Inga fler dåliga ursäkter, eller?

Jag vill ha superkort hår. När jag säger "vill" så menar jag inte i betydelsen "jag har redan startat trimmern" utan mer som "vad synd att det alltid kommer saker ivägen för att jag ska kunna snagga mig, verkligen synd". Senaste ursäkten jag hade var att pojkvännen hade rakad skalle. Jag bävade vid tanken att vi utöver matchande frisyrer skulle behöva skaffa matchande träningsoveraller också. Jag gillar inte att folk fnittrar bakom min rygg. Så det var synd att han redan hade rakat, verkligen synd. Nu är han ett minne blott (nej, alltså jag har inte strypt honom med pianotråd, rullat in honom i en matta och stuvat ner honom i min baklucka. Så avundsjuk på frisyren var jag inte) så det argumentet är inte längre giltigt.

Mitt senaste är att jag faktiskt är "en kommunens representat" och kan av den anledningen inte se ut hur som helst. Detta förklarade jag för min vän som satt tvärs över bordet igår kväll. Men i samma sekund som orden lämnade mina läppar insåg jag att det argumentet var åt skogen, så att säga. Hon som tittade oförstående på mig har nämligen rakat huvud förutom en kaxig tuppkam. Hon är präst!

Men det finns säkert någonting annat som gör att jag inte kan raka mig. Vad synd, verkligen synd.