.för mina öron också?!

Kryssar mellan skeppen på Coop och märker att jag förväntas delta i en del samtal som pågår. Här och var står människor och pratar med varandra på ett sätt som kräver åhörare. Passiva åhörare. De använder mig för att marknadsföra sin egen förträfflighet. Ibland handlar det om ett skämt som är så bra att det inte bara kan slösas på en person. Ibland handlar det om en uppvisning i gott föräldraskap. Ofta är det kärlek som någon har ett behov av att demonstrera.

Jag vet aldrig om jag ska låtsas om att jag inte hör det som jag omöjligt kan undvika att höra,

eller om jag ska visa mitt deltagande med ett uppmuntrande ögonkast och passande leende.

.ofrivilligt marinerad

Så tillslut hade skylten plockats ner och en annan satts upp. Renoveringen slutförd och lunchbuffén på plats. Vitlök och grillkryddor. Hur gott som helst.

Två timmar senare och jag stinker fortfarande vitlök och grillkryddor. Hur äckligt som helst.

.när julpynt blir fulpynt

Det kunde ha blivit en 60 mil lång studie av utebelysningar, men eftersom vägen, sedan länge, var bortglömd så kom ljusorgien i små hanterbara doser istället. Men en oförsvarbar trend följde oss hela vägen. Ljusslingan runt flaggstången. Inte snyggt någonstans. Inte i Lappland, inte i Ångermanland. Inte i framtiden.

.kåtan där vägen tar slut och marschallerna börjar

I hallen ligger vintriga kläder och sprider upplevelse över hela lägenheten. Det luktar rök, pudersnö och kaffe. Själv ramlade jag ner i soffan samtidigt som mössan och vantarna landade på hatthyllan. Under mig har jag nu stoppat de fötter som fortfarande ömmar av kylan som högg tag i dem när det tog en evighet att skotta fram den bil som bara motvilligt gick med på att bära mig in i skogen. Jag ska snart stilla mig med en kopp te, men först efter att smaken av hemmagjord och prisbelönt getost lämnat mig trånande kvar.

För tidigare i kväll öppnade jag ögonen och fann mig själv insvept i filtar framför en brasa. Det var gudstjänst i en kåta där vägen tar slut och den marschallsmyckade stigen börjar. Och gårdens alla smaker dukades upp framför hungriga ögon så snart sången ebbat ut.

Nu behöver jag bara blunda för att minnas.

.avskalat

Jag är en lök. Och någon har börjat krafsa med naglarna på första lagret. Och när man skalar lök så kommer vårfloden - det vet ju alla.

Det är tyst i bloggen för jag måste ägna all energi åt att krampaktigt hålla fast vid mina lager. Så att jag inte dränker någon med mina tårar.

Jag kommer tillbaka när jag lökat klart.

.min livskamrat

Telefonen ringer och vi fastnar i ett samtal som kan ha betydelse för nuet. Eller så någon annan gång. Hon avslutar med att säga sådant som betyder att hon älskar mig. Och jag svarar att hon är min livskamrat. För så känns det. Vår vänskap har en glödande kärna som hela tiden matas med nya förtroenden, smärta och passion. Ett ljus i tunneln.

Livskamrat. Kamrater för livet.

.de 26 julklapparna

Mitt i bruset blev det plötsligt klart. Oändliga rader av bokstäver som yrde framför ögonen på mig, stannade plötsligt till länge nog för mig att hinna uppfatta budskapet. Någon saknade julklappar.

I lådan på jobbet låg ett par biobiljetter. Och lite andra saker som någon säkert önskat sig. Så jag gick till nästa kontor och fick med mig några saker till. Och i huset intill fick jag även omslagspapper till chokladasken och det andra. 26 prydligt inslagna paket med rim hamnade i händerna hos de som firar jul med de som inga har.

Julstämningen var visst inte där jag trodde den skulle vara.

.kreatursskötsel

Bäh, bräker jag inte när jag kliver in genom dörren, men känner mig ändå som ett kreatur när hon pekar in i mot stålställningen som ska hålla min kropp i rätt läge under inspektionen. Munnen tvingas upp i det största gap jag någonsin haft och jag nästan råmar av smärta. Jo, jag har bra gaddar, konstaterar hon och skrapar lite på ena tanden.

Mina skräckslagna koögon har inte mycket annat att vila på än den utrustning som snart ska tortera mig. Men klövarna är däremot fullt upptagna med att skrapa över smärtan till armstöden. Jag undslipper ett bräkande när nålen letar sig in i tandköttsfickor.

30 minuter senare är veterinärbesöket över och jag får snällt gå till kassan och betala mina 400 kronor.

Jag är ett fint exemplar. Starka tänder. Förmodligen bra att avla på.

.en utflyttad Stockholmares dagbok

9:e December
Vi vaknade upp till en underbar matta av kristallvit snö, som täckte varenda centimeter av landskapet. Vilken fantastisk syn! Finns det något vackrare ställe i hela världen? Att flytta hit var det bästa jag någonsin gjort. Jag skottade för första gången på flera år och kände mig som ung på nytt. Jag skottade både vår uppfart och trottoaren. eftermiddags kom snöplogen och fyllde trottoaren med snö igen och blockerade uppfarten, så jag fick ta en vända till med snöskyffeln. Vilket underbart liv.

12:e December
Solen har smält all vår fina snö, vilken besvikelse. Min granne säger att jag inte ska oroa mig, vi kommer absolut att få en vit jul. Ingen snö på julen skulle ju vara förskräckligt! Bob säger att i slutet på vintern kommer vi att ha så mycket snö att jag aldrig vill se snö igen. Jag tror inte att det är möjligt. Bob är en trevlig människa, jag är glad att han är vår granne.

14:e December
Snö, underbara snö! Det kom 20 cm i natt. Temperaturen hade sjunkit till -20. Kylan får allting att gnistra. Vinden gjorde mig lite kall, men jag värmde upp mig med att skotta uppfarten och trottoarerna. Detta är livet! Snöplogen kom tillbaka i eftermiddags och begravde allt i snö igen. Jag insåg inte att jag skulle behöva skotta så här mycket, men jag kommer verkligen i form på det här viset.

15:e December
50 cm till. Sålde min van och köpte en fyrhjulsdriven bil i stället. Köpte vinterdäck till frugans bil och två extra snöskyfflar. Frugan vill skaffa en vedspis utifall elektriciteten skulle sluta fungera, men jag tycker det verkar löjligt. Vi bor ju faktiskt inte i Alaska.

16:e December
Snöstorm i morse. Föll omkull på isen på uppfarten när jag saltade. Ont som fan. Frugan skrattade i en timme...Roligt..

17:e December
Fortfarande långt under noll grader. Vägarna är för isiga för att man ska kunna ta sig någonstans. Det var strömavbrott i fem timmar. Inget att göra utom att stirra på frugan och försöka att inte irritera henne. Vi skulle nog ha köpt en vedspis, men det erkänner jag inte för henne. Jag hatar när hon har rätt. Jag kan inte fatta att jag fryser ihjäl i mitt eget vardagsrum.

20:e December
Elektriciteten är tillbaka igen, men det kom 35 cm till av den där vita skiten i natt. Mer snöskottning, det tog hela dagen. Snöplogen kom två gånger idag. Försökte hitta en grann unge som kunde skotta, men dom var upptagna med att spela hockey sa dom. Jag tror dom ljuger. Ringde till den enda järnaffären i trakten för att fråga efter en snöslunga, men dom var slut. Dom får kanske hem fler i mars. Jag tror dom ljuger. Bob säger att jag måste skotta annars kommer kommunen att göra det och sedan skicka mig en räkning på jobbet. Jag tror Bob ljuger också!

22:a December
Bob hade rätt om att det blir en vit jul. Det föll 32 cm till av vit jävla snö inatt och det är så in i helvete kallt att det antagligen inte kommer att smälta förrän i Augusti! Det tog mig 45 minuter att klä på mig och gå ut och skotta i morse, sedan blev jag pissnödig. När jag klätt av mig, pissat och klätt på mig igen så var jag för trött för att skotta. Försökte hyra Bob att ta hand om snöröjningen resten av vintern eftersom han ju har en plog på sin lastbil, men han säger att han inte har tid. Jag tror att den jävla skitstöveln ljuger!!

23:e December
Bara 5 cm snö idag. Det är nollgradigt nu. Frugan ville att jag skulle jul dekorera huset i morse. Är hon helt jävla slut eller? Varför sa hon inte det för en månad sen? Hon säger att hon gjorde det, men jag tror fan kärringjäveln ljuger!

24:e December
God jul! 15 cm. Snön har blivit så jävla hårt packad av snöplogen att jag bröt av skyffeljäveln. Tror jag fick en hjärtattack också. Om jag får tag på han som kör plogbilen så ska jag fan i mej ta tag i pungen på han och dra han genom snön! Jag vet att det jävla psykot gömmer sig runt hörnet och väntar på att jag skottat färdigt, sen kommer han i 100 knyck och plogar igen allt.. Tanten ville att vi skulle sjunga julsånger medans vi öppnade julklapparna, men jag var för upptagen med att spana efter plogbilen..

25:e December
50 cm till av förbannad jävla snö!!. Blev insnöad. Tanken på att skotta får mitt blod att koka. Gud vad jag hatar SNÖ!!! Plogbilsföraren stannade till idag och frågade hur läget va, jag slog till den jäveln i huvet med skyffeln...

26:e December
Fortfarande insnöad. Vad fan skulle jag flytta hit för, jävla håla!! Och allt var HENNES idé.. Hon går mig på nerverna...

28:e December
Fortfarande insnöad. Satmaran gör mig galen.

29:e December
25 cm till. Bob säger att jag måste skotta taket annars kan det rasa in. Jävla dumskalle, tror han att jag är helt sänkt eller??

30:e December
Taket rasade in. Plogföraren har stämt mig på 1 miljon för att jag slog honom i huvet och kärringen har åkt till sin mamma...

31:a December
Eldade upp hela jävla hushelvetet.. Ingen mer snöskottning här!!

