Min tanke är trött. Orden fastnar någonstans i huvudet och rinner inte ner i fingrarna som de brukar.
Men jag behöver orden.
Det finns så mycket att säga om knivar som skär i mitt ömma punkter och får det oskyldiga att blöda.
Så många tankar om långa ögonfransar som lurar mig att lyfta på blicken och i ett obevakat ögonblick känna det bottenlösa djupet i magen.
Så många fantasier om en hård kropp och en otillgänglig blick som får mig att vilja vända på alla stenarna och värma dem i mina händer.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Oooo det finns inget värre än när orden fattas.
Hm, jag kan nog tänka mig ett par saker som är värre. Skoskav, pölsa och digerdöden. Men jag förstår vad du menar. Är man välsignad med ord så blir det myyycket kännbart när de försvinner.
Skicka en kommentar