LIVET OCH LITE TILL

onsdag 25 februari 2009

.jubbe-jubbe-leum!

Mina damer och herrar, det här är inlägg nummer 1000. Jag upprepar, ett tusen gånger har jag roat, plågat (?), underhållit er med en handfull av min vardagsrealism.

Så, på min ära, vill jag rekommendera några inlägg, bland alla, som ramlat ner på tangenterna sedan den 27:e juni 2007.




Här skriver jag om min vän som var den som fick mig att börja blogga. Jag misstänker att hon läst alla av mina inlägg. Är det någon fler som har det?

Här skriver jag om en sticka i fingret som ett försök att förklara hur min deppighet kändes just precis då.

Och så något litet om den lilla som sjuder i mitt hjärta.

Och hur jag är som mest. Och hur min stake ser ut.

Ibland gråter jag.

Ibland skrattar jag.


Ni då? Har ni fastnat för ett särskilt inlägg? Eller kanske två till och med?

Hur som helst så ska ni ha ett stort och fluffigt Tack för att ni ger mig av er dyrbara tid. Tack för att ni klickar runt i min verklighet. Tack för att ni delar mina fantasier, drömmar och tokerier.

Tack.

[edit]

"m" gillade detta inlägg.

"c" gillade detta (tror jag)

"E" gillade detta (men det andra inlägget behöver jag fler ledtrådar till).

tisdag 24 februari 2009

.på trasiga människor kan man skära sig!

Det har gått så många år att orden inte bränner i munnen längre. Jag vågar lyssna hela vägen. Jag orkar prata om skuld som inte var min. Våra minnen flätas samman och av smärtan bygger vi en brasa.

Brinn, viskar vi. Brinn!

Röken stiger till himlen när bilder av stora sotiga händer på rena lakan blir till aska.


Vi använde en flaska vin som tändvätska.



.i en enkel handvändning...eller?

Den fredagsfräcka humorn har besudlat alla veckans dagar nu. Förmiddagsfikat på jobbet kräver minst en generad uppsyn och åtminstone tre hysteriska asgarv. Jag håller den långa kvinnan, med personlighet så stark att den hotar att skicka kroppen i småbitar, som ansvarig. Hon stormar in och vänder upp och ner på oss. En orkan. Ett naturfenomen.

Och jag älskar när vinden blåser i håret!

Idag avhandlades bh:ar i största allmänhet...
...och mäns oförmåga att knäppa upp hyskorna i en enda svepande handrörelse i synnerhet. Männen runt bordet vred sig i plågor över att de inte kunde skryta om sin talang, utan att låta fullständigt patetiska.

Mest skrattade vi dock åt de få män som faktiskt har tekniken i sin hand, men är så djävla malliga över sin talang att de stannar upp efter sitt magiska trick och förväntar sig stående ovationer, hurrarop och busvisslingar.

Lite för högt skrattade mannen som kände sig träffad.

måndag 23 februari 2009

.när hon vaknade med ett leende

Av någon anledning slog jag upp ögonen klockan fem i morse. Det berodde inte på att jag somnat tidigt och var utvilad. Eller på att telefonen retat mina öron. Kanske var det traktorn, som ilade över parkeringen?

Efter mig, på väg mot toaletten, trippar små fötter.

Yrvakna ögon frågar om det är morgon och om man kan få se på film.

Det får man inte och små andetag kommer snabbt till ro igen.

Själv slumrar jag tills det är dags att kliva upp på riktigt. Men innan jag viker benen över sängkanten så känner jag en lycka i bröstet. Lyckan är en uppmaning att ha roligt. Gör bara sånt som du tycker om, säger rösten.

I bilen pratar en överspelande Martina Thun, och för att inte brista ut i irritation så byter jag kanal. Där berättar någon om klagolinjen, dit man kan ringa när man letat upp något som är värt att beklaga sig över. Byter kanal igen. Klassisk musik.

Det får duga.

8000 nervändar!

söndag 22 februari 2009

.siktar mot stjärnorna?!