8:e Januari
Jag mår så bra. Jag älskar dom här små pillren dom ger mig, men varför är jag fastbunden i sängen?

.mitt i Sverige

I en dansbandsdunkande bil åker vi mot Sveriges geografiska mitt. Det första jag möter är en rejäl portion dammiga åsikter. Nästa anhalt är en bykrog som tar sina sista självande andetag. Bokstavligen. Vi är de sista gästerna. Vi kan inte beställa något annat än julbordet, för köket är tömt. Så där sätter vi oss med varsin tallrik kvarglömd sill. Jackan behåller vi på för sista elräkningen är betald.

Vi pratar om sånt som väcker ilska för att lura in lite hetta i kroppen. Vi fyller tallrikarna många gånger för att sätta fart på blodcirkulationen. Och toaletten får också ett kort besök, för där är kölden ännu vassare så promenaden tillbaka till bordet blir en resa till tropikerna.

Jag lämnar Sveriges medelpunkt med förhoppningen att den platsen på jorden inte är medel.

.julsångerna man inte vill höra

Trots att jag hade all tid i världen så raserade mina planer och jag fick småspringa in i kyrkan. Förblindad av immiga glasögon valde jag en plats längst bak. Under läktaren. Strax bakom en pelare. Knappt hade kören tagit ton förrän jag insåg två saker. Jag ser inget. Jag hör inget.

Fan (sa jag inte för jag satt ju i kyrkan).

Barn! När Jesus sade, låt barnen komma till mig, så la nog lite för många det på minnet. I raden bakom skrek ett barn så att blodet isade sig. På andra sidan gången nötte en annan junior hål i mitt huvud, och på samma bänkrad prasslade en tredje juvel med papper så att mitt skinn krullade sig.

Barn som inte lärt sig att vara tysta ska stanna hemma.

Nog!

Ps. Jag är övertygad om den del av konserten som jag inte hörde var lika fantastiskt som det jag snappade upp när Jesus alla barn, under ett försvinnande kort ögonblick, var tysta samtidigt. Ds

.min hemmagjorda termometer

Du vet att det är 19 grader kallt när...

...skornas knarrande överröstar tändernas klapprande

...när bilrutorna är isiga på insidan, och inte utsidan

...när coola killen i kvarteret har stoppat ner händerna i fickorna

... (här får ni fulla på med dagsaktuella iaktagelser)

.en annan sort, ett urtidsdjur

Han tar tag i henne och så hänger hon där över axeln. Helt oberörd. Som en trasdocka. I nästa ögonblick rinner hon iväg över golvet i en enda graciös rörelse. Trots alla snabba steg och tunga kliv så hörs inte ett ljud. Jag kan inte slita blicken från dem.

Men jag måste lämna dem när de försvinner bakom en vägg. Mina ögon får istället annat att titta på. Tempot blir ett annat, och jag skrattar högt. Återigen nya intryck och jag skrattar mer. Snabba byten, och många människor. Starka ben sträcker sig mot ställen dit mina aldrig skulle nå. Händers dansande i luften. Midjor som fäster åskådarnas blickar.

Deras kroppar är vältrimmade instrument och i mig retar avgrundsdjup avundsjuka innan känslan slår över till salig lycka. De är en annan sort de där. Inte riktigt verkliga. Men sagolikt vackra.

När jag ställer mig upp för att gå känns det som om det är mina första staplande steg jag tar. Mina leder har fastnat och min kropp ökat i massa. Som om jag var en annan sort. Inte riktigt verklig. Ett urtidsdjur.

Norrdans, världsklass!

.mat som skräms

Jag är rädd för gammal mat. Man kan jaga mig runt lägenheten med ett paket mjölk som börjar närma sig bäst-före-datum. Och ser jag en bit ost som fått färg, så måste jag inte bara slänga osten, utan även allt som står intill.

Gamla matlådor är ren skräck. Hittade en i kylskåpet på jobbet idag. Visste instinktivt att innehållet skulle äckla mig, men likt förbannat så måste jag titta ner i lådan med samma tvångsmässiga tanke som gör att man tittar på olyckor vid vägkanten och bajset i toaletten. Naturligtvis mådde jag illa och fick svälja flera gånger för att hindra magen att vända sig ut och in.

Allt detta vet jag. Men likt en dåre utan självinsikt så gör jag detta precis innan jag ska äta en annan låda mat, förvirrande lik den jag nyss slängt.

.baklastaren är bak och fram

Vissa begrepp klibbar sig fast i hjärnan vare sig man vill det eller inte. Frontlastare är ett sådant ord. Och baklastare ett annat. Och just baklastare fick männen att tindra som små ljus vid eftermiddagsfikat. De var rörande överens om att alla borde ha en sådan. Själv försökte jag sortera fram ur kartoteket hur just en sån maskin såg ut. På frontlastaren sitter skopan fram så då borde baklastaren ha sin skopa bak. Eller? Men hur djupt jag än grävde så fick jag ingen bild. Och skissen som jag ritade i mitt huvud hade små förutsättningar för att kamma hem priser i kategorin "nydanande teknik", Så jag la frågan på bordet istället.

Jomen, svarade männen i kör. Baklastaren har skopan bak, och man kör liksom baklänges så att skopan hamnar fram. Hytten har man satt tvärtom. Frontlastare lastar fram och baklastaren lastar bak, fast tvärtom. Lätt som en plätt.


Jag googlar bildbevis...

Fram

Bak och fram

.sofflös soffliggare

Det är ett faktum att jag är dålig på att komma i säng på kvällarna. Nu är det Stieg Larsson som håller mig uppe. Jag kan bara inte lägga i från mig boken som alla andra redan läst och sett filmatiseringen av.

Bristen på sömn gör att knarrande stolar och nedsuttna dynor i lunchrummet känns som vaggande hängmattor, och ögonlocken klipper i takt med vaggandet. Fast det går såklart inte att somna. Träsmaken fyller hela munhålan och träflisor sticker i ögonen.

Det här kontoret behöver en soffa så att jag kan fortsätta njuta av mitt nya trogna sällskap nätterna igenom.

.mitt hårs nya bästis!

Impulsen styrde mig till den lilla salongen där saxen lever ett drägligt liv med behagliga arbetstider. Kaffekopparna fick jobba mer, för människor landade i soffan och pratade bort några minuter innan de försvann ut i kylan igen med varmt kaffe i magen. Mig satte han i stolen och gav mig oceaner av tid.

Han bökade med min frisyr, lade huvudet på sned och berättade för mig om mitt hårs personlighet. Sen tystnade han, tog ett steg tillbaka och utbrast segervisst att bitarna föll på plats.

Håret fick en annan nyans medans skvaller konsumerades. Och sedan väcktes saxen till liv. Men den fick göra långa pauser när munnen krävde all uppmärksamhet. Bakåtlutad i stolen försökte jag visualisera de ocean av tid som rann förbi.

Men aldrig har kalufsen fått så mycket odelad uppmärksamhet.

De är redan bästisar, mitt hår och han!

.mobbingoffret

Minns ni (eller förstod ni) att jag var en mobbare under grundskolan. En pojke fick alltför mycket negativ uppmärksamhet och även om jag inte var den mest aktiva så hade jag lyckats säga något som högg och lämnade 15-åriga ärr kvar. Frågorna jag fick häromdagen var fyllda av varför. Jag kunde inte svara, bara anta. Äcklig hade jag sagt då och jag gissar att det var hygienen jag syftade på.

Men nu undrar jag. Personen i fråga vill nämligen veta min BH-storlek. Och han är väldigt nyfiken på hur mitt sexliv ser ut.

Det äckliga kanske inte handlade om deodorant ändå...

.febriga krav

Min E insjuknade i hög feber och halsont. Hela helgen har hon legat genomskinlig i vardagsrumssoffan och beställt glass, filtar och film av en mamma som knappt hunnit sätta sig innan nästa kravfyllda önskan blinkats fram bakom matta ögon.

Men en instängd helg gör både liten flicka och mamma hjärntvättat uttråkade och någonstans måste det pysa. Så vid middansbordet fick mamman en utskällning som skickade stolen bakåt en meter i ett skratt som inte gick att fängsla. Det gjorde naturligtvis förbannad sexåring ännu mer förbannad. Och mer ont i halsen fick hon och det var mammans fel som gjorde henne så arg.

Tillslut insåg mamman att det skulle bli en läggmatch. Febriga trötta flickor har alltid rätt. Även om det gäller glass som middagsmat.

.byns egna octomom

Hur många barn är de nu de har, tänker jag och ser hur hon lyfter upp en som nästan inte kan gå i famnen. Väl på plats balanserar den lille på sitt småsyskon som fortfarande ligger i tryggt förvar i magen nån månad till.

Det går inte att beskriva hur trött mamman ser ut.

Däremot så finner jag ord när jag ser en bubblande och skrattande pappa till barnen berätta om sitt jobb i ett annat land.

Han är tydligen borta långa peroider, men sina äktenskapliga plikter hinner han visst med.

.och på den här lappen läser jag...

Han som inte sjunger fastnade i telefonen lagom länge för att vi andra skulle hinna bilda en pakt. Årets lucia skulle röstas fram. Vi andra höll vårt fnitter inombords tills offret insåg vad som höll på att hända. Han vann med alla röster mot en. Skrattet exploderade!

Nu väntar vi med spänning på att kontoret ska släckas ned och svag stämma växa sig starkare och starkare, ju närmare vår mörkögde, 186 cm långa, lucia kommer.

Så mörk är natten i midvintertid,

men se då nalkas Lucia.

.lik som inte kallnat

Totalt sönderspelade låtar borde läggas i en byrålåda och glömmas bort för att hittas igen om ett par hundra år och då eventuellt behandlas som en skatt igen. Jag säger eventuellt för det kanske är så att de är så trasiga att de är bortom all räddning.

Får jag presentera några rykande färska plågor:

.dejta exklusivt?

Den där kärlekslistan har styrt mina tankar i en riktning som jag inte förstår att jag inte besökt tidigare. En sexårings självklara förhållningssätt blir till inspiration. Hon hittar fängslande egenskaper hos flera, och alla var för sig intressanta nog att hamna på en lista. Hon har inte gjort några val och inte stängt några dörrar. Och varför skulle hon?

