Här kan ni tävla och vinna en klänning. Eller så går ni direkt till shoppen och handlar. Helt klart klänningar man blir sommarglad av. Jag tror att mina Mallorcabruna ben skulle passa bra i en sån kreation.
Silver. Silver. Silver. Linjeloppet. Cykel. OS.
Hon har tävlat för Härnösand.
Bara så att ni vet!
Här är jag, morphad. Men vems ansikte är det jag lånat drag från? Gissa och vinn fina priser.
Nu har två personer på kort tid klarat av, den tidigare ouppnåliga sträckan, en mil. Och överlevt vill jag förtydliga. Jag vill inte förstärka bilden av mig som en tävlingsmänniska, men faktum kvarstår. Dessa två personer väckte min tävlingsglöd. Vad sitter det i? Jag har ju faktiskt sprungit en mil förut. Rätt många gånger.
Så ikväll stax efter åtta stod jag taggad, ombytt och med musik i öronen vid Elljusspåret. Tittade som hastigast på tavlan och såg att det gröna spåret var en mil. Men jag hittade aldrig de gröna markeringarna så jag sprang lite på chans. Rätt många skogsbilvägar.
När jag kom tillbaka till bilen hade det gått 80 minuter, vilket gott och väl borde motsvara en mil. Man får dra ifrån lite tid som gick åt till att kolla på kartor. Jag sprang nog lite vilse där på stigarna. Rätt många vägbommar.
Jag hade visst förvirrat mig in på ett militärt övningsområde. Fanns mycket att titta på där jag sprang. Skyttegravar. Bandvagnsspår. Förrådslokaler. Rätt många varningsskyltar.
Cyklade till jobbet idag. En dam i röd jacka svängde in framför mig. Hon håller ett bra tempo, men hennes ryggtavla formligen skriker "kom igen då" till mig. Och jag "kommer igen", såklart. I mitten av den första stigningen har jag kört om henne och mina ben börjar pumpa mjölksyra. Jag fastnar i ett rödljus och hon kommer i kapp. I den branta stigningen efter korsningen ger jag gärnet. Jag vinner med en liten marginal. Men, ha! Jag vann. Nu sitter jag på kontoret och flämtar efter luft och försöker kontrollera darrningen i mina ben. Men det är det värt. Jag vann.