I badet ligger den lilla och sjunger egenkomponerade verk med hög och tydlig stämma. Hon siktar på melodifestivalen.

"Mamma, när jag är 16 får jag vara med i melodifestivalen då?"

Det är klart att hon får, men hon behöver nog jobba lite mer med texten.

"Ma-amma bara babblar hela ti-iden"

lördag 21 februari 2009

.jag behöver orden!

Min tanke är trött. Orden fastnar någonstans i huvudet och rinner inte ner i fingrarna som de brukar.

Men jag behöver orden.

Det finns så mycket att säga om knivar som skär i mitt ömma punkter och får det oskyldiga att blöda.

Så många tankar om långa ögonfransar som lurar mig att lyfta på blicken och i ett obevakat ögonblick känna det bottenlösa djupet i magen.

Så många fantasier om en hård kropp och en otillgänglig blick som får mig att vilja vända på alla stenarna och värma dem i mina händer.

torsdag 19 februari 2009

.plastic, fantastic

Alla har ett plastskåp. Det måste de ha. Var förvarar man annars alla tomatsåsfärgade lådor och udda byttor som får lunchande kollegor att tappa matlusten? Var lägger man annars de plastlock som för länge sedan tappat färg och passform?

Plastskåpet är en skam för stockholmsvitt och fårskinnsfällar! Dörrar som av misstag glider upp stängs snabbt igen i en generad inandning. Värdar och värdinnor ertappas hellre med ett skåp fyllt av prassliga kondompapper och kletiga tops, än låter gästerna få en glimt av tupperwarekollektionen.

- Men det finns naturligtvis undantag!

Det finns de som faktsikt har minutiös kontroll på sina blivande matlådor. De finns de som lyckas skrapa fram en låda där mängden mat som blev över, står i proportion till lådans storlek. Det finns de som har lock som fortfarande klickar uppmuntrande när de tillsluts. De finns till och med de som har dockskåpssmå plastbyttor för teskedsstora såsklickar som blir över.

- Och nu har jag sett ett sällsynt exemplar…

onsdag 18 februari 2009

.roadkill on the menu

Lunchade med en gammal student. Ok, nu menar jag "gammal" på det snälla sättet, alltså att han är från förr i tiden. Alltså, jag kände honom från förr. För förr behöver faktiskt inte betyda för så väldigt länge sedan. Faktiskt. Han är inte så väldigt gammal, utan mer ny. Nygammal kanske man kan säga... (hjälp, hur trasslar jag mig ur den här snubbeltråden???).

*snurrar, vrider, vänder och nystar*

Så, tillbaka till rätt tråd. Studenten i fråga berättade en sak om sig själv som fick mig att skratta så gnäggande att jag störde samtliga gästers matro. Orutinerat av honom att bli personlig med en bloggblottare förövrigt. Jag skrev långt blogginlägg samtidigt som magen guppade.

Studenten hade kört på en älgkalv och grämde sig att den inte fick plats i bakluckan. För er sörlänningar känns det viktigt att berätta att det är en levande sägen att köra på en älg och ta med sig den hem. En riktig högvinst för den som har den turen på sin sida. Men ingen har någonsin hört talas om någon som faktiskt gjort detta. Inte ens ett litet "plötsligt så händer det"!

Så medan studenten ojjade sig inför mig så ojjade även jag mig, av helt egoistiska anledningar dock. Det hade nämligen varit ett underbart inlägg i min blogg om han hade baxat ner den mörbultade kalven i bakluckan på bilen och.... våta tanke...även förevigat ögonblicken med en digitalkamera.

Men jag behövde inte ojja mig särskilt länge. För även om han inte fyllt bakluckan med en älgkalv så hade många andra djur fått åka med till kastrullerna hemma i köket. En och annan harpalt, ett par tjädrar och lite annat småvilt. Den enes död - den andres bröd!

Roadkill on the menu!

(Tyvärr Pseudonaja, det finns redan någon som dammsuger väggrenen!)