Det vibrerar tyvärr en allmän uppfattning i luften att man bara ska dejta en person i taget. En antydan om att trohet börjar redan på dejtstadiet. Inget sägs, men allt är underförstått. Man dejtar exklusivt, och gör man inte det så får inte ens viskningar antyda att man även dejtar andra.

Men allt jag vill göra är att förutsättningslöst lära känna en annan människa. Utan antydan om att det finns giftermål, barn och sommarstuga i horisonten. Jag orkar inte med att bära de förväntningarna. Jag kan inte göra de analyserna.

För inte lär jag känna nya tjejkompisar på det sättet. Nej, jag blandar ruter och hjärter dam tillsammans med spader och klöver. Och jag berättar stolt om damerna för varandra. Lovordar spännande egenskaper och glittrande ögon. Förälskar mig och faller kors och tvärs, huller om buller.

Och nya kollegor lär jag känna i ett kollektiv så inget hemlighetsmakeri där heller. Inga skyhöga förväntningar som kan brista gör chansen stor att vänskapen blir ärlig och äkta, eftersom de inte har en roll att leva upp till.

Om det är själva ordet dejt som ställer till det, så ska jag genast radera det från min ordbok.


Jag vill träffa alla. Välkommen till mig!

.om att sluta lyssna och höra mer än det som sägs

Mitt i ett av mina skratt stannar han upp, lägger huvudet på sned och tittar på mig som om han slutat lyssna. Är du ledsen, frågar han och låter fingret följa min kind. Det hugger till i bröstet men det låtsas jag inte om när jag svarar. Allt är bra, eller det mesta är ok…eller lite småjobbigt är det nog.

Han lyssnar nog inte på vad jag säger för han har börjat linda sina armar flera varv runt min kropp och in under skinnet tills hela jag är täckt av omtänksamhet. Då drar han åt och trycket flyttar upp smärtan till mina ögon som exploderar i tårar.

I kramen blir det tydligt. Nu hör jag de överdrivet muntra skratten som jag använt för att skydda mig. Jag ser hur jag letat fram kläder, mörka som sorgen ur min garderob. Och nu känner jag hur huden ryckt till i chock vid beröring.

Min vän lyssnar mer till det som inte sägs, än det som sägs.

.och de nominerade är

Medaljen med baksidan ska vidare. Två nya bloggande tösabitar ska få äran att prata om sig själva så länge de vill. Grattis!

Jag tänkte så här...den här utmärkelsen/utmaningen ska gå till två personer som inte fått en utmärkelse/utmaning tidigare (mig veterligen ialla fall). Att de dessutom är mer än lovligt smarta är bara en välsignad slump.

En gathoras bekännelser

Sara Marklund

.en award förklädd till en utmaning

Vi som bloggat länge minns utmaningarna. De piskande förmaningarna om att svara på en oändig rad frågor om allt från frukostvanor till favoritfärg. Jobbiga att göra, och sju resor värre att läsa.

Nu har jag förärats en hedersutmärkelse för att jag bloggar bra och är kvinna. Sånt måste man buga och bocka för. Tack E (kolla in på hennes blogg, hon skriver inte ofta men när hon gör det så är det grymt bra)!


Nu är det ju som bekant så att medaljen har en baksida också. Jag måste plåga er med en lista om Me, Myself and I.

(jag väljer att räkna ner så att ni bättre ska veta hur långt det är kvar av eländet)

10. När jag var liten var jag snabb som vinden. Eller i mer mätbara enheter för er matematiker, i sexan var jag snabbast i hela skolan. Både bland killarna och tjejerna. Jorusåatt.

9. Jag är gruvligt svårstartad på morgonen. Får jag överhuvudtaget något gjort innan fikat har Gud klivit ner från sin himmel och använder mig som en marinettdocka.

8. Jag går aldrig och lägger mig på kvällarna, men upptäcker jag att jag ändå ligger i sängen så är det för att jag blivit uttråkad och inte kan komma på nåt annat att göra.

7. Om jag hade någon kontroll över min kropp och mina preferenser så skulle jag vara flata. Lätt.
6. Jag har sålt smör i småland.

5. Jag sjunger med i alla sånger, fast gör mig sällan besväret att lära mig texterna. "I've got my first real sex-dream"

4. Roar dottern med att berätta om alla gånger jag gjort bort mig. Hon tröttnar aldrig. Denna är hennes all-time-favorite. Jag lutar mer åt denna.

3. Jag är rädd för ormar och saker som hoppar fram ur mörker. Men mest av allt är jag rädd för att vara i vägen.

2. En bra actionrulle måste innehålla minst en dödscool brudfan som ger en hög med karlar däng, enligt min åsikt.

1. Jag äter inte banan. Och kan i ärlighetens namn inte förstå varför någon gör det. Ett slibbrigt kladdande som avslutas med dålig andedräkt. Som en avsugning ungefär.

.the list!

Under tjockt täcke och kuddarna i en ring runt huvudet ligger E och berättar om sin lista. Hon ritar i handflatan och avslöjar för mig att fyra personer har strukits från hennes kärlekslista.

Ingen skillnad på vuxna och barn tänker jag och minns diskussionen häromdagen i fikarummet om "listan". Ni vet, listan med fem kändisar som man får ligga med även om man är upptagen i en relation.

Sakta i backarna! Rusa inte iväg i fullständig iver nu bara för att jag antydde fritt sex. Det finns såklart regler. Man får inte stalka kändisen, utan denne måste vara den som tar initiativet. Det får inte vara en kändis som man haft en historia med (om man nu råkat vara lite av en groupie) eller en som finns i någons släktträd (det är dessutom förbjudet av äckelskälet också).

Seså stadgade par, hämta papper och penna nu och jämför med varandra! Oblyga får gärna lämna sin lista i kommentatorsfältet.



Den där kärlekslistan....inte så tokigt egentligen att skapa en sån där kärlekslista som sexåringar har. När man träffar så många spännande personer så är det väl dumt att bara fantisera om en i taget. Seså alla singlar, hämta papper och penna och skriv en lista på personer som finns i omgivningen som hamnar på topp fem. Jag har redan börjat!

.kärt barn har många stavningar

Letar information om en känd ryss och upptäcker att stavningen av hans namn har ändrats. Min gissning är att västvärlden nu bemödat sig att återge namnet så likt originalet som möjligt, och inte bara för att det ska se snyggt ut på "västländska".

Men vem är det egentligen jag pratar om? Är det någon som ser?

Фёдор Михайлович Достоевский

.mobbare som jag

Killarna hade retats. Igen. Och jag kokar över av ilska bakom locket jag la på för att inte skrämma henne till tystnad. Och det fungerar för hon pyser ut den ena ledtråden efter den andra. Snart ligger bilden klistrad som imma på glas framför mig.

Jag tar risken att svika ett förtroende och säger att jag tänker berätta för fröken och pappa vad som sägs när vuxna inte hör. Hon blänger på mig, men jag säger att jag måste. Jag är mamma, och mammor gör sånt som mammor måste göra.


Inte ens en vecka senare så är hon hos mig igen och den här gången pratar hon om det förbjudna i dagsljus. Vi diskuterar strategier och resonerar om varför någon vill göra någon annan illa. Men ingen av oss hittar svar.

Och jag som är i behov av svar just nu. För jag är ju också en mobbare. Eller åtminstone var. Orden som rann över skärmen vittnade om smärta som inte går över. Det jag sa med en tonårings visdom hade fått evigt liv i en annan människas hjärta och hjärtat stod inte ut längre så jag fick frågan. Varför vill man göra någon annan illa?

.god jul önskar Elin och en tuktad Tiger

.knullrufsig blick utan att ha knullat

Med famnen fullt av sånt jag hittat på affären och inte kunnat motstå, ramlar jag in över tröskeln till en nyinflyttad. Rundvandringen är knappt avklarad när det ringer på dörren. Utanför står hon som han bodde med tills för någon vecka sedan.

Med ord inbakade i panik vill hon veta om vi legat med varandra.

Det har vi inte, men det hjälper såklart inte att jag säger det. Och när jag sneglar på honom så har han en skyldig knullrufsig blick. Det hjälper inte heller. Inte är det så konstigt att hon förhör sig på min historia och letar efter någon att lägga skulden på. Men rätt olustigt är det så jag åker hem.

Väl hemma upptäcker jag att alla godsakerna är kvar på köksbänken på andra sidan stan.

Ingen bra kväll.

.sånt som inte ens går bort med såpa

Gathoran har alldeles för mycket verklighet i sina ord för att jag ska kunna hålla det på avstånd. Orden som handlar om kladdiga händer på nakna barn går nästa inte att läsa utan att kokande tjära rinner ner genom ögonen och lägger sig som en brännande klump i min mage.

I ett år uppfostrade jag min dotter i en värld där min omgivning var bländande vacker och allt som var smutsigt var för långt bort för att det skulle störa oss. Men så hände det. Äcklet kröp in över tröskeln och hur mycket såpa jag än använde så fick jag inte bort det. Och allt oskyldigt var för alltid borta.

Det finns inte ett möte mellan min E och en vuxen man som jag inte ställer mig frågan. Det finns inte en offentlig plats i världen där jag inte vakar över henne som en hök, på jakt efter smutsiga blickar som grisar ner min oskyldiga flickas kropp. För jag vet att även en beundrad fadersgestalt kan förvandlas till ett avsytt monster på bara ett isande kallt ögonblick.

Och jag vet förlåt är ett ord med alldeles för många bokstäver ibland.

.avelsämnet

Nattligt småprat lockar fram ärlighet och enskilda upplevelser blir till gemensamma skratt. För det är bara att konstatera att allt som hänt mig, har hänt många.

Nu handlade orden om män, och specifikt attraktion. Och vi konstaterade att minsta gemensamma nämnaren hos män vars dragningskraft inte går att förklara, är att de är bra ämne att avla på.

