.ni behöver en ny hemsida

Ja, det var så mailet började. Någon som drev ett litet företag tyckte att vår hemsida behövde en uppfräschning under 2010. Jag skrattade rakt ut. Vi la upp vår nya hemsida för en månad sedan. Jag har inte ens hunnit skrapa bort den skyddande plasten.

Så det sa jag.

Då kontrade han med att han tittat på vår GAMLA hemsida och inte noterat att vi bytt.

Om man missat den informationen är man blind. Det finns inte mycket mer information på den sidan än just det. Så mest troligt har man inte besvärat sig med att titta.

Så det sa jag.

Då blev han sur, för han kunde ju inte be om ursäkt för att han hade gjort en dundertabbe.

.lillördan och tristessen

Ja, här sitter jag och sitter. På jobbet. Jamenvafasenskamangöradå?!?!? Kom inte och säg att jag inte försökt. Tre personer har tillfrågats, och lika många har vänligen, men bestämt, avtackat sig allt umgänge med mig ikväll.

Era tråkiga jävlar! Jag vill gå på lokal, dricka vin och lukta på snygga män som passerar.

Så istället sitter jag alltså här, i ett öde kontorslandskap, blänger på vattenglaset och luktar på mina egna fisar.

.avslöjad?!

-Men vad jobbar du egentligen med på dagarna?

Frågan är formulerad som en klassisk fråga, men istället för att betona sista stavelsen på klassiskt frågemaner så är hela meningen som ett enda stort utropstecken.

Och ja, jag måste erkänna att jag själv ryggade till när jag såg "Anal..."

.stressdyslexi

Jag har en ett berg att klättra över på arbetstid. Men berget växer snabbare än jag klättrar, så jag kommer längre och längre ifrån toppen.

Och jag tappar saker på min färd. Bokstäver försvinner. Eller så byter de plats med någon annan och bildar ord som ingen begriper.

När det är mycket att hålla reda på så blir det lite svinn. Stressdyslexi tänker jag och drar en lättnades suck att jag bara har ett barn att hålla reda på.

.när försvinner jobb av sig själv?

Hur länge måste man vara borta från sitt jobb för att arbetsuppgifterna ska gå upp i rök? Efter en vecka på Mallis så fick jag ett varmt mottagande av mailkorgen. Alla var där. Sån fin stämning var det. Men ingen hade tänt grillen och försvunnit.

En sommarsemester då? Nej, på sin höjd kanske någon annan svarar i telefonen, men pappershögen ligger lika vinterblek på skrivbordet som den alltid gör.

Så jag tänker föräldraledighet. Då kan man till och med bli av med hela jobbet, och inte bara vissa arbetsuppgifter, har jag läst. Men för att komma åt den ljuva föräldraledigheten så måste man jobba rätt hårt. Först minst en gång, men då är det inte jag som är hård. Sen nio månader och sen resten av livet.

Well, jag tror ändå att jag öppnar upp mailkorgen istället för benen....

.stressiga tankar söker skydd

Mitt i leran och mitt i ovädret som sprutar arbetsuppgifter över mig så hittar jag ett trasigt paraply.

För jag inser mitt i stressen att man ska byta jobb så pass ofta att man inte hinner få insyn i hela verksamheten. För om man har insyn så vet man inte bara vad som blir gjort, utan - hemska tanke - också det som bli ogjort. Min rekommendation är att stanna på samma arbetsplats i högst två år.

Jag har alldeles uppenbart passerat den gränsen.

.ur en kos dagbok

Minns ni?

Minns ni den rafflande storyn i "Ur en kos dagbok".

Så har min vecka varit hittills. Och det är ändå bara tisdag.

Vaknade.

Åt lite frukost.

Tittade på disken.

Jobbade.

Åt.

Jobbade.

Jobbade.

Dog några timmar.

Åt lite frukost.

Tittade på disken. Det stod kvar på sitt gamla ställe.

Jäspade.

Jobbade.

Tog mig för pannan.

Jobbade.

Åt.

Längtade efter att få dö en smula.

.det är mycket nu

Jag får inte plats i huvudet med trippelmord. Det är redan fullt med jobb. För det finns en deadline som knackar på dörren. Kanske ska jag inte låsa in mig och samvetet på kontoret när alla andra sitter hemma med familjen. Kanske ska jag lägga tidspressen i det knä där den hör hemma. Det är inte mitt företag.