.stressen juckar mot mitt ben

Envist klamrar sig stressen fast vid mina byxben och trots att jag skakar kraftigt med benet så släpper den inte taget. Allt sedan stressen hittade mig på jobbet häromdagen så är den min ständiga följeslagare, slår sig bekvämt ner i min hall och grinar åt mig när jag passerar och skrattar rått när min mage knyter sig och andningen fastnar i halsen.


E vrider sig i mitt knä och gnäller högljutt.

"du borstar så snabbt mamma"

När hon bara får arg blick och en morrning tillbaka så rycker hon tandborsten ur min händer.

Med ett hysteriskt gnuggande och med tandkräm över hela ansiktet så visar hon hur jag gör.

Hon gör en perfekt imitation!


Skrattet når ända ner i magen. Först hos mig, sen hos henne.


Jag sneglar ut i hallen och ser att stressen blänger surt in i väggen.

måndag 16 februari 2009

.nytt liv i litens värld

Lilla E ska bli storasyster. Hon pratar inte om mycket annat. Från bokhyllan har jag hämtat boken med bilder på små bebisar i stora magar. Och suget efter information tar aldrig slut. Hennes stora ögon registrerar varenda liten detalj och öronen blir aldrig mätta. När jag har tröttnat så ligger hon kvar i nattlampans skumma belysning och bläddrar i boken från pärm till pärm.

I centrum för hennes värld finns nu pappas frus mage.

"När pappa berättade så ville jag bara vara med V resten av kvällen. Jag ville inte vara med pappa. Bara med V. Vi satt i soffan hela kvällen."

Och i nästa andetag så suckar hon med besviken röst att magen inte växer.

Sommaren är oändligt långt borta för en som längtar ett småsyskon.


söndag 15 februari 2009

.med en get som biljett

Jag fick en biljett in i framtiden. En sisådär 20 år fram. Skillnaderna var inte så stora som jag hade trott. Maten var lite mer uttänkt. Vinet lite mer porlande. Och porslinet tjockare.

Jag betalade med en get. Bäärit hette hon. De flesta andra hade köpt inträdesbiljetten på ett annat ställe så de kom med klingande flaskor. Bäärit sopade mattan!

I framtiden hette alla Gunnar, Bittan eller Lasse. Och alla hade känt varandra i evigheter. Till och med deras barn hade känt varandra i evigheter. Jag kände ingen, i alla fall inte i början av kvällen. I slutet av kvällen hade jag ryggdunkat alla i tur och ordning, kvinnorna i sina genomtänkt stylade outfits och männen, gömda bakom sin vanliga uniform och ett glas whiskey. Jag hade gissat mig till att det inte skulle finnas några kex där. Jag hade fel, det fanns faktiskt några kex där, även om de var något torra.

För de som har -59 som favoritårgång så spelas det ingen bakgrundsmusik. Det letades långt in i CD-stället innan ett par tre rumpor kunde börja skaka. Mest var det jag som skakade. De andra fortsatte att motionera svaljet istället.

Sju timmar senare, när faten hade tömts, vände jag på klacken och gick hemåt. Bakom mig skvalpade och klingade glasen fortfarande. -59orna är en djävligt seg årgång!


Bonusspår:
Läkare som försörjer sig med hjälp av Botox studerar ens ansikte ogenerat länge. Kvinnan på andra sidan bordet förutsåg inte risken med sin fråga. Läkaren gav mig en bekräftande nick när kvinnan undrade om hennes mun gick att rätta till. Jag bad inte om nya komplex som jag inte visste jag hade.


Fastighetsmäklare med samma efternamn som en bloggblottare nära dig kan bli pappa för en kväll. Men när jag blinkade med min välartade-dotter-blick och sa ”pappa, jag vill ha ett radhus”, så försvann hann ljudlöst runt hörnet.

Tandsköterskor glömmer sällan hariga patienter. Hariga patienter däremot har tunnelseende och ser inget annat än en smärtsamt bländande lampa.

.var tusan har jag ställt paraplyet?