.vintersportande

Alltså det känns jäkligt bra att träna framför en stor TV apparat som visar sport. Jag och elitidrottarna liksom. Och det känns helt ok att sedan sätta sig i soffan, lägga benen på bordet och lyssna på musik. Kanske man skulle hämta lite av den där chokladen som jag fick i fredags?

.4cl bekräftelse

Festen slutade inte när kollegorna stängde dörrarna till sina rum, för två vakna kvinnor hittade en ny dörr att öppna och kom ut bland andra människor, vars kväll just hade börjat. 4 cl rus serverades i höga glas och omgivningen betraktades uppflugna på höga stolar.

Lokalen var full av människor som ville ge uppmärksamhet. Långa blickar skickades genom rummet och träffade öppet hjärta. Komplimanger rann ner i örat hos danssvettig kropp och händer fängslade rullande höft.

Det var en omtumlad och fnittrig kvinna som vandrade hem när natten just började bli morgon. Och effekten av ett par ögon dröjde sig kvar ända in i sömnen. Oväntat, och lite farligt, men fullständigt oemotståndligt.

.den röda tantkoftan

Fyndade en röd kofta häromdagen. Trodde jag. Nu när den ligger på sängen så ser jag att den egentligen tillhör någon annan. Kanske en granne. Definitivt en mormor.

Och så minns jag att röda koftor är reserverade för tanter.

Själv är jag ingen tant, det försäkrade E mig om nyss. Det ljuvliga barnet!

.ögonblicken rinner ur mina händer

Jag rusar in i rummet, utan att ha hunnit lämna vare sig andan eller kappan i hallen. Båda två följer med in och tar plats när jag försöker sätta mig lugnt ner på stolen. Mitt emot mig strålar min fina flicka, med rak rygg och händerna i en liten hög framför sig på bordet. Jag vet att jag måste hindra mina galopperande händer att nå hennes. Här är det andra regler som gäller. Och jag vill inte genera henne.

Med en röst som jag inte känner igen berättar hon om det liv hon lever på dagarna. Och jag törs inte andas och riskera att missa nyanser i hennes tonfall, eller diskreta nickar med huvudet. Hon trivs. Ibland är hon en liten bandspelare såklart, men ofta har hon låtit upplevelserna strömma genom hela sin kropp innan de åter lämnar henne i form av nya ord.

Det spränger i bröstet av lika delar stolthet som saknad.

Med mina mina galopperande händer lyckas jag inte hålla fast tiden, den bara rinner ner på golvet och försvinner ner mellan springorna. För allt det som varit kan jag inte fånga. Inte behålla. Och det skrämmer mig att jag måste vara så närvarande i nuet. För tänk om jag blinkar och missar det som betyder något?

Och tänk om jag inte får en andra chans? Eller en tredje och fjärde? Tänk om det enda nya liv jag får uppleva går genom E?

Så det är inte så konstigt att det knyter sig i min mage när andra lägger en öm hand på sin. Och det är nog inte så konstigt att jag portionerar ut bitar av mitt hjärta till barn som inte är mina. Och man förstår nog att jag gärna plockar upp en liten hand i den tomma som inte fylls av E's små fingrar.

.marionettdockorna

Mot fikarummets kala väggar avtecknas två skuggor. Man ser att de rör sig, nästan dansar, för nära värmeljusen har skrattet tagit plats.

Han som skulle få åka till New York var den som kräktes upp en frätande kommentar för att provocera, och visst nappade hon. Så mycket att hon tappade talförmågan. Men i förvirringen som uppstod riktades ilskan mot en annan fikagäst, och orden med de vassa kanterna radades upp på bordet med de mördande blickarna som sällskap. Och spelet kunde börja!

Någonstan mitt bland värmesökande projektiler känner hon hur någon tagit kontrollen över hennes armar, och när hon fokuserar blicken så ser hon att liknande trådar är även fästa vid motståndarens kropp. Det är först då de hör saliga andetag.

Han som skulle få åka till New York leker lyckligt med sina små marionettdockor.

Och blicken säger, dansa mina små dockor, dansa!

Och de dansar!

.en man och hans hund

Klippet är långt, men värt att se. Jag lovar. För filmen är späckad med äkta kärlek. En man (97 år) och hans hund (16,5 år).

George Richards & Hummel at Dachshund Speciality 2009 from John Richards on Vimeo.

.glatt var det här

Just ja, det var så det kändes när fötterna rann iväg över vinterspegel på marken, och den blixtsnabba pareringen skickar ett järnspett genom ryggraden.

.hejarklacken

Det här är så nära jag kommer elitserien. En hejarklack på Youtube. Men jag varnar er, roligare än så här blir det inte.

.alla ska de vägen vandra

En efter en dör de, ljusslingorna som bor kollektivt i en kartong i förrådet tillsammans med alla de andra julsakerna. Den här gången minns vi slingan Ture, en trotjänare som levde under strålande förhållanden i två år innan den dog bort någon gång under de skrämmande tysta sommarmånaderna. Kvar finns nu bara Sture. Jag räknar med att han skickar sin sista stråle energi genom rummet ungefär samtidigt som jag krånglat upp den späda och ömtåliga varelsen i fönstret.


Sen kommer evigt mörker vara,

ty jag sorterar mig i den skara,

där inget tålamod längre finns,

och julen bara är nåt gamla minns.

.moraltestet

Kanske är detta ett avskedsbrev. Kanske försvinner jag i hettan av flammande samvetslågor under natten, och då möter ni bara en hög av aska när ni tittar in här i morgon bitti.

För saken är den att pengarna som snabbt försvann ner i djupet av min handväska inte är mina. De tillhör aktieägarna. Till mitt försvar säger jag att misstaget var inte mitt. Två par unga ögon såg inte det jag såg, trots att de tittade med öppna ögon.

Borde jag ha harklat mig och sagt det som var uppenbart för mig?

.missa inte lottens julkalender!

Julkalender för vuxna? Japp! Lottens julkalender är det världsklass på. Missa för allt i världen inte den. 24 luckor att öppna med start idag. Varje dag skriver hon som någon annan, men frågan är vem?

Lycka till!

.mina konkurrerande behov

Träningen var precis så svettig som jag hade hoppats på. Dessvärre ser jag fortfarande obarmhärtigt töntig ut när jag försöker sparras mot min egen spegelbild. Tjejerna som gapar och skriker längst fram ser som tagna från en actionfilm. Men det väl därför de står där framme och jag bakom en tant i 70-årsåldern.

Väl hemma ställs jag inför den största utmaningen av alla – mina konkurrerande behov.

• Jag är svettig och hal som en ål,


• hungrig som ett pensionärspar i en gratisbuffé,


• lider av svårartad bloggabstinens,


• och trollbunden av nyfikenhet om vem som gjorde att telefonen pep.
  
  

Med dessa punkter avverkade är jag om möjligt ännu svettigare och den galna blicken ett snäpp mer insane…

.funderingar en måndag morgon

Lyssnar alltid på Mix Megapol i bilen på morgonen. Bra underhållning om man lyckas tajma så att man missar kvarten med den pinsamt dåliga radioreklamen. För det är svårt att köra bil och samtidigt hålla skämskudden på plats.

Nu är det emellertid så att två frågor har dykt upp i mitt huvud.

1. Perfekt gehör. Ibland dyker begreppet upp när musikalisk person intervjuas eller omtalas och personen i fråga gör allt för att inte avslöja sin självgodhet. Men seriöst, när är det användbar att ha perfekt gehör? Och hur (o)vanligt är det att någon besitter den talangen?

2. "They've got catfish on the table" När man befinner sig i Memphis så har man tydligen detta på bordet enligt en ökänd låt. Men seriöst, när äter man det? Och hur (o)vanligt är det?

.hon sa, hej hej, hemskt mycket hej!

Juldofterna kryper in under tjocka jackor och nötta sånger når frusna öron. Det är skyltsöndag. Staden är liten så både huvud och tumvanteklädda händer motioneras flitigt i hälsningar till halvbekantingar och gamla kollegor. Men så kommer plötsligt en fram och pratar. En vars barn är bästis med mitt. Själv kan jag inte för mitt liv komma på vad kvinnan heter. Många minuter måste fyllas för barnen blir varma och glada av varandra. Mammorna blir nog bara kallare och kallare ju fler oskyldiga samtalsämnen som avhandlats. De lär nämligen ta slut långt innan barnlekarna.

Och intill mig står han som jag borde presentera. Men jag minns ju inte kvinnans namn så jag kan inte bestämma mig vilket läge som är minst jobbigt. Presentera utan rätt namn, eller inte presentera alls.

Och bloggerskan som jag vet vem hon är. Borde jag ha hälsat istället för att gömma mig bakom staplade halsdukar och tjocka koftor?

.julpyntat i alla vrår

När jag flyttade in i den här lägenheten hade jag för många förvaringsutrymmen i köket, så för att inte lämna gapande hål så fyllde jag upp några skåp med krams och skräp. Sen dess har jag bara styrt kramset längre in när jag fyllt på med mer.

Och varje gång jag bjudit på en kopp fika så har mina gäster tvingats lyfta på halvätna chipspåsar och ljusstumpar för att hitta sitt te. Det ger en fin känsla av hemtrevlighet tycker jag.

Men julpynt vill tränga in i alla vrår. Även in bakom stängda köksluckor. Så genom en svårstoppad dominoeffekt är nu hela köket städat. Julpyntat i alla köksvrår.

.jesus och hans godispåse.

Jag såg Jesus igår kväll. Ja, kanske inte min Jesus, men många andras. Han klev fram med ljuset i en aura runt sig och mötte församlingens jubel. Hans predikan var tonsatt och massan sjöng lydigt med, och i fuktiga ögonvrår blänkte budskapet.

Själv stod jag utanför, som jag så ofta gör vid predikningar. Det högtravande språket passerar ovanför mitt huvud. Ty jag är blott en enkel människa. Men jag hade närvaro nog att uppskatta inramningen och jag lät mitt hjärta värmas av de som hittat sin frälsare.

Till mig talade han bara en gång och då sa han att han kunde köpa sin godispåse själv, istället för att förgäves vänta på att den skulle lämnas som en gåva till dem som följde strömmen.

