När man inte har egen stuga får man utnyttja andras, tänker jag och svänger in till min mosters stuga för femtioelfte gången i rad. Det mest anmärkningsvärda är kylskåpet utan botten. Definitivt värt en omväg för att besöka denna sevärdighet. Ur detta skåp fiskar cirkusartisten upp den enda läckra anrättningen efter den andra. Det spelar ingen roll hur många stolar vi skjuter in runt bordet, tåget med vagnar fyllda till bredden av grillade ostbitar, färgglada röror och doftande grytor tar aldrig slut.
Festligheterna rymde bara ett nederlag. Nämligen min missbedömning av vägs sträckning. Tunga löpsteg tog mig längs den asfalterade vägen, in på grusvägen som efter några kilometer fick en grässträng i mitten. Vidare till kostig som slingrade sig i dalgången för att slutligen nå sin "dead end". Havet.
Havet!
Jag var inte på humör att krångla mig den djävulusiskt långa vägen tillbaka så jag tog sjövägen. Eller snarare strandpromenaden. Och vad som i huvudet lät som en bra idé hos undertecknad, visade sig, i vanlig ordning, vara rena katastrofen. Uppskattningsvis tretusen oändligt dryga metrar över hala klippor, genom taggiga buskar och med ben tunga som vindpinade timmerstockar innan jag landade i storstugan igen. En timme och fyrtiofem minuter efter avresa.
Fram åkte kartan och skratten. Jag var mer än lovligt galen. Och dessutom fanns det en väg, ca 200 meter längre in i skogen. En utan mossa som glider undan och fäller 34-årig kvinna raklång.
