Vi löser korsord hon och jag. Ett namn som rimmar på potta. Lätt. Lotta. Nästa namn hon ska hitta är Britta. Eh. Vi tar ett annat ord i stället!
Ogrunderliga är bloggarnas vägar. Till mig hittade en kvinna (eller var det jag som hittade till henne?) och jag fastnade bland hennes ord och abstinensdarrar tills hon hittat nya.
Abstinens. Jag använder det ordet med insnöad småstadsdistans. Hon har nog helt andra associationer till det ordet.
Ni måste läsa.
Det finns en väg tillbaka från helvetet.
Jag har hittat solen. Alltså den sort som slätar ut en rynkad panna och tinar upp ett frostigt hjärta. Med ryggen mot husvägg som doftade färg lät jag värmen tränga in i mig och lägga sig som ett extra lager hud under den som nyss slutat knottras.
Till ljudet av vågskvalp och till en förnimmelse av salt mot mina läppar virvlade orden i mitt hjärta. Ord som tagit plats och flirtat med mina ögon, och ord som blygt smekt mina öron.
I taktfast puls gjorde förälskade bokstäver piruetter och lyckliga ord lät sig föras med i dansen.
Jag blundade,
lyfte min hand mot solen
och upptäckte att i min utsträckta hand låg minnet av din kind kvar.
Min tanke är trött. Orden fastnar någonstans i huvudet och rinner inte ner i fingrarna som de brukar.
Men jag behöver orden.
Det finns så mycket att säga om knivar som skär i mitt ömma punkter och får det oskyldiga att blöda.
Så många tankar om långa ögonfransar som lurar mig att lyfta på blicken och i ett obevakat ögonblick känna det bottenlösa djupet i magen.
Så många fantasier om en hård kropp och en otillgänglig blick som får mig att vilja vända på alla stenarna och värma dem i mina händer.
Orden rullar ner genom mina öron och landar med ett klirr. De sticks. Jag trycker på naveln och väntar på magen att öppna sin lucka. Där ligger kantiga bokstäver som iakttar mig. Får med mig en handfull som jag sprider ut över bordet. Lägger anagrammet och ordet avundsjuka framträder.
Bokstaven J är svart.
Hemresa.
Fastnar i säkerhetskontrollen och en ung vacker kvinna tar ogenerat på min kropp. Jag skickar en tacksam nick åt hennes håll. Så många ytor på min kropp är det ingen som hittat på evigheter.
Äldre man pratar engelska med min femåring. Hon förstår såklart inte, men plockar instinktivt ihop sina saker och gömmer sig bakom mig. Sedan hör jag att han är fransman. Undrar hur tankegångarna gick där? Tror han att femåringar är flytande på engelska, men inte franska? Min dotter är flytande på ”hitta-på-engelska” och svenska.
När planet lyfter tjuter dottern förtjust hur vackert Småland är med alla ljusen. Ett land som är litet = Småland. Genialt. Ordet hade hon snappat upp i Emil i Lönneberga som jag läste ett par timmar tidigare. Mi mysse åmi bysse!
Hemma.
”Förlåt E för att jag blev så arg på dig. Jag är trött och ville bara att vi ska komma i säng så fort som möjligt.”
”Men innan dess då?”
”Vad menar du?”
”Ja, jag gjorde ju som du sa ända fram tills nu. Visst var det bra!?”
”Underbara du, du har varit fantastisk”
”Jag älskar dig så mycket mamma”
Som bloggare samlar jag alltid på uppslag till inlägg. I flertalet fall väljer jag att censurera mig för att spara tanken till ett inlägg. Jag kan till och med pressa mig själv till att göra saker jag inte skulle ha gjort utan bloggen. (där tänker jag i synnerhet på bastubadandet och doppen i iskall sjö i fredagskväll....nu är jag totalt däckad har någon slags infektion i halsen vilket gör svinont och får min kropp att skaka av feber)
Finns det något ord som beskriver den här "störningen" att scanna livet på inlägg?
Om inte, så behövs ett nytt ord. Vilket föreslår ni?
