.ibland dansar jag ett maraton

Ibland dansar jag ett maraton. Tre band turas om att trötta ut publiken. Det lyckas de aldrig med, trots att de börjar sju på kvällen och slutar långt efter tre på natten. Alltid står entusiasterna längst fram och klappar efter mer. Jag var inte en av dem igår. Jag har märkligt nog inte samma uthållighet längre. Alla danssteg efter klockan ett var av ren tjurighet. För det är ju så djävla roligt!

Det finns mycket annat man kan göra på dansgolvet också, förutom att dansa alltså. Trendspana är en sak. I år var trenden korta små shorts för tjejerna. Killarna synkroniserade med västar. Ifjol var tuppkammen hetast – på tjejerna alltså. Och året innan dess så skulle det bäras hatt. Själv hade jag min fransklänning på mig. Det var snyggt, men knappast smart. Jag trasslade in mig i mig själv hela tiden. Bättre hade varit om någon av västarna hade fastnat!

Sen kan man gnussa också. Det prövade jag två gånger med tveksamma resultat som följd. Gnussa är inget man gör utan att först ha övat hemma. Herregud, man kan ju bryta näsan av folk och trassla in tungor!

Och sen kan man låta fantasierna svepa iväg i närheten av en hård kropp också… Jag ska på dejt. Jippie! Men känslorna kommer att vara något förvirrade när jag sitter på caféet , snurrar tekoppen och tittar på främlingen framför mig, och nystar i trådar om vem han är, för min hand vet hur hans muskler rör sig precis på det stället där ryggen slutar och rumpan tar vid.