.tand för tand

Vinden blåste rätt hårt kring ön. In genom jackärmar och ner längs ryggraden. In i munnen så att tänderna gungade. I alla fall en tand. I en mun.

Tanden begravde vi under högtidliga former på ett hemligt ställe.

Nu berättar dottern gärna att en del av henne alltid kommer att vara kvar på Mallis.

.blodstänk bland sexåringar

Får jag långa en tång?

När fröken svarar att det inte finns någon så får vi veta att det går lika bra med tråd. Förskoletjejen, E's kompis, vickar demonstrativt på den tand hon vill bli av med.

Snart nog har hon vickat fram blod. Jag ryggar tillbaka, medan den mer rutinerade förskolefröken pekar mot toaletten.

Men det är ändå E's blodrädda mamma som kliver rätt in i slagfältet. Barnet håller två framtänder i sin hand. Lycklig. Blodig i ansiktet. Och blod på handfat, kakel och speglar.

.tänder och skräck

Min tandläkare var övertygad om att min visdomstand skulle bort. Jag var inte lika övertygad. Skulle det verkligen vara nödvändigt?

07.40 idag var det mer nödvändigt än tidigare. Och jag var mer nödig än tidigare.

Skräcken för tandläkare sitter kvar efter en plågsam tonårsperiod med isärbänd käke och utslitna tänder. Tandställning är som en enda lång tortyr. Min varade i tre år.

Så där sitter jag, nödvändigt. Med fyra identiskt klädda männsikor hängande över mig. Tydligen är det fler som vill se.

Jag känner första sticket och undrar om det inte ska kännas mer när man sticker. Det andra känner jag inte alls. Jag har ingen aning om hur många gånger han sticker. Det kan vara 3 och det kan vara 17.

Och så väntar vi en stund och jag koncentrerar mig på att känna. Och det känns som om jag har halsfluss. Fast utan att det gör ont när jag sväljer.

Sen plockar han fram verktyget. Det som ska bända loss min visdomstand. Och max en minut senare hör jag ljudet av min tand som slår emot plåtbrickan. Det gör inte mer ont än att klia sig.

Kvar satt en mycket förvånad Comvidare. Och runt henne fyra mycket roade, identiskt klädda människor.