Ögon som lurar in mig i återvändsgränder, och som jag gömmer mig i rädsla av, kommer att flytta in i min vardag. Jag tvingas hitta ett sätt att skrämma längtan på flykt.

Prövningarna regnar över mig,


Men var tusan har jag ställt paraplyet?


lördag 14 februari 2009

.så slog han kärleken ur henne

Vildvittran skriver så här:

"Jag är så glad att jag gjorde mig fri från det gamla livet jag levde. Jag har till och med svårt att se varför jag stannade så pass länge som jag gjorde i det livet. Allt slogs sönder med så våldsamma situationer så inget kunde överleva i den miljön. Inte ens en tidigare stark kärlek. Allt dog med danska skallar och näsblod. Det var som om han slog kärleken ur mig bokstavligen. Den rann ur mig lika snabbt som blodet flöt. På sätt och vis var det på något sjukt sätt bra att han gjorde det. Annars hade jag inte kunnat lämna honom. Varje gång jag hämtar min älskade vovve där så är det som att jag kan andas ut igen när jag lämnar gårdsplanen. Det ligger som ett vakuum över huset. Tack och lov för min fristad på ön. Tack och lov att jag har någon som aldrig skulle ge mig en dansk skalle, istället får jag mjuka, goa kramar. Fyllda av värme och ömhet. Tack A. Du betyder allt för mig."

.ibland dansar jag ett maraton

Ibland dansar jag ett maraton. Tre band turas om att trötta ut publiken. Det lyckas de aldrig med, trots att de börjar sju på kvällen och slutar långt efter tre på natten. Alltid står entusiasterna längst fram och klappar efter mer. Jag var inte en av dem igår. Jag har märkligt nog inte samma uthållighet längre. Alla danssteg efter klockan ett var av ren tjurighet. För det är ju så djävla roligt!

Det finns mycket annat man kan göra på dansgolvet också, förutom att dansa alltså. Trendspana är en sak. I år var trenden korta små shorts för tjejerna. Killarna synkroniserade med västar. Ifjol var tuppkammen hetast – på tjejerna alltså. Och året innan dess så skulle det bäras hatt. Själv hade jag min fransklänning på mig. Det var snyggt, men knappast smart. Jag trasslade in mig i mig själv hela tiden. Bättre hade varit om någon av västarna hade fastnat!

Sen kan man gnussa också. Det prövade jag två gånger med tveksamma resultat som följd. Gnussa är inget man gör utan att först ha övat hemma. Herregud, man kan ju bryta näsan av folk och trassla in tungor!

Och sen kan man låta fantasierna svepa iväg i närheten av en hård kropp också… Jag ska på dejt. Jippie! Men känslorna kommer att vara något förvirrade när jag sitter på caféet , snurrar tekoppen och tittar på främlingen framför mig, och nystar i trådar om vem han är, för min hand vet hur hans muskler rör sig precis på det stället där ryggen slutar och rumpan tar vid.

fredag 13 februari 2009

.en liten åttarummare


Där ligger åtta små barn och väntar på dagens ljus. Det ser väldigt rymligt ut, tycker ni inte?

torsdag 12 februari 2009

.där gick jag nog miste om en goding är jag rädd!

Hittat på Spray Date:

(...)Det är väldigt viktigt att tjejer med barn inte hör av sig. Ni har tagit ert felsteg, och får leva med det resten av livet. Synd bara att ni försöker hitta nördiga killar som gör allt för lite sex.., bl a får de stackarna ta det ansvaret som barnets egentliga pappa inte tog. Har ni skaffat med en idiot, så får ni fan leva med det. Tänker inte lyfta ett finger för er. (...)

.det där var minsann lite roligt det

.det enda som är mjukt är en hästsvans

Han rör sig genom lokalen med en självklarhet som bara de med äganderätt gör. Inte för att han äger något, men hans hållning gör anspråk på inte bara ytan runt omkring honom, utan även större delen av lokalens. Han finns i allas medvetande och får många blickar på sin rygg, men det är inget som gör att han vänder sig om med frågor i blicken. Nej, han är van. Och uppmärksamheten gör bara hans kliv mer självsäkra.

