I vintras såg jag en utställning av fotografen Linda Forsell som dokumenterat personer som rör sig i gränslandet mellan den kvinnliga och manliga världen. Jag fullkomligt älskade den utställningen. Min femåriga dotter likaså. Vi fastnade framför varje bild utan att ha någon som helst aning om det var en man eller kvinna som tittade tillbaka på oss.
Prideparaden i lördags var en liveföreställning med samma tema. Och jag fullkomligt älskade den med! Det är så sjukt befriande att inte kunna, eller inte behöva, sätta en etikett på en person. Tänk om vi kunde plocka bort kategorin "kön" innan vi lärde känna en ny människa. Tänk om vi då skulle upptäcka att det inte fanns någonting som var "typiskt manligt" och "typiskt kvinnligt".
Jag kan önska att jag vore flata av den enkla anledningen att mina föreställningar om världen skulle få sig en rejäl (behövlig!) smäll. Kanske skulle jag upptäcka att mina vägval inte gjorts för att jag själv vill - utan för att jag tror att man ska.
2 kommentarer:
Ja, säkert är det så att vi människor är styrda av det vi tror är rätt mer än det som faktiskt är sant. Det tror jag gäller flator också, och tjackhoror och direktörer med för den delen. Man lever upp till en roll. En del av det är nog nödvändigt för känslan av identitet - men det gäller nog att se upp med vilka regelsystem man ansluter sig till!
Frågan är bara hur man vet vem/vad man vill vara. Jag brukar veta om jag tycker om en maträtt först när jag provat den. Det känns inte riktigt som om jag vill testa tjackhora-spåret. Antar att jag får göra en kvalificerad gissning där. Jag gissar att jag inte skulle trivas som tjackhora.
Nu gissar jag att lite förmiddagsfika skulle sitta fint.
Skicka en kommentar