.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

.när vi nästan drunknade

Ja, det var väldigt nära att vi åkte ner i havet idag. En gång på vägen dit. Och ännu mer på vägen tillbaka.

Vi skulle köra ut från kajkanten och ställa oss på en flytande bakplåt. Med min nya bil. Fett svårt att få foten att lyda det kommandot.

Och bakplåten har en lös del längst fram som gör att man lättare kan rulla ner i vattnet. Jag drog åt handbromsen ännu mer. Typ mest.

Den sladdriga lösa delen ska man sedan köra på.

Klonk.

Gnissel.

Skrammel.

Det var mitt hjärta som lät klonk här det slog i gommen på vägen upp till (och förbi) halsgropen.

.dubbel trubbel

Strax innan förmiddagsfikat blev jag grävd i underlivet. Istället för eftermiddagsfikat så försvann ett par händer ner mellan några andra läppar.

Bra start på veckan, tycker ni inte?!

Dessa starka lampor och lukten av kemiskt rent. Plasthandskarna och de spetsiga verktygen. Jag vet inte i vilken stol jag är mest paralyserad av skräcken för vad som skall komma.

Men denna gång bröts inga plastvapen itu och ingen blästrade bort mitt tandkött.

Man får vara glad åt det lilla.

Få se. Var det här förmiddagsstolen eller eftermiddagsstolen?

.skydd och säkerhet

-Mamma, om du somnar är det jag som ska styra då?

Hon som aldrig får slut på frågor tittar på mig. Det är inget konstigt med den frågan. Vi känner en person som somnat vid ratten. Men det tog nästan ett år innan hon kom på att det faktiskt kunde ha något med henne att göra också.

Ord räcker inte så vi övar på en parkeringsplats. Jag somnar och hon tar över.

1. Väck

2. Styr

3. Handbroms

4. Varningsblinkers

Vi övar två gånger innan hon är nöjd.

Sen ska jag ut och springa och blir plötsligt väldigt orolig att hon ska släppa in en barnamördare medan jag är borta?

Ord räcker inte så vi övar i hallen. Jag är barnamördaren och hon klarar situationen.

1. Öppna inte

2. Öppna inte

3. Öppna inte

Men så ser jag helt plötsligt faror överallt. Barnvakten dör av överdos och lägenheten brinner upp när jag ligger i badet. Så vi övar att ringa brandkår, ambulans och polisen också. Och till pappa.

Så, nu kan mamma sova lugnt om nätterna igen.

.jagad av rånmördare och våldtäktsmän

Jag är inte rädd när jag korsar nattsvarta gångstigar. Jag darrar inte av skräck för det som gömmer sig runt hörnen. Jag skyndar inte mina steg när jag hör röster bakom mig.

Men i ögonblicket som jag börjar skramla med mina nycklar så kliver rånmördarna och våldtäktsmännen fram ur skuggorna. Hur snabbt jag än lirkar in nyckeln i låset så är det inte snabbt nog. Det sprakar i gruset bakom mig och jag hör de tunga andhämtningarna från någon som snart når sitt mål. Men jag törs inte titta över axeln i risk att förlora dyrbara sekunder, utan jag kastar mig in genom dörren och låter utandningen landa på hallgolvet först när dörren går i lås.

Och såklart är det ingen där när jag lyfter blicken. Det är det aldrig.

.gluggisar i en skräckkorridor

Alla stora läskiga barn är på sportlov så gluggisarna passar på att sprida ut sig över hela skolan. De fullständigt äger korridoren och ytan framför matsalen! Jag lämnar min sexåring bland en skara nyblivna regenter och kommer att hämta en drottning i eftermiddag.

Minns själv just de där skräckkorridorerna som aldrig tog slut, och som kantades av fullängdsbarn som tryckte ner för att vinna respekt. Trånga passager och ingen skyddsutrustning! Det är inte lätt att smälta in i väggen, men jag var nog så nära man kan komma ibland.

Faktum är att obehaget sitter kvar, inser jag just. För jag tar hellre omvägar än manar min kropp in i trånga passager och gångar. Sjukhuskorridorer, gångtunnlar, tågvagnar skickar kallar kårar längs min ryggrad. Läge att "reklejma" korridoren! Smyga igång med lite fobiträning...

.okänt nummer

Jag har förstått att det finns människor som låter det ringa om de inte känner igen numret som visas i displayen. Jag undrar vad de tror kan hända om de svarar? Vad är liksom det värsta tänkbara? Att någon har ringt fel? Att det är en försäljare?

Hur törs dessa människor överhuvudtaget lämna hemmet? Tänk om en okänd hälsar på dem på gatan? En som de inte känner igen. Vilken fullkomligt rysligt läskig tanke.

.stora vakna ögon

-Mamma, när ska du lägga dig?

En klarvaken röst väcker liv i den kropp som jag satt på nedvarvning med hjälp av en överdimensionerad kopp rött te. Och när jag lägger mig intill hennes så ser jag inga spår av trötthet i hennes ögon heller.

