En tår i ögat kom det när pappan pratade med larmcentralen. Så gulligt. Vilken underbar överraskning som landade på badrumsmattan!
Behöver jag nämna igen att jag har köpt en gitarr? Och att jag tycker att hon är oerhört vacker? Att jag kan spela Five Hundred Miles? Eller att jag kan ta ett F som nästan låter bra?
Något jag inte visste när jag köpte henne var att alla gitarrägare tydligen tillhör en egen exklusiv skara. En hemlig klubb. Ett sammansvetsat gäng. The fellowship of the guitar, liksom. Kul. Jag gillar klubbar för inbördes beundran. Men det är bara det att det är lite svårt att veta hur jag ska uppföra mig nu när jag välkomnats in i klubben med lovord och hurrarop. Jag är rädd att jag inte känner till kulturen och ritualerna.
M är sedan länge medlem i klubben och hade tydligen tagit på sig uppdraget att dubba mig. Invigningsriten går till så att min självutnämnda mentor låter mig spela på hans ögonstenar. I det här fallet två elgitarrer. Efter att jag gjort bort mig fullständigt med att inte känna till modellen (och i ärlighetens namn knappt märket heller) så trodde jag att jag skulle strykas från medlemslistan innan jag ens klivit över tröskeln. Men min mentor hade begåvats med stort tålamod.
Han placerade den första gitarren i mina händer och tittade uppmuntrande på mig. Jag tittade förvånat tillbaka. Han började spela ett hårdrocksriff på sin gitarr och tittade uppmuntrande på mig igen. Polletten trillade ner. Jag skulle alltså göra motsvarande med gitarren i mitt knä. Paniken steg. Jag kan ju bara ta enstaka ackord. Typ G, C och i bästa fall F. Jag kan väl inte dra ett G och komma undan med det? Jag gjorde inget. Pinsam tystnad spred sig. M la tillbaka gitarrerna i sina fodral.
Nästa gång kanske?
När man får tillgång till två sötnosar så gör man allt för att få så mycket kroppskontakt som är möjligt. Jag tog en under varje arm och stoppade in deras små oskulldsfulla kroppar i duschen. Det underbaraste som finns är nämligen nyduschade barn inlinade i frottéhanddukar. Jag lovar! De luktar ljuvligare än solvarma smultron. De är mjukare än det totalt media exponerade Lambi-lammet.
Sen kommer man upp på övervåningen igen och hittar föräldrarna halvnakna i sängen. Oskulldsfullt? Jo, jag tackar!
