Blanketten ligger kvar där jag la den och stirrar surt på mig. Jag låtsas att jag inte bryr mig. Jag låtsas att jag inte såg att det var tårar som fyllde tomrumet i rutan om närstående, och inte snirkliga bokstäver.
Det finns kärlek i vännen som fyller sensommarkvällen med toner som rest från hela världen för att flytta in hos henne.
Hos vänner som läser min sorg mellan raderna och ringer för att krama om, bor också kärlek.
Och bakom långa ögonfransar som söker vila, finns den likaså.
Men raden förblir skrikande tom.
Det är uppenbart,
att jag saknar.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
3 kommentarer:
Åh hjärtat!
Saknad är stort. Svårt.
Kram!!
Menar du att du saknar närstående? Att du inte har någon familj alltså? *kramar om* Men dottern då? Eller är det hennes närstående du saknar. En pappa? En mormor? och en moster? ... hur tröstar man sånt? *anstränger alla empatimuskler* Näe, jag får helt enkelt skicka en kram till!
*kramar om en gång till*
Tomrummet vill ha ett namn som står för trygghet och närhet. För namnet behövs när mamman inte vet att att hon borde vara någon annanstans än i ett möte och någon annan istället måste ta lilla Es hand i sin.
Den familj jag har finns inte nära.
Skicka en kommentar