Egentligen mår jag inte så bra. Jag brukar göra det, men nu har jag simmat runt under ytan lite väl länge (och jag är de typen som måste hålla för näsan när jag hoppar från bryggan, så ni förstår att jag inte trivs därunder). Man kan le och verka glad även under vatten, men det blir liksom inte äkta. Man ler inte med hela kroppen, inte ens med hela ansiktet. Och det livet därunder är som i slowmotion. Allt är i slowmotion.
Jag har inte kunnat göra något åt detta, trots att jag velat. Jag är hela tiden medveten hur långt det är upp till andra sidan, men det är som om jag inte kan samordna musklerna att ta mig dit. Det känns som en övermäktig uppgift.
Polletten trillade ner häromkvällen. Bara så där. På grund av en oväntad serie händelser.
Depression?
Gjorde ett självskattningstest. Fick över 20 poäng
Depression!
Då får man medicin utskriven. Bara så där. På grund av en oväntad serie känslor.
Idag är en dålig dag. Jag känner mig otroligt mentalt trött. Vaknade med en klump i halsen. Helst vill jag bara stänga in mig i min lägenhet och krypa ner under en filt. Tyst ska det vara. Ensam ska jag vara. Men i takt med att de tankarna formuleras så ökar rädslan. E! För min egen skull kan jag lika gärna förvandlas till en gädda som ligger strax under vattenytan och chippar efter andan. Men för Es skull måste jag vara en delfin. Förkroppsliga glädje, optimism och lekfullhet. Biter man ihop? Kapitulerar man? Där är jag nu, 08.41 fredag morgon i mitten på juni.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
1 kommentar:
Knepet är att inte tänka på hur långt upp det är till kanten på stupet utan hur man ska bära sig åt för att börja klättra uppåt. För tar man inte på sig klätterutrustningen först så visst kan man komma en bit men sen ramlar man ner igen - och då gör det jävligt mycket ondare.
Bit absolut inte ihop. Men kapitulera helt kan ju helt klart vara knivigt när du har Elsa. Men du får absolut inte gå omkring med en fasad av att "allting är som vanligt" - för det är bedrägeri av den värsta sorten. När du vill krypa ner under filten tycker jag att du ska göra det. Ibland måste man tillåta sig att bara lägga sig ner och gråta. Annars exploderar man så småningom och vet inte vad man ska göra av alla spillror som ligger överallt.
Skicka en kommentar