.suget efter närhet

Jag är lycklig. Ofta. Faktiskt nästan jämt. Det är sällan jag gråter över något som jag saknar.

Men i helgen har sinnet varit tungt. Bristen av fysisk närhet har varit så stor att tårarna bränt bakom ögonlocken. Och när jag föreställer mig julen blir det knappast bättre. Tre förälskade par och en hopplös singel.

Det blir lätt så i svårmod att olyckan bygger pyramider av mina tankar.

Nu sitter jag här och vill bara att min pojkvän (som jag inte har) ska hålla om mig. Och att jag ska somna i värmen och tryggheten av att vara älskad.


Ps. Det finns inte plats för några uppmuntrande ord typ "du kommer att träffa någon snart" i kommentatorsfältet. Jag är inte mottaglig för det nu. Kom ihåg att jag letar efter olyckliga byggstenar till min pyramid.....