.stressen juckar mot mitt ben

Envist klamrar sig stressen fast vid mina byxben och trots att jag skakar kraftigt med benet så släpper den inte taget. Allt sedan stressen hittade mig på jobbet häromdagen så är den min ständiga följeslagare, slår sig bekvämt ner i min hall och grinar åt mig när jag passerar och skrattar rått när min mage knyter sig och andningen fastnar i halsen.


E vrider sig i mitt knä och gnäller högljutt.

"du borstar så snabbt mamma"

När hon bara får arg blick och en morrning tillbaka så rycker hon tandborsten ur min händer.

Med ett hysteriskt gnuggande och med tandkräm över hela ansiktet så visar hon hur jag gör.

Hon gör en perfekt imitation!


Skrattet når ända ner i magen. Först hos mig, sen hos henne.


Jag sneglar ut i hallen och ser att stressen blänger surt in i väggen.