.modellmamman

Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.

Alltså, säger hon och fnittrar, jag är lite nervös.

Men ansiktet blir snabbt klart. Armarna är värre. Hon måste justera dem i efterhand för att det ska bli porträttlikt. Min vänsterarm ska helst nå ner på knäet. Sen rycker hon undan en bok som ligger på soffan så att inte den också hamnar i bild.

Jag visste inte att jag var så här bra på att rita, kommenterar hon när målningen är klar.

Och ja, jag har aldrig varit vackrare!

.hundens bästa vän

Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.

Själv sprang hon skrattande bakom och skickade uppmuntrande kommentarer till jycken varje gång han sökte hennes uppmärksamhet. De hade inte ögon för någon annan.

Med sin lövtunna stämma viskade hon kommandon som uppfattades och verkställdes i ett ögonblick. Hela paketet av muskler darrade av förväntan när hon plockade upp bollen för att kasta. Och inte ens 100 korta kast in bland buskar och snår gjorde honom besviken. Han hade hittat världens bästa lekkompis.

Och med en hårman som fladdrade i vinden, strålade min dotter av uppmärksamheten.

.tivoli på hemmaplan

Liten roar sig kungligt i lägenheten. I hennes ögon har vi nämligen ett helt tivoli här hemma. Trampolinen står i mitt sovrum. Lustiga huset finns bakom mina glasögon. Och i mamman en funktion som vänder barn upp och ner.

Hon har redan besökt tivolit och klockan är inte ens tio. Olyckligtvis låg jag kvar i sängen när hon kom flygande genom luften. Hon landade på startknappen till mammamaskinen som genast tumlade runt ett barn som tjöt av skratt. Själv skrattade jag mest när hon skulle försöka gå ner för trappan som hon såg på andra sidan glaset i mina glasögon.

Nu står hon intill och utmanar världens starkaste mamma i en brottningsmatch.

Här är det tivoli!

.ofrivilligt stämplad

Det kostar inte mer än 95 kronor att få sitt barn ordentligt omtumlat. Av med jacka och skor, och man behöver inte ens knuffa barnet i rätt riktning för att hon ska sätta iväg. Ungefär var femtonde minut återvänder hon till bordet för att hämta energi, eller bara andan. Knappt ansträngd ser hon ut, trots att hon besökt hinderbanans alla hörn snabbare än en mammas öga hinner uppfatta.

De flesta föräldrarna tar emot fler barn i depåstoppen. Jag har bara mitt. Men jag sneglar med längtan i blick på ett litet guldlockigt barn längre bort. Fast bara tills mamman sveper upp barnet med ena handen och skötväskan i den andra. Bajsblöjor. Nej, bevare mig väl. Minnena kommer tillbaka och mina bebisfantasier är tillfälligt botade.

Minns ett blöjbyte särskilt väl. Nu, liksom då så hade E väldigt sprattliga ben och varje sejour vid skötbordet presenterade en svettig utmaning. Denna gång var inget undantag men på något sätt lyckades jag få på en ren blöja. Men snart igen började det lukta och när det nybytta barnet visade sig vara oskyldig så gick anklagandet över till barnets far. De där vidriga fisarna han släppte ur sig kunde väl han ta med sig in på toan. Jag menar, hur äcklig får man vara egentligen?! Han bedyrade sin oskuld, men jag visste att han var den skyldige. Och bajslukten dröjde sig kvar.

Det var först långt senare som jag upptäckte att min vita tröja hade ett perfekt avtryck av en liten fot på kragen - i brunt.

.pegasusdjurskötaren

Runt hela badkarskanten står de uppradade, de tjugoåtta små plastdjuren. Hon har byggt inhängnader av schampooflaskor och badskum. Hästarna på ena sidan, odjuren på andra och djuren som kan flyga närmast kranen.

Hela tiden hör jag djurens röster från badrummet. Det är en oändlig historia som spelas upp därinne. Och om jag inte avbryter leken snart så måste jag fiska upp ett russin ur ett iskallt djup. Själv har hon inget alarm som talar om när det räcker för i kväll.