Trots att det är trångt och andra måste vänta på sin tur, så behöver han aldrig göra det. Hans blick är ständigt hård. Liksom kroppen och nyporna. Det enda som förefaller mjukt är en mörk lockig hästsvans som dansar mot hans rygg.

.hon brast itu

De som är uppmärksamma ser att hennes ögon har tappat lyster. Och de som lyssnar hör att hennes röst saknar klang. Men frågar man henne så svarar hon att allt är bra. Jag tror till och med att hon ler. Måhända lite krampaktigt.

”jag trodde du var min”

Men frågar man på rätt sätt så kommer tårarna. Tårar som har minnen och som får bröstet att krampaktigt klamra sig fast i det som fortfarande pulserar i kroppen. Det som varligt lagts i förvar i en annan kropp har halkat undan för att ge plats för något annat.

”jag trodde jag var säker hos dig”

Nog ser hon att det är hennes minnen som reagerar. Nog förstår hon att livet ändrar förutsättningar, även för andra. Men ändå gråter hennes smärta när hon läser mellan raderna. Historien upprepar sig. Återigen är hon utbytbar för en person vars tillit hon såg som självklar.

”jag vågar inte låta det göra ont igen”


Läser man hennes blick så ser man att hon sedan länge är borta.


Hon flyr.


Aldrig.


Stannar.

tisdag 10 februari 2009

.tillbaka till brottsplatsen

Sjukdomar, lathet och allmän motvilja har hindrat mig att besöka stadens mest svettinpyrda träningsanläggning.

Det krävdes löfte om bastu för att min slappa röv skulle släpa sig dit.

Grejen med gym är att man måste vara väldigt vältränad för att känna sig bekväm där, särskilt om man är tjej. Killar kan hänga över träningsredskap med fett-svettiga kläder, men de kvinnor som vågar sig dit har genomgående tajta små träningstoppar och springer flera mil på löpbandet.

Jag är inte i den form jag skulle vilja vara. Jag är inte ens i den form jag brukar vara. Hos mig rinner en fett-svettig mage fram under en topp som envisas med att krypa upp hela tiden.

Och återigen, jag är i för dålig form för att komma iform.


Ps. Någonting i stil med Lina Hedlunds rumpa i Melodifestivalen från i fredags kan jag tänka mig...Om jag får lägga in en blygsam beställning. Ds.

måndag 9 februari 2009

.jag kan bita huvudet av en kattunge!

Vissa dagar går inte ens mjuka fluffiga kattungar säkra. Och de dagarna har mörk choklad inte någon effekt. Jag letar anledningar att få kräkas. Så - välkommen in i mitt liv. Jag har lite ånga jag behöver göra mig av med!

Alternativa handlingar från dagens kapitel:

Alt 1: Djävla pappa som tar mitt barn ifrån mig. Han kan väl skaffa ett nytt med sin fjantiga fru och så kan de bo i sitt löjliga hus och köra sin fåniga skoter och äta sina hemska älgstekar... För E är faktiskt mest min.

Alt 2: Djävla parasiter till gifta män som suger energi från mig. Att flörta med singelkvinnor när man är gift är förbjudet, särkilt om man är snygg, trevlig, charmig, läcker eller rolig. Jag är som en porrfilm för dem som de säkerligen spelar upp i sitt huvud när de ligger med sina fruar.

Alt 3: Djälva bästis som inte bjöd med mig till den där aktiviteten som jag bara gissat mig till ägde rum och som jag bara gissat till mig var fantastisk. Jag glöms väl bort för att jag är okristlig, högutbildad eller "va fan vet jag".


.två

Två minuter senare är de bästa vänner. De klarblå ögonen och det blonda mjuka håret, det mörka korta håret som ramar in ögonen med de långa ögonfransarna. Kontrasten är total. Förälskelsen likaså. Lekarna tar aldrig slut. När tröttheten tar över sitter de sida vid sida bland mjuka kuddar och smular chips över täcket.