-Vad tänker du på?

Efter ett försiktigt lirkande förstår jag att hon sneglat på filmen som pågår i vardagsrummet och bilderna har bränt sig fast i hennes medvetande.

-Mamma, det är så konstigt för jag är inte rädd för filmen, men för tankarna som kommer sen.

Jag förstår såklart, för jag är likadan. Jag blir också rädd av bilderna som kommer när filmen slutat. Det vill hon höra för hennes ögon börjar lysa och hennes små händer letar sig efter mina i samförstånd. Vi pratar länge om vilka filmer som vi tycker är bra och hur man får saker att se verkliga ut på film. Inte bara monster, utan även hästar som flyger.

Sen byter hon plötsligt ämne.

Då pussar jag henne mjuka kind och får ett av hennes mest strålande leende tillbaka.


Jag tror att hon sover nu.

.sånt som inte ens går bort med såpa

Gathoran har alldeles för mycket verklighet i sina ord för att jag ska kunna hålla det på avstånd. Orden som handlar om kladdiga händer på nakna barn går nästa inte att läsa utan att kokande tjära rinner ner genom ögonen och lägger sig som en brännande klump i min mage.

I ett år uppfostrade jag min dotter i en värld där min omgivning var bländande vacker och allt som var smutsigt var för långt bort för att det skulle störa oss. Men så hände det. Äcklet kröp in över tröskeln och hur mycket såpa jag än använde så fick jag inte bort det. Och allt oskyldigt var för alltid borta.

Det finns inte ett möte mellan min E och en vuxen man som jag inte ställer mig frågan. Det finns inte en offentlig plats i världen där jag inte vakar över henne som en hök, på jakt efter smutsiga blickar som grisar ner min oskyldiga flickas kropp. För jag vet att även en beundrad fadersgestalt kan förvandlas till ett avsytt monster på bara ett isande kallt ögonblick.

Och jag vet förlåt är ett ord med alldeles för många bokstäver ibland.

.kanske inte rätt person för jobbet

Där ligger jag med benen brett isär och underlivet till allmän åskådan. Barnmorskan har susat iväg för att lämna ett prov som av någon anledning var tvunget att lämnas precis just nu, och inte om tio minuter när undersökningen är en notering i en journal.

Men inget förvånar mig när det gäller den kvinnan. Jag känner mig faktiskt lite tacksam att hon inte lämnade instrumenten kvar i mig när hon försvann. Det gjorde hon nämligen på en kompis. Kan tänka mig att hon såg ut som den där krukan som är full med ballongvispar och träslevar och som alla har på köksbänken.

Innan hade jag fått svara på en del helt orelevanta frågor. Drack jag när jag var gravid med min dotter (för en si så där sex år sedan)? Och hur ser mina alkoholvanor ut nu? Hon rekommenderade att jag inte skulle dricka de två veckorna jag inte visste om jag var gravid. Direkt efter mensen så gick det bra. Vi gör så här sa jag, jag dricker när jag vill och i gengäld så blir jag inte gravid. Vad säger du om det, frågade jag. Hon såg lite besvärad ut, men jag kan inte säga om det berodde på mitt okristliga alkoholmissbruk eller på nåt annat.

Men tillbaka till ingreppet. Det gick inte så bra nämligen. Kan tänka mig att jag spände mig något eftersom hon skramlat oroväckande med utrustningen och förvirrat sagt både det ena och andra. Instrumenten knarrade och mina ögon vattnades av smärta, och hela tiden hörde man hennes stressade suckar. Tillslut tryckte hon på den stora röda knappen så att hela rummet började blinka. Hon var tvungen att kalla på förstärkning. Men strax innan dörren slets upp så gjorde hon ett extra försök.

Men då knäckte hon plastverktyget. Bitarna åkte i golvet med en öronbedövande smäll.

Den andra kvinnan kom in, tittade medlidsamt på mig och fick någonting att hålla i. Själv svettades jag mest. Och morrade. Du skrämmer skiten ur mig, väste jag mellan mungiporna. Vi är snart klara, svarade hon.

Jag ställde mig upp och koncentrerade mig på att inte svimma. Hon sa en massa viktiga saker, om förhållningsregler och så, men inget fastnade.

Jag har känslan av att vi inte kommer att ses igen.

Inte om jag får bestämma.

.min snuskmobil

Läste att mobiltelefoner är det snuskigaste som finns. Att de är fulla av bakterier som de hämtat på toaletten. Som jordnötter på krogen alltså.

Min mobil får alltid följa med på toaletten. Nej, det är inte för att jag är tjej och alltid kissar i par, utan för att jag tror att dörren kommer att gå i baklås och förvandla minuter till evigheter. Istället för att bygga en säng av pappershanddukarna så att jag ska ha någonstans att sova medan jag väntar på att kollegorna ska komma tillbaka från semester, så vill jag helt enkelt kunna knappa in hyresvärdens nummer och därmed räddas från Expressens löp. Jag vill inte vara kvinnan som överlevde en vecka instängd på en personaltoalett.