LIVET OCH LITE TILL

lördag 30 juni 2007

.syskonkärlek

Jag sitter och väntar på att dotterns kusiner ska somna. Vi har lekt oavbrutet sen klockan 14.00, så jag tänker mig att det bör gå ganska fort. Att somna alltså-för mig. De rycker saker ur händerna på varandra lite nu och då, med tårar som följd, såklart. Men ibland är de så underbara mot varandra att hjärtat smälter. Minstingen klappar sin storasyster på huvudet och storasyster ler tillbaka. Kärlek när den är som bäst.

Jag gjorde samma sak med min storasyster idag. Äkta syskonkärlek. Först snodde vi grejer av varandra....nåja....sen fick hon en extreme makeover. Hon blev såklart en riktig snygging (jag tänker mig att det blir en annan form av kärlek ikväll för hennes blivande man kastade mycket laddade blickar när de lämnade huset i förmiddags). Vad gör man inte för sin syster? Kärlek när den är som bäst.

torsdag 28 juni 2007

.när E är som lyckligast

Steg 4 - bakslag

Man måste nog vara stark för att vara svag. Antingen väntar jag i minst fyra veckor (för det är ju hur lång väntetid det är under vintern...) eller så kontaktar jag akutpsyk (men det är bara för riktigt akuta ärenden...) för att få prata med någon förstående individ som rätar ut mina frågetecken. Jaha, det är väl bara att vänta och se tills jag blir svag av att vara stark.

Today Isn't A Good Day.

onsdag 27 juni 2007

Today Is A Good Day

Steg 3 - identifiera hjältar

Fick ett tips av en vän att skriva en tacksamhetslista. För varje ny dag identifiera något som gjort mig särskilt tacksam. Kanske lite Oprah över det hela, men jag tänkte att jag ialla fall skulle prova nu när jag har så svårt att se saker positivt. Har klottrat på pappersarket intill sängen i snart två veckor och det slog mig igår att temat är genomgående. Det står en massa namn där. Mina hjältar. Jag är tex tacksam för:

Tommy som gav mig insikt,
Maria som får mig att skratta högt,
Hanna som trycker ner mig i stolen och lagar god mat till mig och E
E som om och om igen säger att hon älskar mig
Jocke som ger mig hopp

Jag inser att jag är lyckligt lottad. Ovanligt lyckligt lottad för listan som jag påbörjat kan göras hur lång som helst. Men nästa lista hoppas jag att jag själv finns med på......

söndag 24 juni 2007

.att bygga en pojkvän

Jag har varit singel i drygt ett år nu. Läge att lämna in årsredovisningen alltså. Om jag plockar russinen ur kakan så har jag en samling rätt bra egenskaper faktsikt. Problemet är bara att än har jag inte hittat kombinationen. Men häng med här så ska ni få följa med på en dejtingkavalkad....

1 - katastrofal inledning, borde egentligen ha avskräckt mig från allt dejtande överhuvudtaget.... för all framtid. Lika bra att slå näven i bordet en gång för alla, handväska är inte manligt.

2 - kul kille, men det klickade inte. Påminde om en iller. Jag gillar inte illrar. Således inget att avla på, även om pälsen var fin.

3 - blev en bästis. Gillar honom skarpt. Hittade direkt ett gemensamt intresse. Flirtande och ha roligt på andras (läs: desperata mäns) bekostnad. Klockrent! Hans ögon är förövrigt exeptionella så de tar jag.

4 - så rolig kille! Och så bra på att strö komplimanger. Hans humor tar jag med mig alla dar veckan....och komplimangerna. Sweet.

5 - underbar, här har jag massor att plocka från, klokhet, eftertänksamhet till att börja med. Han är fortfarande en person jag kan berätta allt för. Puss på dig!

6 - spännande, fick en ljuvlig kyss när han gick, men det var också allt. Han behöver fila lite på sin flirtteknik den mannen. För att dra till med en gammal slagdänga "rädda pojkar får aldrig kyssa....."

7 - ja, vad ska jag säga? Falsk marknadsföring kanske? Överambitiös? Desperat? Nej, bara mänsklig. Fast vi var inte lika mänskliga visade det sig.