I sommar kommer turnén till Sveriges alla djurparker att fortsätta. När hon blir större ska vi se världen. Resan till fantasiland gör hon redan nu.

Det är förresten djurskötare hon ska bli när hon blir stor. Och om jag vill kan jag få bli hennes assistent berättar hon. Det tackar man för, bara det är pegasus och inte ormar som ska assisteras.

.marionettdockorna

Mot fikarummets kala väggar avtecknas två skuggor. Man ser att de rör sig, nästan dansar, för nära värmeljusen har skrattet tagit plats.

Han som skulle få åka till New York var den som kräktes upp en frätande kommentar för att provocera, och visst nappade hon. Så mycket att hon tappade talförmågan. Men i förvirringen som uppstod riktades ilskan mot en annan fikagäst, och orden med de vassa kanterna radades upp på bordet med de mördande blickarna som sällskap. Och spelet kunde börja!

Någonstan mitt bland värmesökande projektiler känner hon hur någon tagit kontrollen över hennes armar, och när hon fokuserar blicken så ser hon att liknande trådar är även fästa vid motståndarens kropp. Det är först då de hör saliga andetag.

Han som skulle få åka till New York leker lyckligt med sina små marionettdockor.

Och blicken säger, dansa mina små dockor, dansa!

Och de dansar!

....kommer upp på köksgolvet

Utsikterna för att få dottern att somna ikväll ser inte så lovande ut. Mina gamla minnen gör nya i henne, och varje litet porslinsdjur och tygtrasa får en egen röst. Och det är aldrig så tydligt hur lika vi är varandra.

.det som göms i tö...

Under ett moln av pelletsdamm hittar ex-kexet fyra kartonger ren nostalig. Sönderlästa böcker, toviga dockor och orange/bruna babykläder med kaxiga uppmaningar. Min barndom.

Där ligger den rosa nallen som jag fick köpa istället för en betydligt större modell som min storasyster stolt la på disken för att hon inte hade slösat bort sina besparingar på godis.

Där ligger docksängen som jag också köpte för egna pengar.

Och den stora dockan som jag köpte för egn…

…hm, det var annat förr.

I en ask, var innehåll jag glömt dyker mitt förråd av barbiedockor upp. Även hon med kort hår. Hon som fortfarande har ett knappnålshål i underlivet som minne efter den snopp jag fäste där. Vaddå? Jag behövde en man. Saxen fixade både papperssnoppen och det korta håret. Fast... jag tror det heter ”strap-on” och flata nuförtiden.

.alla är lika värda

Alla är lika värda. Oavsett läggning. Oavsett material.

Alla har ett namn. Rosenblad. Rayla. Alice. Anna. Patrick. Rosa. Valpis.

Alla ska behandlas med samma respekt. Rayla vill också ha sin portion mat. Rayla fyller år med jämna mellanrum. Rayla vill vara vaken länge. Rayla håller alltid med sin matte.

Så när E råkar glömma den lilla vita tigerungen så kan man höra hennes hjärtat brista när hon inser att hon misslyckats som vårdnadshavare och lämnat djuret övergivet på en sten. Inget plåster i världen kan laga det djupa såret. Den enda lindring är att jag hjälper henne att leta.

Och innan lilla mamman somnar på kvällen så ska två djur ligga i famnen. Och alltid ligger djuren på fel ställe. Och alltid engageras jag i letandet. Var Anna den lilla grå katten, eller hundvalpen med stora öron?

E suckar uppgivet. Som mormor till 100 mjukdjur gör jag tydligen inte succé. I min värld är inte alla lika värda utan alla är väldigt lika.

.smarta barn och dumma fåglar

Min lilla prästkrage är tillbaka igen, med nya tänder som hänger och dinglar i munnen. Jag roar mig med att leka "älskar, älskar inte" med hennes vita blomblad. Både hon och jag vet att det kommer att sluta med "älskar". Hon tycker att jag säger det för ofta. Ja, jag vet mamma, suckar hon och försöker gömma ett belåtet leende.

