Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.
Själv sprang hon skrattande bakom och skickade uppmuntrande kommentarer till jycken varje gång han sökte hennes uppmärksamhet. De hade inte ögon för någon annan.
Med sin lövtunna stämma viskade hon kommandon som uppfattades och verkställdes i ett ögonblick. Hela paketet av muskler darrade av förväntan när hon plockade upp bollen för att kasta. Och inte ens 100 korta kast in bland buskar och snår gjorde honom besviken. Han hade hittat världens bästa lekkompis.
Och med en hårman som fladdrade i vinden, strålade min dotter av uppmärksamheten.
