.med en get som biljett

Jag fick en biljett in i framtiden. En sisådär 20 år fram. Skillnaderna var inte så stora som jag hade trott. Maten var lite mer uttänkt. Vinet lite mer porlande. Och porslinet tjockare.

Jag betalade med en get. Bäärit hette hon. De flesta andra hade köpt inträdesbiljetten på ett annat ställe så de kom med klingande flaskor. Bäärit sopade mattan!

I framtiden hette alla Gunnar, Bittan eller Lasse. Och alla hade känt varandra i evigheter. Till och med deras barn hade känt varandra i evigheter. Jag kände ingen, i alla fall inte i början av kvällen. I slutet av kvällen hade jag ryggdunkat alla i tur och ordning, kvinnorna i sina genomtänkt stylade outfits och männen, gömda bakom sin vanliga uniform och ett glas whiskey. Jag hade gissat mig till att det inte skulle finnas några kex där. Jag hade fel, det fanns faktiskt några kex där, även om de var något torra.

För de som har -59 som favoritårgång så spelas det ingen bakgrundsmusik. Det letades långt in i CD-stället innan ett par tre rumpor kunde börja skaka. Mest var det jag som skakade. De andra fortsatte att motionera svaljet istället.

Sju timmar senare, när faten hade tömts, vände jag på klacken och gick hemåt. Bakom mig skvalpade och klingade glasen fortfarande. -59orna är en djävligt seg årgång!


Bonusspår:
Läkare som försörjer sig med hjälp av Botox studerar ens ansikte ogenerat länge. Kvinnan på andra sidan bordet förutsåg inte risken med sin fråga. Läkaren gav mig en bekräftande nick när kvinnan undrade om hennes mun gick att rätta till. Jag bad inte om nya komplex som jag inte visste jag hade.

Fastighetsmäklare med samma efternamn som en bloggblottare nära dig kan bli pappa för en kväll. Men när jag blinkade med min välartade-dotter-blick och sa ”pappa, jag vill ha ett radhus”, så försvann hann ljudlöst runt hörnet.

Tandsköterskor glömmer sällan hariga patienter. Hariga patienter däremot har tunnelseende och ser inget annat än en smärtsamt bländande lampa.