Två timmar håller jag mig på avstånd, rädd för att påverkas av dun som letar sig in i näsborrar och varma dofter som får hjärtan att värka. Men när jag tillslut lyfter en liten kropp och lägger den mot min så försvinner tid och rum. Små snusande andetag hypnotiserar mig och vaggar mig trött och trygg.

Två evigheter har de varit tillsammans. Inte i verkligheten, men i känslan. De två själarna, som bygger sin verklighet i färgsprakande bilder och mjuka former, har hittat hem i varandra. Två irrande tankar har stannat upp i famnen hos den andre och deras gemensamma värme räcker även till oss som bara passerar för ett ögonblick.

fredag 6 februari 2009

.och medelålders män hann inte ducka

På mitt företag ska bara kvinnor jobba. Kvinnor någonstans mellan 30 och 40. Smarta, snabbtänkta och djävligt drivna.

Jag hamnade i stormens öga idag. Flera gånger.

Medålders män hamnade långt bakom när energin strömmade genom rummet.

torsdag 5 februari 2009

.bloggande karlar och annat högvilt!

Det är inte ovanligt att bloggande män har en trogen skara av kvinnliga beundrare i kommentatorsfälten. Verbala avsugningar är vardagsmat.

För att förtydliga min ståndpunkt kolla in hos:

Niklas

Anders

Björn

.relationer = mens?

En vän jämför mina relationer med mens. Jag tappade koncentrationen märkligt nog, så jag kommer inte ihåg hur hon resonerade.

Men hittade jag poängen nu?

Relationer börjar med en susande, smått smärtsam känsla i magen, faktiskt förvillande lik mensvärk nu när jag tänker efter.

Sen kommer en intensiv period. Störtfloden kan vi kalla den.

Därefter trappas relationen av för att sedan helt upphöra.

En månad senare dyker någon upp igen.


.de systrar jag valt

I tio år har de bott i mitt hjärta. Nära som systrar, fast utan delat blod. Det var när de fortfarande åkte pulka nerför slänten som jag klev in i deras föräldrars kök och fick två hjärtan och en kopp te. Jag valde bort deras äldsta bror för några år sedan, men relationen till dem har inte svalnat. Kanske växer den och blir större för var dag som går? Kanske är jag som familj, fast utan makten att ställa krav och utfärda dåligt samvete?

Och när jag tänker på vår relation och om värdet i den funderar jag över om inte alla behöver en vuxenkontakt som är nära, men på avstånd? Jag har min Korpfjäder att stämma av verkligheten med. En vuxen som har en förälders erfarenhet och kärlek, men inte det känslomässiga bandet som kan kväva öppenheten.

Jag har en syster till som jag valt. Och som valt mig. Omtanken om henne är oändlig. Jag har känt hennes smärta i kroppen och gråtit av skam för att jag inte kunnat hjälpa henne mer. Men idag vilar jag i tryggheten att hon vetat om att jag funnits där, även om inte orden gjorde det.

Tre systrar som finns i mitt liv, inte för att de alltid gjort det, utan för att livet har gett oss varandra.

Jag älskar dem!

onsdag 4 februari 2009

.en slank han dit...

Det är när den lil(l)a bilen dansar över till fel vägbana som jag tappar andan. Mötande bils strålkastare fräter i lungorna och får blodet att isa sig. Bilen dansar vidare ett par ögonblick innan den rätar upp sig igen. Skräcken har exploderat i mitt huvud lämnar kvar bultande tinningar när andningen stabiliserat sig så smått igen.

Två gånger har jag hamnat i diket längs den väg som jag tvingas köra fyra gånger varje dag. Varje dag flyttar skräcken in i mitt bröst. Varje dag lämnar vita händer avtryck på ratten. Varje dag tittar jag osäkert på vägbanan för att läsa om någon har skrivit till mig att allt kommer att gå bra.

Att huvudet måste in i skräcken, det vet jag. Men det känns oändligt mycket lättare att köpa en ny bil. Med antisladd, fyrhjulsdrift och som väger ett ton. Än att provocera fram det som jag vet kommer att förlama mig.

