Träffade henne i igår. Gick igenom vad jag behövde hjälp med. Gick igenom vad hon var bra på och ville göra. Perfekt, 3o% till mig. Känner att det kommer nog att ordna sig ändå.
Idag får jag höra att en annan tjej ska komma upp istället. Vafals! Nu kan men inte tappa suget, nu kan man bara skratta hysteriskt. Jag gillar snabba beslut, men det här är ju löjligt! Men sen kommer ett besked till. 30% tjejen ska vara kvar, och den nya ska vara hos oss på heltid. Börjar så fort som möjligt. Så nu har jag två anställda under mig. Bara sådär. Känner att det kommer nog att ordna sig ändå.
Jag vet att det är så. Man får energi av att slösa energi. Det har fungerat förut. Många gånger. Men det är inte lätt att börja om. Det är inte lätt att samla kraften. Bara jag kommer ut och rör på mig så kommer jag att få mer ork. Det kanske räcker med en halvtimmes promenad på lunchen. I kväll kan jag bestämma mig att jag definitivt ska ta en promenad. Men i morgon, när jag fått i mig, den alltid så oinspirerande, matlådan så kommer jag att ha hundra ursäkter till varför jag inte ska gå ut. I dag hade jag t.ex fel skor. Och så var jag tvungen att jobba. Jag lider alltid av akut tidsbrist, men det ska väl rimligtvis inte drabba mig. Hinner jag inte med så får vi väl anställa mer folk. Eller?
Så i morgon ska jag ta tillbaka min lunch och ägna mig åt mitt välmående. Jag lovar. På heder och samvete. Om inte telefonen ringer precis innan jag ska gå, eller nån student vill ha en påskrift, eller ett protokoll som måste skrivas, eller en dator som har hängt sig, eller.....
Mission impossible. Eller?