Amen.

.tusen små händer

Den här morgonen tar mamman också av sig skorna och ställer dem på en hylla som egentligen bara rymmer små fötter. Hon hänger sin kappa på kroken och ser hur den lägger sig tillrätta över gruset. Och halsduken som räcker flera varv runt ett barn får nu ligga intill rosa tumvantar.

Idag har nämligen E sin mamma med sig och hon behandlar henne som en skatt. Släpper aldrig någonsin taget och visar alla leksakerna på samma gång. E's mamma får mycket uppmärksamhet. Fler storögt blinkande barn kryper så nära de törs, för att låta fingrarna känna på det där halsbandet och fråga om rådjuret som inte dog.

Om det gick skulle E's mamma prata med många munnar samtidigt för det finns så mycket barn vill veta. Helt nu. Eller allra helst nyss. Och hon önskar att det fanns utrymme i knät så att fler fick plats, men nu sätter sig E på tronen och hon vaktar den med noga. Hennes kroppsspråk är tydligt.

Jag är hennes,

bara hennes.

E's mamma!

.otydliga skyltar eller sömnig blick

Men jag var inte så morgondåsig att jag inte uppmärksammade att de skyltat om vägen från 90 till 80 sen sist jag åkte den sträckan, dvs igår. Jag är noga med de där skyltarna. Finns ingen anledning att ila.

Men så fick jag höra att det var nog en vecka sedan omskyltningen. Eh. Jaha.

Och fråga mig inte när de skyltade om vägsträckan utanför min infart. Upptäckte härom veckan siffran 30. Märkligt, jag var alldeles säker på att det stod 50. Har bott på samma ställe i snart tre år. Inte kan väl....nej, de måste ha skyltat om dagen innan eller så. Eh. Joho.

.närkontakt med rådjur

Jag vet inte var jag hade min uppmärksamhet för jag ryckte till när dottern ropade. I strålkastarljuset stod ett rådjur. Jag säger stod för det var så det kändes. Som om allt stannat till så att jag skulle få utrymme att värdera och reagera. Det som kändes som en evighet gick på ett ögonblick, men jag hann bromsa så pass att det bara var rumpan jag träffade.

Ut ur bilen klev två människor i chock som blev stående mitt på vägen. I diket låg ett minst lika förvirrat rådjur och stirrade tillbaka. Hon hade inga ben att stå på.

Frågorna var som skjutna ur en kanon. Vad händer nu mamma? Vem ringer du? Varför ska rådjuret skjutas? Får jag berätta på skolan? Det var svårt att parera alla frågor när jag själv skapade lika många i mitt eget huvud. Hade jag med mig en domkraft? Var det rådjurssadel som smakade så gott? Är det markägaren eller polisen man ska ringa? Och herregud, hur gick det med framskärmen?

När jag lämnat över till någon annan så kliver djuret upp och småspringer in mot skogen igen. Vi kliver in i bilen och åker vi också.

Alla varelser behöver tydligen lika stort utrymme att greppa situationen. Nu lever vi vidare alla tre som om ingenting hänt, men med en historia att minnas.

.några fossiler kvar

Det finns några exemplar kvar av sorten som kliar sig i örat med glasögonskalmarna. Jag var säker på att de hade självdött för sist jag såg den rutinen så gick jag på gymnasiet. Minns att jag även då undrade om de låter öronvaxet sitta kvar när de sätter tillbaka bågarna på rätt plats igen.

Men en generation till så bör de vara bortavlade.

Hjälp mig att hålla tummarna här nu!

.den fullvuxna koalabjörnen

Han hinner knappt kliva över tröskeln in i pepparkaksdoft förrän jag flätar mina armar och ben runt hans kropp. Jag släpper bara motvilligt greppet för att lyfta koppen mot min mun och svälja söta droppar av ljummen glögg.

Sen händer inte så mycket mer för jag somnar med näsan platt mot tålmodigt hjärta.

När han reser sig upp för att gå, sitter jag fastvuxen vid hans kropp och han får skrapa lite på ett hörn för att hitta ett grepp så att han kan slita loss mig. Det blir omeldelbart kallt där jag står i hallen och svajar lite för mig själv.

Sen händer inte så mycket mer för jag kryper ner under täcker och längtar efter värme som stannar kvar.

.(o)musikalitet går i arv.

Ibland slår jag lock för öronen och bryr mig mindre om ifall mina grannar hör min ylande stämma, ackompanjerad av taffliga ackord och aningens förlånga pauser mellan ackordbytena. Boken som alltid ligger uppslagen framför mig är en samling örhängen med bästföredatum 1984.

Tydligen har jag ialla fall ett hängivet fans.

För den blonda högtalaren i badrummet spelar nu "foräver jang i wanna bee foräver jang"

.trängsel på byn

Först irrar vi över knastrande golv på jakt efter lermarinerade overaller och vantar som tappat sitt par.

Sen krockar våra stressade händer i frysdisken när de letar genvägar till snabb mat för utsvultna barnamagar och betongtunga mammahuvuden.

Det var trängsel på byn idag.

.armé av starka kvinnor

Kaptenen för armén virvlade in på kontoret och slog sig ner. Orden med prislapp hamnade snabbt på bordet och fick nya uppdrag. Sen pratade vi om viktigare saker. Om korståg och sånt. Och när vi pratar om sånt som är liv så ser jag att även hennes ögon har öron.

I telefonen möter jag en annan general. Hos henne kan man förvara de ord som inte längre får plats i huvudet. Hon tycks ha oändligt med utrymme att tillgå, för hur mycket jag än öser över henne, så når jag aldrig ens halvfullt.

Och nu ska jag själv ut i krig. Med mig har jag min mest välurustade kram. Alltså den med alla finesserna och med ammunition som räcker i en evighet....

.lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.

Hjärtat gör kullerbyttor på ett sätt som jag inte var beredd på. En arg röst tillrättarvisar redan tårfyllda ögon och jag tar ett steg bakåt för att hindra impulsen att rusa fram och ställa allt tillrätta. Men jag har inte med det att göra längre. Jag är bara lejoninna på halvtid.

Innan hjärtat har lagt sig till rätta igen så kommer nästa yrselattack. Med sänkt huvud, och en röst som tillhör någon annan, pratar hon om sig själv som tokig. Alla de vackra orden hon använde för att beskriva någon annan hittade aldrig hem till hennes mun igen.


Jag må vara lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.


Och tårarna blöder från sår av maktlöshet under min päls.

....kommer upp på köksgolvet

Utsikterna för att få dottern att somna ikväll ser inte så lovande ut. Mina gamla minnen gör nya i henne, och varje litet porslinsdjur och tygtrasa får en egen röst. Och det är aldrig så tydligt hur lika vi är varandra.

.det som göms i tö...

Under ett moln av pelletsdamm hittar ex-kexet fyra kartonger ren nostalig. Sönderlästa böcker, toviga dockor och orange/bruna babykläder med kaxiga uppmaningar. Min barndom.

Där ligger den rosa nallen som jag fick köpa istället för en betydligt större modell som min storasyster stolt la på disken för att hon inte hade slösat bort sina besparingar på godis.

Där ligger docksängen som jag också köpte för egna pengar.

Och den stora dockan som jag köpte för egn…

…hm, det var annat förr.

I en ask, var innehåll jag glömt dyker mitt förråd av barbiedockor upp. Även hon med kort hår. Hon som fortfarande har ett knappnålshål i underlivet som minne efter den snopp jag fäste där. Vaddå? Jag behövde en man. Saxen fixade både papperssnoppen och det korta håret. Fast... jag tror det heter ”strap-on” och flata nuförtiden.

.kramen som tar slut innan den påbörjats

Nu är det inte länge kvar tills jag får ett försök på mig att fånga den där kramen som tycks ta slut innan den ens påbörjats. Men om jag är beredd så hinner jag känna doften av en hel veckas lek i mina lungor när hon kopplar sina armar runt min hals. Och om vinden vänder, hunden skäller i fjärran och det är skottår så låter hon mig lyfta henne och känna hur hennes ben når nästan ända ner till golvet.

-jag är lika lång som dig snart mamma!

.machomannen

Han rör sig som för att dra blickarna till sig. Blicken pekar målmedvetet frammåt och munnen formar sig runt en tanke om överlägsenhet. Bakom honom lämnar har spår från klädernas prislappar och annat som han vill ska markera status.

Jag möter honom och noterar att han har glömt att knäppa gylfen.

.säg mig vem som vackrast är.

Nej, jag har inte nya glasögon. På min näsa halkar fortfarande samma bågar ner så att de skymmer sikten. Jag har inte blivit särskilt mycket äldre heller, bara några veckor eller så. Och inte heller har jag förkovrat mig i ny litteratur om universums varande.

Men vad är det då som gör att världen ser annorlunda ut? Varför är helt plötsligt de där spåren av erfarenhet runt ögonen som jag ser hos honom så fängslade vackra? Eller varför har jag inte sett att min vän har de djupaste ögon som finns? Och hon som rutat in sitt liv i perfekta små enheter är så mycket mer mänsklig än jag någonsin kunnat drömma om.

Det kan hända att jag är kär. Kär i livet som finns inom räckhåll och bländar mig i all sin enkelhet.

.stilla natt, heliga natt!

Stilla natt, heliga natt.

Mörkret flyr.

På en renskinnsklädd stock, under en ullfilt satt vi stilla och hypnotiserades av de dansande lågorna. Den kompakta väggen av mörker visste att hålla sig på avstånd och inte störa. Korven visslade och björkveden knäppte takten. I övrigt var det tyst. Stilla natt.

Nattkalla kroppar fick hetta i brinnande bastu och stearinljusets låga glittrade mot nakna kroppar. Ett snabbt dopp väckte alla sinnen och lockade fram klanger som träden fångade upp. I övrigt var det mållöst. Heliga natt.

Även på berget fanns värmen. Korpens stora vackra ögon mötte oss och hennes bo fick tillfälligt besök av juldoft och skratt. Det finns mycket att säga i rum av frid, och det som inte sades denna gång väntar tålmodigt på nästa. I övrigt var det magiskt. Mörkret flyr.

