Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.
Får jag långa en tång?
En tår i ögat kom det när pappan pratade med larmcentralen. Så gulligt. Vilken underbar överraskning som landade på badrumsmattan!
En 79-årig hustru/mamma/farmor/mormor fick baksidan av en yxa i huvudet och medan hon signade ner försvann tre maskerade ynglingar med smycken och pengar. Men andra ögon såg, så pojkarna hamnade i förvaring hos ordningsmakten.
Telefonen vibrerar intill mig och jag hör tofsungens ljusa röst "mamma, mamma, svara, det kan ju vara nåt viktigt, du måste skynda dig" Och i påsk har jag fått extra många viktiga samtal. Andra tofsvipor vill flyga iväg på äventyr med min fågelunge och jag älskar att de ringer mig. Jag önskar att de aldrig slutar kvittra i mitt öra! Min unge kan fet-glömma att jag skaffar henne en egen telefon.
Tre halvstora småvuxna har hamnat i konflikt. I ett ansikte rinner förtvivlan nedför kinderna, i ett lyser skam och i det tredje har förvåning fastnat i ögonen.
Mammor kliver in i slagfältet och det tar ett tag att reda ut vem som var kocko och vem som rev.
Min förvånade gluggis kryper upp i min famn och viskar att det här måste vi prata om. I tryggheten bakom en stängd dörr berättar hon i minsta detalj vad som händer i rum där många barn finns och vi är rörande eniga om vem som måste säga "förlåt".
Men det ordet tar mycket mod att plocka fram. Nästan en halvtimme tar det innan bokstäverna hamnat så långt fram på tungan att de ramlar ur liten mun. Men ordet är förlösande. Nu klingar skratten i ett rum mjukt av kuddar och madrasser.
Det är stort att be om förlåtelse,
men jag undrar om det inte är större att förlåta.
Jag tar chansen och slår mig ner vid ett bord jag aldrig suttit. Min dotter finns redan där, men ägnar mig ingen uppmärksamhet. Hon är fullt upptagen med att visa det vackraste armbandet för sin lillasyster och stora blå glittrar till svar.
Själv kan jag inte heller hålla mig från att tycka om detta paket av fjunigt hår och mjuk värme. Jag väntar tålmodigt på min tur, sen sveper jag mina armar runt barnet och försvinner bort.
Ansiktet är inte min dotters, men blicken är det. Samma vakna, utforskande ögon. Och samma koncentrerade lugn. Och jag är stolt. Presenterar henne där ögonbryn höjs, skämtar med dem som inte förstår och ler mot frågorna.
Jag borde väl ha rätt till åtminstone varannan helg! Det är ju trots allt min dotters syster.
Det finns en sport som kvinnor dominerar i. Eller i alla fall vill ge sken av att de behärskar intill fulländning. Jag kan inte bedöma resultatet och utse segrare, för jag är i total avsaknad av talang. Faktum är att jag ifrågasätter min kvinnlighet rakt igenom, om detta nu är, som jag starkt misstänker, en beteende för/bland/med kvinnor.
En av Es kompisar som brukar dyka upp hemma hos oss är riktigt läskig. Hon gör inte som barn "ska" göra. Hennes begreppsvärld är för stor. Hon bokstavligen scannar av oss när hon tittar och blicken vi får tillbaka är nästan överlägsen. Läsa och skriva kan hon naturligtvis, förmodligen kunde hon det redan när jämnåriga fortfarande ritade huvudfotingar. Andra gången jag spelade "i ett hus vid skogens slut" idag så hade hon både text och melodi fullständigt klart för sig.
Hon gör mig väldigt obekväm.
Men jag förstår ju vilket typ av barn det är. Inget i hennes uppväxt kommer att vara anpassat för henne. Så hon kommer alltid att känna sig obekväm, konstig och helt ensam i denna värld. Så vad har hon för framtid? Missbruk, isolering eller arbete som vakt vid tunnelbanan?
Jag kan bara hålla tummarna och hoppas att skolan ger henne de utmaningar hon behöver.
Elitklass, ja tack!
Det kostar inte mer än 95 kronor att få sitt barn ordentligt omtumlat. Av med jacka och skor, och man behöver inte ens knuffa barnet i rätt riktning för att hon ska sätta iväg. Ungefär var femtonde minut återvänder hon till bordet för att hämta energi, eller bara andan. Knappt ansträngd ser hon ut, trots att hon besökt hinderbanans alla hörn snabbare än en mammas öga hinner uppfatta.