8 - undrar om han är totalt omedveten om sin utstrålning? Hans sexappeal tar jag definitivt med mig, inklusive hela hans garderob. Den snubben kan man gå runt på stan med utan att skämmas. Oj, oj.

9 - den kroppen, den kroppen. Hård precis överallt. Taget

10 - som en björn, behövligt, men inte långvarigt. Dessutom åsikter som legat i ide lite för länge.

11 - nja, inte min typ, men han var nog rätt nervös också, stackarn. Jag å andra sidan var riktigt varm i kläderna. Dessutom måste jag erkänna att jag redan hade siktet inställt på nån annan.

12 -ljuvlig på alla sätt och vis. Men nu var det märkligt nog jag som inte dög.....typ. Från honom tar jag talang, sinne för detaljer, närvaro, ömhet, ärlighet. Han kommer jag alltid att vara lite småförälskad i och det misstänker jag att han vet. Annars lär han väl läsa det här tänker jag.

Det saknas lite egenskaper som jag uppsattar bland dessa herrar. Det vore tex inte så dumt med nån som går mig till mötes när jag säger att korv inte är mat. Men på det hela taget så tror jag nog att jag kan bygga en rätt så bra pojkvän med dessa små russin.

.jag kan vara din valp, mamma

Den roligaste leken just nu för dottern är att leka att hon är en valp, en fölunge, en kattunge eller annat mycket gulligt och lurvigt djur. Jag känner väl att rollspel inte riktigt är min grej. Särskilt inte en hel dag. Definitivt inte i veckor. Absolut inte i månader. Nu har vi lekt den leken sedan innan jul.

Jag behöver avlösning! Någon som känner att de har drag av fölunge? En liten gul kyckling? En tigerunge? Någon?

torsdag 21 juni 2007

Ett säkert tecken

Det tydligaste tecknet jag får på att jag är singel (om jag av någon sjuk anledning som har med förträngningsmekanismen att göra skulle ha missat det), är att jag helt plötslig känner en otrolig lust att åka och dansa.

Nu planerar jag helgen. Med sikte på dans på lördag. Slutsats: Jag är singel. För det första....fan det var ju inte singel jag ville vara. För det andra....vad ska jag ha på mig på lördag?

Jag ska göra ett seriöst försök att förklara tjusningen med styrdans. Man rör sig rymiskt, nära varandra, musik i bakgrunden, väser i varandras öron....äh, den var billig. Försöka få er att tro att dans kan likställas med sex. Knappast. Men nån gång ibland (och tillräckligt ofta för att det ska vara värt ansträngningen) blir man uppbjuden av nån som vekligen kan dansa. Fyra fötter känns som två. Två kroppar känns som en. Ja, jösses.

Så när ni ser mig på dansgolvet kan ni nästan förutsätta att jag, på grund av en vardag med akut brist på kroppskontakt, är där för att min kropp ska kännas som ena halvan.

onsdag 20 juni 2007

Vi breder ut oss

Jag har relativt nyligen köpt en bostadsrätt (notera att priset för en trea här motsvarar inte ens handpenningen för en lägenhet i Stockholm, så gå inte och tro att jag har obegränsade resurser). Det bor rätt många pensionärer här, men jag tänkte att det nog flyttar in barnfamiljer tids nog. Men nu inser jag att det är nog inte troligt. Lägenheterna här är antingen tvåor eller treor. Det finns inga barnfamiljer som knökar in sig i en trea. Om de inte är ensamstående mödrar till ett barn eller en barnfamilj på gränsen till ekonomisk ruin.

När hände det? Grannfrun (pensionärsandan smittar redan av sig på mitt språk) bor också i en trea. Hon berättade att de minsann bodde två vuxna och tre barn i den trean. Men att det var ok, för de största barnen flyttade ut redan(!) när de var 16.

Vi har 82 kvm att dela på jag och E och halva tiden är hon inte ens här. Egentligen är det rätt absurt. Vad ska jag med all yta till? Jag måste göra nåt åt det. Öppna bilhall, anlägga golfbana, starta ett SPA för pensionärerna i området? Vad?

Allt handlar om att vinna.