.hoppas jag luktar gott

Sitter i annan soffa och snurrar på ett glas whiskey. Ibland pratar vi, men hans händer slutar aldrig lura mina fötter att slappna av.

Tanken slår mig, kanske luktar jag inte så gott just där. Men sen bestämmer jag mig för att glida längre ner i soffan och strunta i det.

Fredagsmys.

.dagen när muren rämnade

Jaha, 20 november var tydligen dagen när muren rämnade. Jag orkade inte stå emot längre. Nu spelar Spotify stoldansarvänliga jullåtar och jag skruvar upp volymen lite extra på datorns högtalare.

Christmas is near!

.du luktar gott!

Han som alltid suger tag i min blick håller mig kvar ett ögonblick längre bland förstoringsglas och pappersark när han säger att jag luktar gott. Han får en rynka mellan ögonbrynen när han får höra att nej, det är ingen annan som har påpekat det. Inte idag ialla fall, lägger jag till när jag pratar med mig själv påvägen ut från affären.

För Brittan har varit inblandad fler gånger.

Han som ryckte sig loss från sina brandmanskompisar, la näsan mot min hals och tog ett djupt andetag sa: jag ville bara kolla om du luktade så gott som de sa att du gjorde, och det gjorde du. Tack, la han till innan han gick tillbaka till sina fnittrande kollegor.

.utsätt mig icke för prövning

En tur på stan på lunchen. Man kanske skulle köpa lite frukt och ta med sig tillbaka. Hemköp vinkar till mig. Men vad skådar mitt norra? Frukten blockeras av världens största ställ med kexchoklad. En trave till priset av inget.

Men snälla nån! Utsätt mig icke för prövning!

.rätt låt och du ligger rätt

Lyssnar på Sting i bakgrunden medan jag jobbar. Tempot i hans låtar harmonierar med gunget i min kropp just nu. Lite bakåtlutad med andra ord.

Grymt sexig man den där Sting. Honom vill jag ligga med, tänker jag spontant när den här videon rullar.


Sen läser jag senaste kommentaren: "I played this in my high school talent show. I got so much pussy that week it was unreal."

.smarta, smarta Radiotjänst

Minns ni snigeln på ögat? Såklart att ni gör, det är ju en klassiker. Jag vet inte vem eller vilka Radiotjänst i Kiruna anlitar för sina "reklamfilmer", men nu har vi ytterligare en succé.

www.tackfilm.se

Om jag inte vore så internetblyg så skulle jag ladda upp mig själv och lägga ut, men ni får hålla tillgodo med er själva.

Som en svärm pestråttor kommer denna film att sprida sig över nätet. Sanna mina ord!

.alternativt julfirande

Mina damer och herrar. Det är mig en ära att presentera det ultimata julfirandet för en varannanjulsmamma. Och notera priset längst ner! Man måste bara älska den norrländska prissättningen. Och jo, det är stor fest på hotellet den 25:e. `

Mamma ska lukta på juleglöggen.

Nån fler som ska med?

23 december:
• Välkomstglögg
• 3-rätters middag, (exkl. dryck)
• Logi

24 december, Julafton
• Frukost
• Möjlighet att köpa aktiviteter, skidåkning, sparkåkning
• Lunch
• Möjlighet att köpa aktiviteter, skidåkning, sparkåkning
• Julbord (exkl. dryck)
• Musik och dans kring granen
• Tomten kommer med paket
• Logi

25 december, Juldagen
• Julotta med kaffe och lussebullar
• Frukost
• Möjlighet att köpa aktiviteter, skidåkning, sparkåkning
• Lunchjulbord
• 3-rätters middag (exkl. dryck)
• Logi

26 december, Annandag Jul
• Frukost

Pris/person 2 395:-

.om att tappa orienteringen

Ögonen ville inte vara öppna längre så jag åkte hem och stängde dem.

Två timmar senare har jag konstig frisyr och ingen aning om vart jag är.

.jag vet att jag vinner

Jag är en mästare på att maskera egoistiska handlingar och få mig att framstå som en genomgod person. Den senaste i raden av mina (o)egoistiska handlingar är att skicka en kollega till New York på hockey. Han kommer att älska mig och jag kommer att bli så populär och omtalad för mitt goda hjärta. Förmodligen kommer han att lägga palmblad där jag går.

Som jag gottar mig åt tanken!

Men vänta, säger ni. Vaddå skicka?

Ja, det är så att min motivering, till varför just han ska åka med Adam och Anders grabbplan, är så sjukt bra att jag skulle bli seriöst förvånad om de inte ringde upp honom redan i morgon. Jag är lika säker på det, som jag vet att det alltid är en vinstlott jag har i handen när jag skrapar grått som fastnar under nageln.

Och eftersom jag aldrig vunnit nåt tidigare så...

"plötsligt händer det"

.att vänta på medvind

Hej, säger jag och glider ner på sätet. Han gör ingen ansträngning att krama om mig. Det måste jag le åt för jag känner honom vid det här laget. Känslor ska hanteras innanför skalet. Första gången vi möttes så var jag inte mer än luft. Bara något han passerade på vägen mot viktigare saker.

Om jag ska vara luft så tänker jag minsann vara luften runt honom, tänkte jag och började fläkta åt hans håll. Och det är klart, han kunde ju inte undvika att märka att han fick vindpustar i ansiktet. Det tog nog inte särskilt lång tid förrän han började vänja sig vid mig, och faktiskt uppskatta min friska fläkt. Han slappnade av. Och jag med.

Det var då. Nu möts vi igen och han tycks inte komma ihåg hur det känns i medvind.


Men jag har ingen brådska.

Jag känner ju honom vid det här laget.

.och skratten kom på min bekostnad - igen!

I fikarummet radar vi upp våra telefoner. Vissa trängs med kaffekopparna, medan vissa hamnar vid sidan om eftersom en person är notoriskt klumpig och tycks alltid välta sin tekopp över saker som inte mår bra av att bli dränkta. Vi nämner inte hennes namn tycker jag. När man glömmer telefonen på kontoret så märks det alltid eftersom då börjar den ropa och den glömska personen får springa gatlopp genom lokalen ivrigt påhejad av de andra.

Kollegan med alldeles för mycket sarkasm i kroppen slår världsrekord i att kolla vad det var som pep. Jag retas såklart. Hur kan man bara vara sååå nyfiken att man bara måste kasta sig över telefonen?! Och sen ser jag mig om runt bordet för att få medhåll.

Det får jag inte. Istället vänds myntet och jag får tillfälle att generat skruva på mig. För uppenbarligen är det töntigaste inte att reagera snabbt på ett sms, utan att låtsas att man inte bryr sig när det piper till. Som om man är såååå närvarande i nuet att allt annat inte betyder något. Det har aldrig varit sant för mig, jag kan knappt bärga mig tills jag sett vem som försökt prata med mig. Men jag vill ju vara cool. Så jag låtsas att jag har kontrollen.

Resten av fikat skrattar de på min bekostnad.

.middag hemma eller inte alls?

Klockan sex ska jag vara 20 min bort. Om man slutar klockan fem är det inte mycket tid att komma hem och vända på. Så frågan är om man ens ids åka hem. Och tänk om soffan är sådär magnetisk igen att man fastnar.

Varsågoda, här kommer en vinnande affärsidé:

Öppna ett litet café utanför mitt kontor. Varannan vecka kan ni leva enbart på mig.

.måltid i snigelfart

Tänk om pizzabitar kunde galoppera in i munnen lika fort som gosedjur drar fram över nystädade golv. Då skulle det inte vara så dålig stämning här hemma.

.morgonstund har galopp i kroppen

Om hon börjar prata med mig är det ett dåligt tecken. Då kommer jag att måsta börja prata tillbaka och mest troligt så måste jag kliva upp för att trycka igång en film.

Men jag har lärt mig att jag bara kan köpa mig dryga timmen, mer än så och hon börjar klättra på väggarna av hunger.

Strax efter tio landar ett knä i min mage och jag hinner nätt och jämt skydda näsbenet från att krossas av en armbåge. Hon har suttit framför TVn i tre timmar! Jag flyger upp ur sängen och landar i köket. Fort, fort, fort fram med frukost. Yoghurten fyller jag på medan hon äter.


Men det är förstent. Nu galopperar hon genom lägenheten på en käpphäst.

.skrattet från halsen

När han ringer nuförtiden så låter det inte som det brukar. Det kommer ofta skratt från ingenstans. Jag har definitivt inte sagt något för att locka fram det, och han är inte så värst rolig han heller. Men han skrattar ändå. Och han skrattar själv.

-Har du gjort rummet själv?

Skratt

-Ja! Det mesta i alla fall. Eller vad menar du?

-Om du haft någon hantverkare där.

Skratt

-Eller så.

Skratt.

Ett strypt skratt som kommer från halsen smittar inte. Men det får en att undra. För i ett sånt skratt ryms det mycket konstigheter.

.nästankyssen som stank

Dottern vill att vi testar den där nästankyssen som hon såg på Idol. Vi närmar oss varandra sakta, sakta. När våra nästippar nuddar varandra stannar vi. Jag andas ut.

Dottern kastar huvudet bakåt.


-Åh, vad äckligt du luktar ur munnen!


Då var man tillbaka i verkligheten igen.

.munk-dunk

Jag kommer instormande på tå halvvägs in i programmet. De vänliga blickarna som möter mig försöker jag besvara så gott det går samtidigt som jag försöker göra mig osynlig. Det känns aldrig bra att skära söner atmosfären med sin sena ankomst.

Hjärtat dunkar på i efterjobbstress och jag känner mig oartig när jag inte lyckas fånga rummets rofyllda tempo.


Så jag ber en tyst bön om ursäkt för bristen på respekt.

Och sedan en till, med snabba bokstäver, till mannen som hade harmoni i en guldring runt ena fingret. Jag ångrar att tankarna fick rusa iväg så fort att jag inte minns vad han svarade.


Men jag minns att hjärtat sa dunk-dunk.

.munk-hunk

Jag flirtar ofta. Kors och tvärs. Med barn, kvinnor och män. Huller om buller.