Men jag står inte ut med att det blir dåligt. Står valet mellan ett par timmar till på kontoret och ett bra resultat, kontra hem tidigt och irriterade dåligt....ja, då är valet tyvärr lätt för mig. Och stresshuvudvärken hamnar i mitt huvud.

Så det är därför jag bara hinner ögna rubrikerna och snappa upp vad som sägs i korridorerna. Det är kanske därför jag inte känner igen mig i massmedias beskrivning av stämningen på gator och torg.

En stad i sorg?

En stad i fjärran!

I morgon lyfter vi mot värmen. Och lämnar allt bakom oss en vecka. Jag och min dotter.

.mediatränad obegriplig norrlänning

Igår förvandlades ett tjog intelligenta, vältaliga och spontana människor till stammande guldfiskar. Det var en kamera som strålade sönder hjärnorna. En efter en gick vi in i ett rum och utsattes för vidriga övergrepp. Och för att göra saken ännu värre så tvingades vi genomleva allt igen med ökad styrka inför hela personalgruppen.

Jag var kanske den som var längst ifrån att svimma.

Men det var bara marginellt mycket bättre eftersom ingen förstod vad jag sa med min extremt norrländska dialekt. En dialekt jag aldrig haft tidigare. Den bara dök upp från ingenstans. Bara sådär! För i mina öron har jag då aldrig hört det förut.

Det slutade med att vi fick texta min intervju.

.information overload

Han pratar snabbt, mannen i Kalmar. Som om han räknade tegelstenar på väggen eller läste innantill från en telefonkatalog. Men det är nåt annat det handlar om. Nåt som jag ska ta till mig. Förstå. Och själv använda. Fåran mellan ögonbrynen djupnar när jag med stor ansträngning försöker urskilja vilket språk han pratar. Då och stoppar han in ord som jag känner igen, mellan sånt som jag omöjligt begriper och ord han själv måste ha hittat på.

Det tröstlösa i detta är att jag så sent som igår kände att jag hade koll.

Beep, beep, beeeep! Information overload!

.fääärdig!

Den lilla rösten ekar i korridoren.

Jag är färdig. Jag är fäääärdiiig!

Själv noterar jag att mamman lämpligt nog sitter upptagen i telefonen. Arbetsuppgiften glider över på mitt bord.

Nästa gång någon frågar vad jag gör på dagarna så kan jag lägga till att jag även torkar kollegors halvsjuka barn i rumpan. Och just ett snyggt tillägg på mitt CV.

.stolpskott och godingar på bästa arbetstid

Tio dejter på en arbetsdag, två i timmen! På sin höjd har jag limmat på tre-fyra olika killar under en kväll, men denna gång var chefen med och nickade uppfordrande åt mitt håll. Det var bara att lägga huvudet på sned, lyssna med händerna i knäet och blinka till svar. Lägga förträfflighet på bordet, skratta uppmuntrande och smyga ner visitkort i skjortfickor.

Matchmaking för företag.

Och givetvis så varvas stolpskott med förstklassiga godingar även i upplyst konferenshall.

Men jag fick inget napp...

...inte företaget heller.

.jobb som springer iväg med orken

Igår skulle jag springa enligt mitt varannandagsschema. Men när jag kom hem från jobbet strax efter åtta på kvällen så orkade jag bara halvsova i badkaret. Ikväll fick jag inte ens av mig kläderna innan jag dog i soffan.

Jag hinner inte fånga löpsteget innan det galopperar ut genom dörren utan mig.

Jag gillar det inte.

Inte ett dugg.

.som sagt

När det börjar kännas lockande att skrapa loss delar av hjärna med en sked för att den inte är tillräckligt rapp, då börjar man närma sig gränsen.

Det är lite som på förlossningsavdelningen. Så länge mamman skriker att det gör ont så är läget stabilt, men när hon vrålar: "Nej, nu vill jag inte vara med längre! Jag gååår heeem" då förstår personalen att barnet är i kanalen.

.referenser åt andra hållet

Under rubriken "referenser" ska triumfkorten ligga. Alltså de som verifierar att jag är precis sådär härlig som jag antyder. För jag kan ju inte säga det rakt ut heller! Och det kanske inte ens är sant när det kommer till kritan.