Cyklade till jobbet idag. En dam i röd jacka svängde in framför mig. Hon håller ett bra tempo, men hennes ryggtavla formligen skriker "kom igen då" till mig. Och jag "kommer igen", såklart. I mitten av den första stigningen har jag kört om henne och mina ben börjar pumpa mjölksyra. Jag fastnar i ett rödljus och hon kommer i kapp. I den branta stigningen efter korsningen ger jag gärnet. Jag vinner med en liten marginal. Men, ha! Jag vann. Nu sitter jag på kontoret och flämtar efter luft och försöker kontrollera darrningen i mina ben. Men det är det värt. Jag vann.

tisdag 19 juni 2007

Stor omröstning, vinn fina priser

Jag har en bestämd åsikt om vem av dessa kvinnor som har den överlägset bästa rösten. Men frågan är: vem röstar ni på?

Jag ber hemskt mycket om ursäkt för låtvalet, men den var den enda som fanns inspelad av alla fyra damer. Sen ställer den lite krav solisten också vilket gör omröstningen lite mer rättvis.

Whitney


Mariah


Beyonce


Christina

Liten egokick!

Var på ett möte nyss. Det diskuterades en arbetsuppgift som inte hade fördelats. Min chef sa till den högre chefen att han vet en person som skulle utföra den uppgiften på ett utmärkt sätt men att han inte är beredd att släppa henne. Ah, mina vänner, ni gissade rätt! Det var alltså mig de pratade om, medan jag satt tyst som en mus för att inte avbryta beskrivningen av min oerhörda (nåja) kompetens.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre. Jag måste ju leva upp till mitt rykte.

måndag 18 juni 2007

Sarah McLachlan och Josh Groban

En av mina absoluta favoritlåtar! Jösses vad vackert!

Det är lågt!

Fick ett brev i onsdags som bekräftade uppsägning av bredband. Fick i torsdags en faktura för tidigare nämnda uppsagda abonnemang. Puh. Så jag ringer. Väntar länge i kö, men kommer äntligen fram till "du har nu plats ett i kön". Vad hände då? Klick. Jag ringer upp igen, tråcklar mig igenom alla menyval och får höra "du har nu plats 113 i kön". Klick!

En kyss




Vaknade i morse med en längtan. En saknad. Jag ville känna känslan av ett par läppar mot mina. Känna hur kärlek, omtanke och uppskattning förs över till mig genom en varm andedräkt och mjuka, fuktiga läppar. Jag menar inte en kyss som vill mer, utan en kyss som lever för stunden. En kyss som bekräftar. En osjälvisk kyss. En kärleksfull kyss.





söndag 17 juni 2007

Steg 2 - inse sina begränsningar

Iofs så misstänkte jag att min energi inte skulle räcka hela helgen, så jag blev egentligen inte förvånad när känslan av att bara vilja krypa ner under det där berömda täcket övermannade mig. Men jag blev förvånad över hur snabbt känslan kom. Från topp till botten på bara ett par sekunder. Fritt fall. Krasch.

Då är det bara att ställa in alla aktiviteter man hade planerat in. Inklusive ta hand om sin dotter. Att vara trevlig nu är en ansträngning som skulle spränga mina lungor. Att fatta några som helst beslut skulle få min hjärna att koka. Jag skulle hellre låta mig ätas upp av en galen schäfer än att kravla omkring på golvet och leka hundvalp (jag får gottgöra dig E nån gång för det, köpa ut en vinare åt dig och/eller tillåta dig att åka på Hultsfred trots att du bara är 14....jag vet, du kommer att ha en rejäl hållhake på mig).

Nu är min hjärna på bristningsgränsen eftersom jag måste fatta ett beslut om att äta innan jag går på prommis eller efter, var jag ska gå, om jag ska ringa efter sällskap, åh, just ja....vad jag ska äta (innan eller efter prommenaden, ni kommer väl ihåg det beslutet?). Kanske lika bra att förbli sittande i soffan? Fatta beslutet att inte fatta ett beslut. Tack, det tar jag!

Inga fler dåliga ursäkter, eller?