Jag tror förresten inte att vi pratar om normala saker hon och jag. I bilen på vägen till fritids så ville hon att vi skulle böja verb. Klockan hade just passerat noll-sju-noll-noll.

Idag går jag, igår gick jag och jag har gått, rabblar hon tvärsäkert från baksätet. Sedan bollar hon över till mig. Det är min tur.

Jag fyller på med att köra bil.

Hennes tur igen.

Vi passerar hästar som ger inspiration till nästa verb. Idag rider jag, igår red jag och jag har ridit. Mamma, jag har faktiskt ridit på riktigt. Hon är nöjd.


Leken slutar när vi håller på att köra på en fasan som inte har vett att flytta på sig. Fasanen - fågelvärdens bimbo.

Dum, dummare, dummast

På väg hem från fritids kan vi komparera adjektiv.

.klädpoker för vuxna, finns det?

Nioåringarna hade tydligen spelat klädpoker. Informationen levererades över middagsbordet med vad jag uppfattade, en axelryckning. Vuxna sätter förstås köttbullen i vrångstrupen, men vilken innebörd har leken för ett barn egentligen?

Funderar när jag senast spelade klädpoker. Högstadiet kanske. Helt klart innan en naken mans kropp fick mig att reagera av annat än nyfikenhet. Spelade man inte bara för att man ville se vad som gömde sig bakom det motsatta könets lager av kläder? Inte var det väl sexuellt? Inte vad jag minns. Det som avslöjades var möjligen en liten blek sak som försökte gömma sig bakom några ensamma fjun? Knappast erotik. Inte en tillstymmelse till risk att nåt skulle kunna hända.

Barn behöver referenser och de är listiga. Vill de jämföra sig med andra barn så hittar de verktygen. Inte mer med det.


När jag googlade så såg jag till min fasa att det faktiskt fanns klädpoker för vuxna, vuxna som vägrar växa upp misstänker jag...

.läggmatcherna

Jag drar den sprattlande kroppen närmare mig och låser fast den med min "bensax". Hon kämpar och morrar och håret slickar sig fast i den mjuka nacken. Och jag håller fast henne precis så länge som glöden finns kvar, för att sedan låta hennes uthållighet vara större än min.

Nu är det hennes tur. Små armar tar ett stadigt grepp runt min midja och hennes båda ben slingrar sig runt mitt ena. Försök ta dig loss nu säger hon och nyper tag lite hårdare.

Jag dämpar ett lyckligt skratt mot kudden! Som om vilda hästar skulle kunna tvinga mig att lämna denna omfamning som jag väntat en hel vecka på!

.att rysa och mysa

Man kan också rysa av avsky på ledigheten. Jag gjorde det flera gånger idag. Tillexempel när vuxna karlar har öronsnäckan till telefonen i örat. Oavsett om de pratar eller inte. Och avsett om ingen någonsin ringer till dem. Bara ett stort plastigt blinkande smycke.

När snorungar knuffar andras barn i hoppborgar ryser jag också. Fast mest ryser jag när jag ser att det är föräldern som lär sitt barn hur man ska vara när man är snorunge. Trycket på barnets tröja säger ”Jag är inte döv, jag skiter bara i dig”. Bara en framtida ligist.

Myser gör jag när dottern säger ”ja, mamma” med kvittrande stämma när vi ska lämna himmelriket som marknadsförs som lekpalatset. Fast mest myser jag när dottern tar mig i handen och säger att det var den bästa dagen i hennes liv. Bara total värme i hjärtat.

.hjälp, jag ramlar ur sängen!

Av alla saker vi gör här hemma, jag och E, så finns det en lek som hon aldrig tröttnar på. Den står överst på hennes önskelista alla dagar i veckan. Morgon som kväll. Leken har jag hittat på. Den går ut på att jag ska låtsas att jag håller på att ramla ur sängen. Hon ska komma till undsättning med ett skärp (förslagsvis det som hör till morgonrocken) som jag tar tag i och drar mig upp.


Hur kommer det sig att den leken är mycket roligare än att bygga pärlplattor? Baka sockerkaka? Spela Alfapet? Jaga varandra runt lägenheten?


Kan någon av er knäcka koden?