De flesta föräldrarna tar emot fler barn i depåstoppen. Jag har bara mitt. Men jag sneglar med längtan i blick på ett litet guldlockigt barn längre bort. Fast bara tills mamman sveper upp barnet med ena handen och skötväskan i den andra. Bajsblöjor. Nej, bevare mig väl. Minnena kommer tillbaka och mina bebisfantasier är tillfälligt botade.
Minns ett blöjbyte särskilt väl. Nu, liksom då så hade E väldigt sprattliga ben och varje sejour vid skötbordet presenterade en svettig utmaning. Denna gång var inget undantag men på något sätt lyckades jag få på en ren blöja. Men snart igen började det lukta och när det nybytta barnet visade sig vara oskyldig så gick anklagandet över till barnets far. De där vidriga fisarna han släppte ur sig kunde väl han ta med sig in på toan. Jag menar, hur äcklig får man vara egentligen?! Han bedyrade sin oskuld, men jag visste att han var den skyldige. Och bajslukten dröjde sig kvar.
Det var först långt senare som jag upptäckte att min vita tröja hade ett perfekt avtryck av en liten fot på kragen - i brunt.
Trots att jag hade all tid i världen så raserade mina planer och jag fick småspringa in i kyrkan. Förblindad av immiga glasögon valde jag en plats längst bak. Under läktaren. Strax bakom en pelare. Knappt hade kören tagit ton förrän jag insåg två saker. Jag ser inget. Jag hör inget.
Fan (sa jag inte för jag satt ju i kyrkan).
Barn! När Jesus sade, låt barnen komma till mig, så la nog lite för många det på minnet. I raden bakom skrek ett barn så att blodet isade sig. På andra sidan gången nötte en annan junior hål i mitt huvud, och på samma bänkrad prasslade en tredje juvel med papper så att mitt skinn krullade sig.
Barn som inte lärt sig att vara tysta ska stanna hemma.
Nog!
Ps. Jag är övertygad om den del av konserten som jag inte hörde var lika fantastiskt som det jag snappade upp när Jesus alla barn, under ett försvinnande kort ögonblick, var tysta samtidigt. Ds
Hur många barn är de nu de har, tänker jag och ser hur hon lyfter upp en som nästan inte kan gå i famnen. Väl på plats balanserar den lille på sitt småsyskon som fortfarande ligger i tryggt förvar i magen nån månad till.
Det går inte att beskriva hur trött mamman ser ut.
Däremot så finner jag ord när jag ser en bubblande och skrattande pappa till barnen berätta om sitt jobb i ett annat land.
Han är tydligen borta långa peroider, men sina äktenskapliga plikter hinner han visst med.
Jag rusar in i rummet, utan att ha hunnit lämna vare sig andan eller kappan i hallen. Båda två följer med in och tar plats när jag försöker sätta mig lugnt ner på stolen. Mitt emot mig strålar min fina flicka, med rak rygg och händerna i en liten hög framför sig på bordet. Jag vet att jag måste hindra mina galopperande händer att nå hennes. Här är det andra regler som gäller. Och jag vill inte genera henne.
Med en röst som jag inte känner igen berättar hon om det liv hon lever på dagarna. Och jag törs inte andas och riskera att missa nyanser i hennes tonfall, eller diskreta nickar med huvudet. Hon trivs. Ibland är hon en liten bandspelare såklart, men ofta har hon låtit upplevelserna strömma genom hela sin kropp innan de åter lämnar henne i form av nya ord.
Det spränger i bröstet av lika delar stolthet som saknad.
Med mina mina galopperande händer lyckas jag inte hålla fast tiden, den bara rinner ner på golvet och försvinner ner mellan springorna. För allt det som varit kan jag inte fånga. Inte behålla. Och det skrämmer mig att jag måste vara så närvarande i nuet. För tänk om jag blinkar och missar det som betyder något?
Och tänk om jag inte får en andra chans? Eller en tredje och fjärde? Tänk om det enda nya liv jag får uppleva går genom E?
Så det är inte så konstigt att det knyter sig i min mage när andra lägger en öm hand på sin. Och det är nog inte så konstigt att jag portionerar ut bitar av mitt hjärta till barn som inte är mina. Och man förstår nog att jag gärna plockar upp en liten hand i den tomma som inte fylls av E's små fingrar.
Den här morgonen tar mamman också av sig skorna och ställer dem på en hylla som egentligen bara rymmer små fötter. Hon hänger sin kappa på kroken och ser hur den lägger sig tillrätta över gruset. Och halsduken som räcker flera varv runt ett barn får nu ligga intill rosa tumvantar.