Jag vill ha superkort hår. När jag säger "vill" så menar jag inte i betydelsen "jag har redan startat trimmern" utan mer som "vad synd att det alltid kommer saker ivägen för att jag ska kunna snagga mig, verkligen synd". Senaste ursäkten jag hade var att pojkvännen hade rakad skalle. Jag bävade vid tanken att vi utöver matchande frisyrer skulle behöva skaffa matchande träningsoveraller också. Jag gillar inte att folk fnittrar bakom min rygg. Så det var synd att han redan hade rakat, verkligen synd. Nu är han ett minne blott (nej, alltså jag har inte strypt honom med pianotråd, rullat in honom i en matta och stuvat ner honom i min baklucka. Så avundsjuk på frisyren var jag inte) så det argumentet är inte längre giltigt.

Mitt senaste är att jag faktiskt är "en kommunens representat" och kan av den anledningen inte se ut hur som helst. Detta förklarade jag för min vän som satt tvärs över bordet igår kväll. Men i samma sekund som orden lämnade mina läppar insåg jag att det argumentet var åt skogen, så att säga. Hon som tittade oförstående på mig har nämligen rakat huvud förutom en kaxig tuppkam. Hon är präst!

Men det finns säkert någonting annat som gör att jag inte kan raka mig. Vad synd, verkligen synd.

fredag 15 juni 2007

Steg 1 - insikten

Egentligen mår jag inte så bra. Jag brukar göra det, men nu har jag simmat runt under ytan lite väl länge (och jag är de typen som måste hålla för näsan när jag hoppar från bryggan, så ni förstår att jag inte trivs därunder). Man kan le och verka glad även under vatten, men det blir liksom inte äkta. Man ler inte med hela kroppen, inte ens med hela ansiktet. Och det livet därunder är som i slowmotion. Allt är i slowmotion.

Jag har inte kunnat göra något åt detta, trots att jag velat. Jag är hela tiden medveten hur långt det är upp till andra sidan, men det är som om jag inte kan samordna musklerna att ta mig dit. Det känns som en övermäktig uppgift.

Polletten trillade ner häromkvällen. Bara så där. På grund av en oväntad serie händelser.

Depression?

Gjorde ett självskattningstest. Fick över 20 poäng

Depression!

Då får man medicin utskriven. Bara så där. På grund av en oväntad serie känslor.

Idag är en dålig dag. Jag känner mig otroligt mentalt trött. Vaknade med en klump i halsen. Helst vill jag bara stänga in mig i min lägenhet och krypa ner under en filt. Tyst ska det vara. Ensam ska jag vara. Men i takt med att de tankarna formuleras så ökar rädslan. E! För min egen skull kan jag lika gärna förvandlas till en gädda som ligger strax under vattenytan och chippar efter andan. Men för Es skull måste jag vara en delfin. Förkroppsliga glädje, optimism och lekfullhet. Biter man ihop? Kapitulerar man? Där är jag nu, 08.41 fredag morgon i mitten på juni.

torsdag 14 juni 2007

Pappa + dotter = sant

Maria bjöd på en sms-följetong mellan far och dotra. Det gav associationer. Min pappa är likadan. Skulle göra vad som helst för sina döttrar, därför törs jag nästan aldrig fråga. Han vet nog inte hur man säger nej, även om jag frågar efter nåt som är totalt ogenomförbart. Typ sätta upp en hylla på en vägg som består av 85% armering.

Min dotter har såklart en pappa. Jag omformulerar. Min dotter har såklart en pappa som hon lindat runt fingret. Es pappa har aldrig (aldrig ska läsas med största möjliga tyngd) velat ha katt. Han nekade kategoriskt när vi levde tillsammans på mina tama (håll med om att det var ett bra val av ord) försök att bjuda in en katt i vårt hem. Dottern är galen i lurviga saker (associationer till mina ben undanbedes) såsom lejon (!), kattungar och hundvalpar. Men jag bet ihop, trots att dottern grät och övertygande hävdade att hon skulle få ta med sig en gullig kattunge hem. Jag sa (lite ironisk ska erkännas) att hon fick minsann fråga pappa om det.

Döm om min förvåning (ja, jag är medveten om att bästföredatumet på det ordet gått ut, tro inget annat) när hon ringer dagen därpå och säger att hon ska få en kattunge.