I fantasin kör jag armarna i sidorna och vägrar, men vardagen låter mig inte komma undan...

.det var då det!

När det var då så sydde jag nya gardiner till varje rum i huset - flera gånger per år. Och, mina damer och herrar, fann någon form av njutning i det. I barnvagnen låg hemmasnickrade sovpåsar och i barnrummet hängde mjuka leksaker.

Det tänker jag på när jag äntligen fäster gummibandet, som ska hindra snöhögar från att leta sig in i femåringens stövlar, i ett par gråa täckbyxor.

Det var då det!


tisdag 3 februari 2009

.å-när-ni tar saken i egna händer

Nej, men usch då. Det lät inte bra. Tuppar kan bli yra av allt ruskande.

Släpp handtaget!

Eller...

.om sanningen ska fram?

Det som sägs här stannar här, eller hur?! Orden studsade mot en vägg av skratt. Knappast. Bloggare samlar uppslag på menatala post-it lappar. Allt som har ett nyhetsvärde är en utmaning att bita tag i.

Själv lägger jag huvudet på sned och skriver inlägg i samma takt som jag nickar uppmuntrande när grodorna ramlar framför mina fötter.


Men nu har det hänt något fruktansvärt. Något som jag knappt kan hantera.

Någon har bett mig bevara en hemlighet.

Det som sägs här stannar här, eller hur?!


.yrke:clown

Våra nya morgonrutiner gör att vi kliver rätt in i myllret av fem- och sexåringar, som nyss fått en stadig portion gröt, när vi kommer till skolan (ja, min femåring tror fortfarande att hon går i skolan, och ja, jag har fortfarande inte mage att korrigera henne). Mätta och glada fem- och sexåringar är en strålande publik att visa upp konster för. Så tycker min dotter och uppmanar mig att spexa för hennes kompisar.

"Åhhh, min mamma är så knasig" utbrister hon och låter kroppen illustrera.

"Säg nåt dumt igen mamma" uppmanar hon sedan och vänder sig om för att kolla att hon har den samlade skarans uppmärksamhet.

Och det har hon. Den här mamman är känd för att göra det oväntade. Och säga det där som är så knasigt att alla bara slår sig för pannan och skrattar osäkert högt. I morse fick alla läppstift. Och så kunde man lura mamman att det satt en fågel på hennes axel.

Belöningen är en flock glittrande ögon och ett ormbo av små varma händer som vill fånga mina.

Min femåring blir avundsjuk och lycklig på samma gång.

Femåringen lånar nyårsklänningen och dansar runt till tonerna av sina egenkomponerade låtar med "engelsk" text.

måndag 2 februari 2009

.så ska en bloggträff dras!

Jag hittade en storstadskjol att ta på mig och anlände till urdruckna vinglas på min första bloggträff. Naivt trodde jag att vara bloggare handlar om ord, men icket…att vara bloggare handlar om teknik. Vid andra stavelsen hade de tappat bort mig. Mina frågetecken fick svar. Ibland. Språket var ett annat. Orden var en hagelsvärm. Exkluderande.

Jag kisade mellan bladverket i djungeln och såg människorna. Människor med kornet inställt på intryck. Människor med en fängslande öppenhet och med ögon som brann av nyfikenhet. Värmen var en hagelsvärm. Inkluderande.

Bloggare som i början av kvällen var äldre än jag fördomsfullt hade gissat, men i slutet av kvällen var betydligt yngre än jag trott.

Bloggare med lockar i håret som lockar fingrar att trassla in sig i om jag så bara vore man eller mer äkta flata än hangaround-flata (när det gäller min egen frisyr så är den uppenbarligen typisk norrländsk med hänseende till min korta lugg. Om det var najs eller bajs avslöjade han inte).

Bloggare som jag aldrig i livet skulle kunna gissa åldern på och som hade bloggat från mammans mage. Trådlös uppkoppling naturligtvis.

Bloggare som virvlade in och ut med en energi som låg kvar i luften långt efter att hon gått.