Det gör jag för att jag gillar effekten. Ögon blir så vackra när de tindrar tillbaka mot mig. Och för mig är det det skönaste ruset på jorden.

Fast.

Så får man kanske inte göra. Upptäckte jag.

För munken som fick mina intensiva ögon i sina i går kväll vek ner sin blick och gömde den under bordet. Och jag blev väldigt medveten om ett övertramp.


Intensiva ögon är kanske till för älskande.

Enbart.

.unionen höll monolog

Ok, han hade inte de bästa förutsättningarna för att fånga mitt intressen. Jag har fördomar mot fackförbundsmänniskor. Inbillar mig att de tillhörde den blyga skaran som alltid blev valda sist i skolan och vill nu hittat ett sätt att utöva lite makt. Men ändå!

Det här socialt inkompetenta ombudet hade stor mun och inga öron. Munnen spottade peppaskakssmulor och paragrafer över hela vårt fikabord. Och så avbröt han andra som pratade. Jag testade om han skulle komma på sig själv om jag fortsatte prata även fast han trängde sig före. Han tittade inte ens upp.

Och här inbillar man sig att facket finns till för medlemmarnas skull.

.en hemmafixares vibrerande njutning

Jag har en stor vibrerande sak hemma hos mig för tillfället. Den lämnar gapande hål där den dragit fram. Hål som ber om att fyllas.

Problemet är bara att jag inte kommer ihåg vad det var jag ville göra med den.



Nu ligger den intill sängen.

Kall.

Övergiven.

.två flugor i en smäll

Skrev in klockslaget 12.00 i min kalender för morgondagen. Sedan plitade jag dit sushi.

Den förbokade aktiviteten är bra på flera sätt

1. Jag slipper tänka på att kvällens måltid ska kunna paketeras i en matlåda. Fritt fram för t.ex. frites alltså!

2. Det är garanti på jag kommer att njuta. Innan, under och efter.

.armen i vinkel blicken i skyn

Mitt nya maffiga skrivbord pryder verkligen sin plats på mitt kontor. Receptionsdisk säger de avundsjuka. Världsklass säger jag och trycker på knappen som skickar upp bordet ett par våningar. Och aldrig har jag haft en stol med fler reglage. Med en av spakarna får jag kaffe i en pappersmugg.

Men aldrig har mina axlar, armar och rygg protesterat mer. De tycker att vi ska packa ihop strax efter morgonfikat. Jag googlar "ergonomi vid datorn" och hittar svåra gymnastiska övningar, och ben och armar i alla möjliga vinklar - utom hösäcksvinkeln som jag vant mig vid.

Att sitta är inte bara att sitta ska ni veta.


Armen i vinkel, blicken i skyn!

.man får tolka som man vill

Angående den där dejtsajen. Så här skriver en kille i sin presentation:

På dagarna jobbar jag älskar o träna på gymmet.

Jag tror vi kan utgå från att (minst ett) skiljetecken saknas, men frågan är vilket?

.hur gammal är du?

Jag vet inte varför jag frågar. Det enda som händer är att jag staplar fler fördomar på hög. Under 30 är inte bra, då kan man inte ta ansvar. Över 43 är inte heller bra för då vågar man inte leva.

Eller?

Och ålder är ju så förvirrande ojämställt. En singelmamma på 37 som förälskar sig i en man (pojke) på 25 känns sådär (fast det blir bra TV). Men visst får jag falla för en man som är 12 år äldre? Min dotter får inte det, inte förrän hon passerat medelåldern ialla fall (som om hon kommer att låta mig knuffa omkull henne med mina fördomar).

Ju mer känd man är, desto mer kan man tydligen bryta normerna. Vad är det för insikter som kommer med kändisskapet? Eller lämnar man kvar födelsebeviset för slutförvaring i pärmen på det där kontoret man satt i innan man blev känd?

Jag vet inte varför jag frågar,

men jag är 34, hur gammal är du?

Jag längar tills jag fyller 50 och min pojkvän ser ut sådär!

.segersötman blev bitter

Jag minns när jag lät den lilla hitta på sina egna regler för att kamma hem segern.

Det kändes som igår när jag smög med korten för att jämna ut oddsen till hennes fördel.

Nu fick jag dyngstryk.

Vi spelade om vem som var smartast, och det var visst inte jag.

Jag kunde inte ens fuska mig till den titeln.

Crap!

.lilla länkskolan

Ibland vill man göra länkar till de kommentarer man droppar lite här och var i bloggvärlden. Men man vill såklart inte klistra in hela söksträngen - som ser ut som skräp.

Så på allmän begäran: Kortkurs i länkning.

Gör så här. Klistra in rätt länk i min fin-fina lilla kod nedan. Då kan man klicka och hamna rätt på en gång. Klicketi-klick låter det.


Om ni vill att det ska se ut så här (länkar i exemplet till DN):

Här ska det vara en länk

Så måste ni skriva så här:




Nästan inte krångligt alls. Bara väldigt svårt att komma ihåg utantill. Men, som partytrick på kickoffen är det rätt så bra :)

Edit: Nu har jag testat och testat. Och klickate-klickat lite till. Man kan inte göra så att sidan öppnas i ett nytt fönster. Blogger försöker styra oss där. Frihet under ansvar liksom. Men använder ni koden ovan så får ni i alla fall en länk utan att hela adressen syns. Alltid nåt liksom.

.gråa minnen blev bländande ljusa.

Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.

Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.

Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.

.kan inte laga fel som är trasiga

Det syns ju lång väg att något är fel. Blicken släpar längs golvet och händerna flyttar oroligt på sig. Så jag frågar. Och sen lite till.

Men jag får inga svar.

Och när jag frågar lite till så håller händerna på att fullkomligt vandra ut ur rummet.

Då vet jag inte vad jag ska säga. Det är ju inte mig händerna sträcker sig efter precis. Så mina händer börjar också ägna orimligt mycket uppmärksamhet till en tom tekopp.


Det känns inte så bra när hjälpa blir stjälpa.

.hur man skrämmer bort sina kunder

Dök anfådd in på gymmet 45 minuter innan stängningsdags och konstaterade till min förtjusning att lokalen var helgtyst. Bara kvinnan som jag ofta ser på alla möjliga ställen, men inte vet vem hon är, satt i en av maskinerna. Hon klär sig som en tant även när hon tränar, men jag tror inte hon är det. Hon är nog rätt cool tror jag.

Någonstans mitt i svettigt stånkande glider personalen in. Samma kvinna som förbjöd mig att låta dottern se på film i soffan. Hon får mig att dra efter andan så jag hälsar med ett artigt leende. Kvinnan gick, men vände i dörren.

Var det möjligtvis jag som hade mina ytterkläder i fotöljen utanför? Och såklart det var, jag hade ju väldans bråttom och jag kom i träningskläder och skulle lämna lokalen i samma kläder också.

Men hur skulle det se ut om alla lämnade sina kläder där?

När hon gick blev det dödstyst igen. Vi var ju trots allt bara två där.

Så fort nya gymmet öppnar så har den kvinnan en uppsättning ytterkläder mindre att oroa sig för. Så skönt det ska bli för henne.

Och för mig.

.kärlek som rinner ut ut ögonen och kladdar ner hela bordet

-Vad fin du är i håret, sa hon tillslut. Jag hade just börjat undra vad det var hon tittade på. Hon hade nog undrat själv också, för hon såg lättad ut när hon hade satt fingret på vad det var som såg annorlunda ut. Så vi fortsatte att prata om det som är livet. Ögonen både rördes till tårar och skrattades skrynkliga. Det blir alltid så när vi pratar.

Men den där blicken slutade inte att titta. Faktum var att hon tillslut stirrade på mig. Hon letade efter något i mitt ansikte som hon inte kunde placera. Det var kanske inte frisyren ändå.

-Vad är det med dina ögon, frågande hon och lutade sig närmare. Hela mitt inre rann ut över caféets golv. Är det så att det som känns i mig också syns på ytan?

-Det är nog harmoni du ser, svarade jag med ett hoppfullt leende brinnande i ögonen. Och inom mig viskade jag att det är min kärlek till mig själv som rinner ut och kladdar ner hela bordet.

När jag kramat om det varmaste jag kunde så tog jag mitt leende och vandrade tillbaka mot jobbet. Jag tänkte på ögonen som avslöjade sig och jag tänkte på honom som hittar nyanser i mitt ansikte som jag inte visste fanns.

.konferensen och pilkastningen

Späckat schema. 16 föreläningar på åtta timmar tvingar fram val. Men hur hur gör man rätt val när inget låter bekant? Eller snarare, när ingen låter bekant? För det är ju största risken med föreläsningar - en person kan fullständigt krossa ett intressant ämne (och motsvarande såklart. En person kan imponera skiten ur dig).

• Hon som stoppade adaptern till mikrofonen i BH-bandet gjorde det. Föll platt. Jag uthärdade tio minuter innan jag flydde fältet. Jag hade aldrig överlevt de resterande 40. För det fanns ingen poäng, bara lösa trådar som inte satt fast i något. Ett imponerade konststycke i och för sig att lyckas med det. Ironisk nog så pratade hon om att inte förstå. Tror jag. Jag förstod inte riktigt.

• Hon som såg ut som elitidrottare imponerade desto mer. I hästsvans, kraftfulla rörelser och fotriktiga skor var hon en världsklassig kommunikatör som pratade om hur man blev en kommunikatör av världsklass. Världsklass!

• Hon (ja, det slumpade sig så att jag lyssnade mest till kvinnor) med mansrösten och det obefintliga kroppsspråket misslyckades dessvärre med att förmedla sin imponerande kompetens. Jag somnade. På riktigt. Inget av det hon pratade om fastnade. Tyvärr. Jag gillar kvinnor som kan.

• Han med alla titlarna lyckades, ofattbart nog, med konsttycket att inte lägga till en överlägsen min när han presenterade sig. Och han fick oss att skratta med magen. Vi älskade honom. Trots att hans snilleblixtar och slutsatser egentligen inte hade någon tyngd . Ingen forskning att luta de 10 budorden om att vara en ledare mot. Kontrasten med talaren innan kunde inte bli mer tydlig.