Slutsats: Barn är mjuka, pappor är mjukare.

onsdag 13 juni 2007

Hans röst är väl helt underbar....Stephen Simmonds

tisdag 12 juni 2007

fixa barnvakt = en omöjlighet

Jag har en inneboende tveksamhet till att pracka på andra människor min dotter för att jag ska kunna göra "måbragrejer" som i veckan tex då jag vill springa och gå på ett årsmöte (när nu ett årsmöte med bostadsrättsföreningen tillsammans med en massa pensionärer skulle kunna räknas som en måbragrej).

Idag gav jag mig f_n på att jag skulle övervinna min tveksamhet och ringa runt tills jag hittar nån som kan ställe upp i en halvtimme (!). Stört omöjligt visade det sig vara. Efter att ha ringt fem personer och varit förbi hos ytterligare en så var det bara att inse faktum. Det blir ingen löprunda för Comvidare ikväll inte.

Det här måste lösas på något sätt. Så här kan vi inte ha det.
1. Jag lockar någon nära släktning att flytta hit. Sannorlikhet att det händer: 0,1% (ja, de kommer nog den dagen det regnar ingenjörsjobb från himlen)
2. Jag lurar någon gammal pensionär som jag träffar på årsmötet att ställa upp regelbundet. Sannorlikhet att det lyckas: 50% (högre chans med mutor såsom hembakat)
3. Jag förför en skön yngling som flyttar in till oss. Sannorlikheten att jag lyckas med det: 0% (testade just den metoden och det gick väl inte riktigt som jag hade tänkt om man säger så)
4. Jag lämnar dottern ensam hemma. Sannorliketen för att jag ska komma undan med det: 0% (nämnde denna lösning för hennes dagisfröken som gick i taket, risken är alltså stor att jag får prata med tanterna på socialkontoret om min förmåga att ta hand om ett litet barn efter det)
5.
6.

Fyll gärna på. Som ni ser så ligger allt mitt hopp hos ett okänt gäng pensionärer. Det kan aldrig vara bra.

måndag 11 juni 2007

100% JAG

Jag har ambitioner.
Jag har möjligheter.
Jag har kärlek.
Jag ser lyckan skimra där borta. Där borta, inte långt från mig.
Men jag kommer inte dit. Någonting står i vägen. Någonting bromsar min tillsynes självklara framfart. Någoting väljer att inte uppmuntra nån som är påväg.

När jag tittar närmare ser jag till min förtvivlan att mitt hinder är 100% jag.

söndag 10 juni 2007

Att lära sig älska en mage

Jag har många ursäkter men faktum kvarstår.....min mage ser inte ut som jag tycker den ska göra. E är av en annan åsikt. Hon drog upp min tröja häromdagen och klappade den med sina små händer medan hon utbrister förtjust -"du har en sån stor mage". Jag biter mig i tungan. Eftersom hon tydligen uppskattar den så mycket ska inte jag vara den som tar det ifrån henne med att säga det som först kom upp i min tanke.

På en filt i solen med några kompisar kom diskssionen upp idag igen om kvinnor och deras relation till sina magar. -"Om jag var en kille så skulle jag definintivt vilja ha en rund tjej, sa en av oss. Det är så mjukt att ta på "Min kille vill inte att jag ska vara smal, sa en annan".

Så när jag tänker på det igen så är en kropp mycket mer intressant med kurvor. Min kropp är mer lockande med en massa mjukt att ta på. E har totalt fattat poängen. Det ska jag aldrig ta ifrån henne.

Får jag några kommentarer på detta. Vad anser ni? Vilka kroppar vill man helst ta på?

torsdag 7 juni 2007

Så gör jag!

Varje månad när räkningarna ska betalas så inser jag till min förtvivlan att pengarna inte räcker så långt som jag vill (och i ärlighetens namn, för vem gör de det?). Min spontana tanke är att räkningshögen måste minska. Men så är det väl inte? Det är på inkomstsidan man ska justera. Det är mycket roligare.

Nu har jag gjort det.

Så vad gör jag nu? Lägger pengarna på hög? Knappast. Jag har redan bokat upp varenda ny skön slant av löneförhöjningen innan jag ens sett lönebeskedet. Vaddå? Jag behöver faktiskt nya blommor på balkongen. Faktsikt.