Men aldrig har jag själv frågat efter referenser. Är min blivande chef så inspirerande som hon hintar om? Och de som ska bli mina kollegor, är stämningen bland snurrstolar och kaffekoppar verkligen så prestigelös som företasginformationen skryter om? Borde inte jag också kolla upp om ordbajsandet har någon substans?

Och varför har jag aldrig konstaterat denna självklarhet tidigare?

.den kreativa processens tänjbarhet

I ögonvrån ser jag hur kontorsgrannarna tar omvägar förbi mitt rum för att inte kliva i den kokande massan som väller ut genom dörren. Jag är inte arg, inte än, men väldigt, väldigt bestämd.

Det finns en deadline säger jag med en ton som inte inbjuder till förhandling och tänker samtidigt att den där kreativa processen kan vederbörande stoppa upp i evigt mörker. Tillslut får jag det svar jag önskar. Vi förstår varandra. På det sätt som barn äntligen begriper att det inte är lönt att tjata om plastiga leksaker som försvinner spårlöst i samma ögonblick som man betalat orimligt stora slantar för dem.

Jag tar med mig frustrationen ut i fikarummet och tillsamman bollar vi med den kreativa processen. Den visar sig vara oväntat töjbar. Nej chefen, offerten är inte klar för man kan väl inte stressa fram kreativitet heller. Nej, jag har ingen aning om när jag kommer fram. Kanske stannar jag vid vägkanten och tittar på naturen, eller så tar jag vägen förbi det där museet med rostiga traktorer. Jag måste hålla sinnet öppet för nya intryck. Den kreativa processen måste få ta den tid den tar!

Han i telefonen återkom till mig lite senare och var exemplariskt ödmjuk. Då förstod vi varandra på riktigt.

.surkarikarten

Jag har en surkartsröst idag. Faktum är att den är så vass att det skär i mina egna öron innan jag ens hunnit igenom presentationen. Det går inte bra att sälja när man låter så.

Då ringer jag en vän för att hennes alltid så energifyllda röst ska spilla över på min.

Hon svarar inte.

Hm...

Jag kanske ska ägna resten av dagen åt att sopa golvet med en tandborste - i källaren.

.mina dumma sillar

I ett mycket seriöst mail berättade jag för mina kollegor att ordet "utbildning" nu var varumärkesskyddat av portalen utbildning.se och att vi hade en månad på oss för att plocka bort alla "utbildning" från vår hemsida. Trycksaker var ok, men ordet fick inte vara sökbart på nätet.

Marknadschefen stormade i svar en uppmaning att samla branschen. Poletten trillade ner en sekund för sent för jag hann skratta högt innan nästa mail kom. Då med ett lite annat budskap.

Och fler dumma sillar blev också duktigt lurade!

Jag är väldigt nöjd med min arbetsinsats idag. Kanske mitt bästa arbetspass någonsin!


Hoppas bara att de glömt detta nästa år för de kommer att vara sååå sugna på att ge igen.

.minigrönsakernas renässans

Heldag med jobbet! Vi fick plats med både sockersöt tårta och syrliga kommentarer. Det är som det ska vara på en arbetsplats. Yin och Yang.

På kvällen väntade whiskeyflamberad oxfilé (med minimorötter och babymajs), filé black & white (med minimorötter och babymajs) eller sjötunga (med minimorötter och babymajs).

Kokta, osmakliga grönsaker låg upplagda på tallriken som om de vore århundradets delikatess. De fick ligga kvar tills servitrisen bar ut dem igen.

.jobbprat på fikat, och fikaprat på jobbet

Fika. Först pratar vi om en server norrut som vi också vill sitta fast i. Där försvann halva fikat.

Sen pratar vi om Facebook på arbetstid. Lägret delas. Äldre mot yngre. Ska det tillåtas eller inte?

Ja, ett dagsfärskt argument är ju att man "måste" ta igen den där lagstadgade vilan som försvann i härvan av nätverkskablar.... :)

Men jag tänker mer på ett annat just nu. Kontoret är ödelagt och de enda som hör mina desperata vrål om social stimulans är mina digitala "kollegor". Och jag har hört att man kan dö om man inte får tillräckligt med mänsklig kontakt. Så visst är det tur chefen att jag har Facebook?!