.hon brast itu

De som är uppmärksamma ser att hennes ögon har tappat lyster. Och de som lyssnar hör att hennes röst saknar klang. Men frågar man henne så svarar hon att allt är bra. Jag tror till och med att hon ler. Måhända lite krampaktigt.

”jag trodde du var min”

Men frågar man på rätt sätt så kommer tårarna. Tårar som har minnen och som får bröstet att krampaktigt klamra sig fast i det som fortfarande pulserar i kroppen. Det som varligt lagts i förvar i en annan kropp har halkat undan för att ge plats för något annat.

”jag trodde jag var säker hos dig”

Nog ser hon att det är hennes minnen som reagerar. Nog förstår hon att livet ändrar förutsättningar, även för andra. Men ändå gråter hennes smärta när hon läser mellan raderna. Historien upprepar sig. Återigen är hon utbytbar för en person vars tillit hon såg som självklar.

”jag vågar inte låta det göra ont igen”


Läser man hennes blick så ser man att hon sedan länge är borta.


Hon flyr.


Aldrig.


Stannar.