Min lilla prästkrage är tillbaka igen, med nya tänder som hänger och dinglar i munnen. Jag roar mig med att leka "älskar, älskar inte" med hennes vita blomblad. Både hon och jag vet att det kommer att sluta med "älskar". Hon tycker att jag säger det för ofta. Ja, jag vet mamma, suckar hon och försöker gömma ett belåtet leende.
Jag tror förresten inte att vi pratar om normala saker hon och jag. I bilen på vägen till fritids så ville hon att vi skulle böja verb. Klockan hade just passerat noll-sju-noll-noll.
Idag går jag, igår gick jag och jag har gått, rabblar hon tvärsäkert från baksätet. Sedan bollar hon över till mig. Det är min tur.
Jag fyller på med att köra bil.
Hennes tur igen.
Vi passerar hästar som ger inspiration till nästa verb. Idag rider jag, igår red jag och jag har ridit. Mamma, jag har faktiskt ridit på riktigt. Hon är nöjd.
Leken slutar när vi håller på att köra på en fasan som inte har vett att flytta på sig. Fasanen - fågelvärdens bimbo.
Dum, dummare, dummast
På väg hem från fritids kan vi komparera adjektiv.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
1 kommentar:
Du får mig att minnas hur jag själv lekte ordlekar och komparerade och böjde och hade mig och hur arg jag blev i skolan sen när man hade mage att göra tråk av alltihop.
Hoppas din lilla prästkrage får fortsätta att ha språkroligt!
Skicka en kommentar