Bloggare som det känns som om jag borde ha känt till men dessvärre så var jag för stolt för att fråga, vilket innebär att jag fortfarande ser ut som ett fån. I efterhand när jag ser mitt uttryck i spegeln kan jag verkligen ifrågasätta om den strategin var så smart.

Bloggare som var strålande vacker i den fånigaste mössa jag någonsin sett.

Bloggare med en fullständigt magnetisk utstrålning, troligtvis orsakad av all elektronisk utrusning hon bar med sig. Well that's my story and I'm sticking to it.

Bloggare som knappt fick en syl i vädret. Konkurrensen var stenhård i en samling av genuina bloggblottare.

Om min bloggbästis som jag aldrig träffat tidigare. Han med ett bibliotek fullt av ironiska kommentarer och snabba repliker som han gömmer bakom illusionen av ett oskuldsfullt leende.

Bonus:

Bloggbästisen hade rekommenderat ett hotell med genomtänkta orangea draperier och djupa soffor med kuddar så många att inget annat fick plats i dem. Det var först när jag kom ner till frukostbuffén som jag upptäckte att jag var på romantisk-weekend-i-Stockholm-hotellet. Det fanns bara bord för två och längs ena väggen fanns lite mer privata bås för grovhånglande. Jag drog en lättnandes suck när bloggbästisen anlände och jag flirtade skoningslöst med honom för att inte avslöja mig som utböling och sparkas ut från hotellet. Jag ber om ursäkt för att jag utnyttjade dig bloggbästis, men det var för vårt eget bästa…

söndag 1 februari 2009

.det var min nästa fråga!

Kolla! Den där snyggingen spanar in mig. Där ser man. Mm, jag tyckte väl att jag var ovanligt snygg idag. Nya, dyra kläder. Men vänta lite nu….jag känner igen honom. Han lyfter ögonbrynen och hälsar med ett aldrig så charmigt leende. Jag frågar med artighet och han svarar som man ska. Sedan fortsätter jag mitt ryckiga samtal med Fröken Söder. Men jag ursäktar mig och lägger på när jag ser att han väntar in mig. Säger inte sanningen till telefonen, utan skyller på tågets konstruktion.

Snygg kille och jag vandrar längs perrongen med varsin kämpande väska i släptåg. Han ger mig svaret på frågan som jag inte ställer. Han ska hälsa på sin flickvän.

Jag skrattar för mig själv.

Var det något min kropp sa, eller är relationsstatus alltid den tredje sak man nämner strax efter ”jo tack, jag mår bra” och ”mm, jag jobbar kvar på samma ställe”?

.en trappa hit, och en trappa dit…

Den yngre systern har satt sprätt på lite pengar och hittat en dröm. Drömmen är långt ute i skogen och har en kamin i sällskapsrummet (eller vad man nu kallar det rum i anslutning till köket som har fem meter i takhöjd och tvärsgående balkar som frestar tankarna till gungor och lianer).

Men för att drömmar ska uppfyllas så behövs statister. På scenen en helt vanlig lördag i Sollentuna i månadsskiftet mot februari:

En stockholmare som släpar möbler i gåbortkläder (slipover, snyggjeans och bälte med bling-bling).

En äldre syster som får ryggskott, inte när hon bär kartonger som är märkta ”böcker och tegelstenar” utan när hon funderar på om hyllan ska stå till vänster eller till höger i flyttbussen.

åsså några till...en bakfull brandingenjör, en pratkvarn och två ständigt leende blivande-drömägare.


Kuriosa:

Jag hittade en svart pärm märkt ”inkomster” i vardagsrummet och eftersom jag inte hittade en motsvarade pärm som hette ”kostnader” så förstod jag med ens hur drömmen finansierats.

Med 25 olika förpackningar plast- och fryspåsar (vilken nu skillnaden är har jag aldrig förstått) vågar jag påstå att man har så att man klarar sig.

Om det saknas tändstickor kan man alltid låta en ficklampa sprida ljus från kaminen. Den värmande effekten lämnar övrigt att önska.