Ett säkert tecken

Det tydligaste tecknet jag får på att jag är singel (om jag av någon sjuk anledning som har med förträngningsmekanismen att göra skulle ha missat det), är att jag helt plötslig känner en otrolig lust att åka och dansa.

Nu planerar jag helgen. Med sikte på dans på lördag. Slutsats: Jag är singel. För det första....fan det var ju inte singel jag ville vara. För det andra....vad ska jag ha på mig på lördag?

Jag ska göra ett seriöst försök att förklara tjusningen med styrdans. Man rör sig rymiskt, nära varandra, musik i bakgrunden, väser i varandras öron....äh, den var billig. Försöka få er att tro att dans kan likställas med sex. Knappast. Men nån gång ibland (och tillräckligt ofta för att det ska vara värt ansträngningen) blir man uppbjuden av nån som vekligen kan dansa. Fyra fötter känns som två. Två kroppar känns som en. Ja, jösses.

Så när ni ser mig på dansgolvet kan ni nästan förutsätta att jag, på grund av en vardag med akut brist på kroppskontakt, är där för att min kropp ska kännas som ena halvan.