Idag har nämligen E sin mamma med sig och hon behandlar henne som en skatt. Släpper aldrig någonsin taget och visar alla leksakerna på samma gång. E's mamma får mycket uppmärksamhet. Fler storögt blinkande barn kryper så nära de törs, för att låta fingrarna känna på det där halsbandet och fråga om rådjuret som inte dog.
Om det gick skulle E's mamma prata med många munnar samtidigt för det finns så mycket barn vill veta. Helt nu. Eller allra helst nyss. Och hon önskar att det fanns utrymme i knät så att fler fick plats, men nu sätter sig E på tronen och hon vaktar den med noga. Hennes kroppsspråk är tydligt.
Jag är hennes,
bara hennes.
E's mamma!
Dörrklockan ringer i mina öron när jag närmar mig dörren.
-bus eller godis?
Åtta barn i lika många storlekar och längder står utanför.
-tyvärr, jag har inget godis hemma.
Den äldsta flickan skjuter uppfodrande fram sin påse som inte ser ut att ha någon botten.
-det går lika bra med en slant.
Fast någon slant vill jag inte ge. Jag uppmanar inte tiggeri. Fast det säger jag såklart inte. Ge mig en vacker teckning, eller en rolig sång. Vad som helst. Att stå utanför dörren, utan att ens vara utklädd känns bara som rent och skärt tiggeri.
-då väljer jag bus.
För jag vet ju att de inte ansträngt sig tillräckligt för att ha ett bus förberett.
Senare än vanligt rullar vi ut från parkeringen och det som möter oss är andra rutiner. Rutiner vi sällan krockar med. Men idag står fnissande tonåringar och väntar på bussen och på halvåttaarbetsplatserna kokar det av liv.
Innanför kapprummet hittar jag lekbråkande pojkar med kaxiga blickar och som girigt slukar allt utrymme likt svarta hål. Längs väggarna står flickorna med krypande blickar och gör sig osynliga. Jag mår illa. Här vistas mitt barn fem dagar i veckan. Här plockar hon upp spelreglerna för hur man ska vara. Här lär hon sig om livet.
Jag dröjer mig kvar i bakgrunden och ser hur min självsäkra och färgstarka blomma förvandlas till ett osäkert fladdrande ogräs i ett hörn. Då vänder jag mig om och springer, för hjärtat orkar inte ser mer.
Ibland oroar jag mig att bygger en vuxen person i en sexårings kropp. Fast mest uppfostrar hon sig själv om jag ska vara ärlig. Sist när hon gjorde det där som hon vet att hon inte får, så frågade jag hur vi skulle göra för att hon skulle sluta. Hon tänkte efter en lång stund och sedan svarade hon att det fick bli indragen veckopeng nästa gång. Jo, det var hon säker på.
Ett par dagar senare ropade hon från hallen. Mamma, på fredag blir det ingen veckopeng. Själv hade jag inte ens märkt övertrampet.
Men lillgamla människor stör ordningen. Det vet jag, och det känner jag. Sonen till en av mina chefer har ett personnummer med omkastade siffror. Han är ungefär 19 år lång och har vuxna meningar i sin mun. Själv vet jag ju hur en tonåring ska tas. Jag frågar om läget är sjyst och så ackompanjerar jag mina ord med ett överdrivet avslappnat kroppsspråk. Han svarar med en förvånad blick. Och helt plötsligt vet jag inte vad jag ska göra av de där armarna som hänger och dinglar efter mina sidor. Jag sparkar generat på grus som inte finns med foten och så säger jag eeeh medan jag, så gott jag kan, försvinner ner under golvplattorna.
Stora glasskladdiga kinden klättrar upp i min famn och lägger vant tyngden mot min kropp. Hon tankar energi. Men innan en minut passerat har vinden tagit tag i det blonda, redan trassliga håret, och lockat med henne på fler sommaräventyr.
Mellanstora glasskladdiga kinden sätter sig avvaktande i mitt knä. Hon vet att man brukar göra så, men jag får känslan av att hon inte förstår varför. Hon tankar ingen energi. Hon har redan så att det räcker och blir över. Hos henne är det vinden som får jobba för att hinna ifatt.
Minsta glasskladdiga kinden låter mina armar omfamna henne och pussa hennes mjuka hår. Hon har tid att stanna. Efter en stund fyller hon altanen med sin ljusa stämma. Hon kan imponerade många barnvisor på småländska.
På mina kläder finns nu spår efter tre sorters glass.
