.nu har vi knullat, är vi ihop nu eller?

Jag minns när framtiden bara var ett ord de vuxna använde för att trycka ner mig i tråkighetstofflorna. Det var då en flirt betydde mer, och ett knull markerade starten på ett seriöst förhållande. Ibland gick det inte många timmar från den första blyga hälsningfrasen till ett "god morgon" som trasslat in sig i lakan.

Vuxna ska bete sig annorlunda, antyds det i mina öron. De ska inte förväxla attraktion med förälskelse, och tålamod är verktyget man använder för att skilja dessa magkittlare åt. Man måste vänta tills blicken slutat kladda och fingrarna slutat flirta. Då först märker man om hjärnan förälskat sig. För attraktionen sitter i kroppen och förälskelsen i hjärnan.

Tror jag...

.synd, det var ett fint motiv.

Det var då jag försökte gömma min växande mage under stora koftor som sveptes varv på varv runt kroppen. Och det som fanns i mig hade redan presenterat sig och visste instinktivt att allt mitt var hennes. Därför blinkade jag mig tårögd i mina försök att hålla mig vaken.

Plötsligt satt han vid min sida. Jag vet inte hur, men allt som sades efter det var perfekta pusselbitar som hakade i varandra. Natten slutade aldrig, men det blev dag alldeles för fort. Rösten hör jag fortfarande. Och skrattet. Och jag minns fåtöljerna som lånade oss sitt utrymme när jag lade handen på hans knä och sa att om allt vore annorlunda.

För jag hade gjort mitt val. Barnet i min mage förtjänade det liv som jag lovat henne. En mor och en far. Så jag sa adjö och stängde dörren.

Tre år senare öppnades en taxi och mina minnen klev ut. Samma röst hälsade på mig, om än med betydligt mer förvåning i klangen. Då fanns inte tid att prata. Bara fånga blickar som kastades mellan oss. Bilen åkte iväg utan svar. Men ett kort meddelande som strax efteråt fladdrade iväg i luften fick svar. Fjärilarna dansade för ett ögonblick. Men förhoppningarna fanns någon annan stans.

Nu har ytterligare tre år passerat. Var är du frågar jag? Inte hos dig svarar han.

Det finns inga fler bitar att lägga.


Synd, det var ett fint motiv.

.sakta vi går genom stan

Jag tar ett steg bort och försöker föreställa mig hur det ser ut när vi går i takt intill varandra, mannen med en blick som får mig att dansa till musik som bara hörs i mina öron och så jag.

Jag ser naturligtvis ingenting. För jag förmår mig inte att ta ett så pass långt kliv från honom att jag kan observera på avstånd. Närheten av honom är magnetisk. Det har den alltid varit. Den varma doften från hans hals berusar mig på ett sätt som gör att omvärlden blir ett suddigt töcken.

Men jag tittar ändå upp på människorna jag möter. För kanske, kanske är det vår spegelbild jag ser i deras ögon.

.minnet av din kind!

Jag har hittat solen. Alltså den sort som slätar ut en rynkad panna och tinar upp ett frostigt hjärta. Med ryggen mot husvägg som doftade färg lät jag värmen tränga in i mig och lägga sig som ett extra lager hud under den som nyss slutat knottras.

Till ljudet av vågskvalp och till en förnimmelse av salt mot mina läppar virvlade orden i mitt hjärta. Ord som tagit plats och flirtat med mina ögon, och ord som blygt smekt mina öron.

I taktfast puls gjorde förälskade bokstäver piruetter och lyckliga ord lät sig föras med i dansen.

Jag blundade,

lyfte min hand mot solen

och upptäckte att i min utsträckta hand låg minnet av din kind kvar.

.men fråga mig inte om längtan

Snälla fråga mig vad jag tänker på. Fråga mig så att jag får berätta hur han klättrar över min mur, lägger huvudet aningens på sned, och lyssnar med genuint intresse till något fullständigt ovidkommande som jag pratar om bara för tiden ska stanna.

Fråga mig så att jag får berätta hur mjukt ögonfransarna böjer sig och hur varje enskild blinkning får mig att glömma vem jag är och avundsjukt önska att jag var en ögonfrans med enda uppdrag att smeka de varma ögonen.

Och fråga mig så att jag får berätta att det i hans skratt bor en förtrollning som gör att jag ständigt jagar det som väcker den, och att skrattet som kommer efter blygsamheten har den vackraste klangen.


Men fråga mig inte om längtan.


Fråga mig inte så att jag måste berätta var i kroppen det gör ont när han, med en djup suck och sänkt huvud, vänder sig om och går till den plats där jag inte når honom.

.här och nu

Jag behöver inte vara på så många andra ställen än i snö som längtar efter våren. Jag behöver inte jaga minuter som inte är de som klockan visar. Jag behöver inte äta mat som kittlar min gom och håller min midja slank. Jag behöver inte fläta mina meningar i komplicerade mönster.

Jag är här och nu.

Tillsammans.

Hos dig.

.bokstävernas makt över gommen

Skrev bokstavskombinationen V-I-N i ett mail nyss och fick en omedelbar respons i kroppen.

Likt en mamma som känner i sina bröst att spädbarnet är hungrigt.

Likt en nyförälskad som upplever ruset i magen av sin älskades blick.

Likt en hund som spänner kroppen i väntan på kommando från husse.

Likt en snifflare, vars ögon inte får nog av orden i en beundrad blogg.

.att överleva ett hopp

Motgång, motgång, motgång och så ett litet, litet hopp. Stackars lilla hopp som måste bära så mycket på sina axlar. Önskar jag kunde lova det lilla hoppet att hon inte kommer att dö, utan växa sig större och starkare. Tillslut är inte hoppet ett litet hopp längre utan hon är min förälskelse, min framgång och min framtid.