Sen var det några till. På plussidan. Slutet gott - allting gott. Så jag var nog rätt bra på att kasta pil ändå.

.trovärdighetsgungning

Det var först i morse som jag kom på att Johannes Brost nog inte var karaktären han spelade. Han var helt galet övertygande med sina ärvda pengar och överlägsna blickar. Jag köpte hela konceptet.

Herr Brost gör Bröllopsfotografen till en film man bara måste se.

Trovärdigheten var aaaaningens lägre när det gäller kostymval till huvudkaraktärerna. Vad var grejen med den bara axeln? Jag tror till och med hennes pyjamas blottade, inte båda, utan bara den ena späda axeln. Och hur kan man gå från hårdrockstrash till popsnöre över en natt? Trovärdigt? Knappast.

.smitningen

Han som sitter med alla hotellen och har flest sedlar att prassa med i det sociala spelet roar oss ofta vid fikabordet. Han anser väl att han kan bjussa lite extra på sig själv när har ligger så långt före. Ett steg tillbaka för honom märks knappt. Kan tänka mig att han var den ende som höll sig vaken under alla lektionerna ordning och uppförande. Han har typ svart bälte i social kompetens.

Idag berättade han om en smitning.

Det var väl nåt flashigt möte han skulle på för han hittade en parkering med bommar. Snällt drog han kortet. Och parkerade som man skulle. Det var först när han skulle åka som han fick en släng av djävul i sig och smet förbi bommarna vid utfarten. Han skrattade tydligen åt sin list i ungefär två mil innan hjärnan kopplades på.

Det var först ett par dygn senare kom han åt att dra kortet igen.

.törnrosas hundraåriga hand

Kände mig som en prinsessa när jag vaknade i morse. Som fagra Törnrosa efter 100 års sömn. Skillnaden var bara att tiden inte hade stått stilla i mitt fall. Det första jag såg var nämligen min hand som jag lyckades baxa fram från under min kropp. Den var vit och hade livets alla linjer på både handlov och i handflata.

Minst 100 år gammal var den.

Garanterat!

.ingen rumpa i vädret

När jag blundade såg jag ut som vilken cool actionhjälte som helst. Men man måste titta när man skuggboxas för annars kan det svartna för någon annans ögon.

Världens största spegel avslöjade att min stil mest såg ut som om jag försökte döda mygg. Eller baka en pizza. Och spegeln avslöjade också att mitt fäktande och kickande satte rumpan i gungning. Det var i och för sig bra, då hade jag ett hatat objekt att sikta mot.

Fast jag vill ha en rumpa som min umeåkompis har. En som man kan servera småkakor och kaffe från. Då säger hon utfall och då kan jag inte röra mig på en vecka efteråt.

Det är väl egentligen inte så mycket att orda om. Jag har den kropp jag förtjänar.

Utfall ikväll alltså!

.bruddjävlar!

Jag har en vän som inte accepterar att det är som det är. Hon tar striden. Och ord är hennes vapen. Innan ikväll trodde jag att det var allt. Men sen mötte jag henne i en svettig Body Combat och nu är jag övertygad om att hon även har andra vapen också, om orden inte skulle räcka till. Bruddjävel

Whaam!

Vi var många bruddjävlar som slog till ikväll.

Zzzwap!!

.forever singel?

Bara för att jag uttalar orden behöver det inte betyda att det blir så. Men jag är inte rädd för vad orden betyder längre. Jag vet att jag skulle överleva. Och jag vet att jag till och med skulle få ett bra liv. Trots att jag inte har kartan (eller kanske på grund av att jag inte har kartan).

Så ni behöver inte vara oroliga.

Jag har inte gett upp.

Bara accepterat.

.sten -> grus -> sand

Det är svårt att somna när kudden är en sten.

Och inte är man särskilt utvilad när man vaknar med kinden mot en grushög.

Man vill helst kvar och vänta på att kudden ska bli till sand.

.bus eller godis?

Dörrklockan ringer i mina öron när jag närmar mig dörren.

-bus eller godis?

Åtta barn i lika många storlekar och längder står utanför.

-tyvärr, jag har inget godis hemma.

Den äldsta flickan skjuter uppfodrande fram sin påse som inte ser ut att ha någon botten.

-det går lika bra med en slant.

Fast någon slant vill jag inte ge. Jag uppmanar inte tiggeri. Fast det säger jag såklart inte. Ge mig en vacker teckning, eller en rolig sång. Vad som helst. Att stå utanför dörren, utan att ens vara utklädd känns bara som rent och skärt tiggeri.

-då väljer jag bus.

För jag vet ju att de inte ansträngt sig tillräckligt för att ha ett bus förberett.

.en helt vanlig lördagkväll i en småstad i norrland.

Kvällen började i sällskap av en korp. Men snart flög korpen iväg och lämnade mig ensam i mörker och tystnad. Jag tände i kaminen för att de knastrande vedträna och värmen skulle hålla mig sällskap. Länge låg jag där och lyssnade till vad tystnaden berättade. När hettan jagade ut mig på bryggan så var det bara ena foten som fick svalka. Resten av kroppen kämpade emot vattnets kyla men njöt desto mer av vindens svalka.

Sen skulle stillhet bli skräck.

Omsorgsfulla förberedelser senare satt jag på en buss mot parken. Det var fortfarande mörkt runt mig, men denna gång på ett långt mer skrämmande sätt. Hur långt ner under sätet jag än kröp så kunde jag inte undgå berusade, medelålders mäns skryt om hur de erövrat pumor, jag kunde inte stänga ute allsången från de bakre raderna i bussen, jag kunde inte blunda för stolpiga raggningsförsök från sätet intill.

Sen skulle skräck bli värme.

Jag andades ut när jag möttes av musik som ger benen liv. Och fångade blickar jag kände igen. Och lärde mig nya sätt att flytta fötterna. Och jag omfamnades av kropp jag ville lära känna men såg, när jag tog ett steg tillbaka, att de redan tycktes veta allt om varandra. Tydligen så pratar kroppar i tystanden ett språk som inte hjärnor förstår.

Sen skulle värme bli stillhet.

.lätta val en fredagkväll

Krogen eller inte? Fredagsklubben eller +30-kväll? Urringat eller kortkort?

Då ringde korpen och pratade om soldränkt udde och bastubad.

Valet blev helt plötsligt enkelt.

.blod är inte tjockare än vatten!

Den där pappan jag har är av blod, men jag bor vid havet så vatten känner jag mig tryggare med. Blod har jag dessutom så det räcker. Eller nästan så att det räcker ialla fall. Man får inte tappa mig på blod för då svimmar jag.

Vatten finns i oändlighet.

Min pappa av blod var nyss här med familjen han flyttade till när han bestämde sig för att inte längre vara våran pappa. Kanske var det mörk skuld som fick honom att ge det bort det han trodde skulle läka sår. Men han skapade bara nya i ömtåliga barnakroppar, utan att förstå. Utan att se.

Men jag ser. Att i mörk skuld är det svårt att lyfta blicken. Och tungt är ordet förlåt. Jag är ledsen att jag fann mig sig själv i ett annat hjärta, att jag hittade gömda rum i mitt. Förlåt att ditt hjärta blev över.

Sår finns kvar, det känner jag. Men lättnad delar också utrymme bland känslorna. För familjen som blev vald, har även jag valt.

Och jag säger till honom. Det bästa med dig pappa, är din fru och hennes barn.


Blod är inte tjockare än vatten,

och jag älskar havet!

.sm i avskräckande språk

Hänger på en dejtingsajt ibland med rätt bistert resultat (även om jag grävt fram ett par guldkorn (vinkar till CS, MN, AB, TD och JL) ur högen). Det som slår mig är hur dålig genomsnittsmannen är på att stava och bygga meningar med någon form av läsbarhet. Nog för att det finns människor med läs- och skrivsvårigheter, men det här är ju löjligt!

Här kommer ett par exempel:

"Hej på dig X heter jag bor i x har två barn. Skiv om du villMVH X jag har ej skivt så mycket om mig du få fråga mig . Ha en bra dag"

eller:

"Vad förorts musik gillar du mer änne dansband då vad ska du hitta på att göra i Helgen mer änne gå på dans"

eller:

"Du ser som en rosa ut , va fina ögon gömmar du bakom glasögonen,kram hur var dn helg hittils?"

Så berätta för mig hur jag ska lyckas komma förbi språkbarriären! Gömmer det sig en fantastisk människa bakom tillsynes slumpmässigt staplade bokstäver så har jag lite svårt att se det över kanten på den skyhöga muren.

.min rullande garderob

Ungefär fem famnar senare hade alla kläder hamnat i sorterade högar på badrummsgolvet. Tvättmaskinen fick svettas och hela lägenheten fylldes av tropisk fuktig hetta.

Men i nästa steg stöter jag på svårigheter. Var förvarar jag kläderna när garderoben redan är full? Mitt system kräver tydligen att halva garederoben ligger på sovrumsgolvet eller i tvättkorgen. Jag har helt enkelt för mycket kläder för min lilla garderob.

Man kanske skulle haka på livsvisdomen "ett plagg in, ett plagg ut"?

Måste bara hitta ett sätt att släppa taget om alla mina snuttefiltar.

.slut på batterier i den klockan

Jag har förstått att vissa har ett inbyggt alarm som gör att de vaknar precis innan klockan ringer.

Det har aldrig hänt mig.


I morse vaknade jag av dotterns oroväckande pigga stämma. Hon ville se på TV. Klockan var ungefär samma tid som jag brukar ta min första kopp te på jobbet.


Det har hänt mig förr.

.att vänja sig långsamt

Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.

Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.

Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.


Jag vill ta stegen med egen kraft.

Min resa är min.


Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?

.öde landskap

Så gick alla!

Kontorslandskapet är öde.

Jag (o)roar mig med att fantisera om att bli knivöverfallen.

Men inte ens den mest luttrade knivmannen hittar hit.

Så övergiven är jag!

.inramad av vilda lockar.

Jag kan inte släppa henne, även fast hon inte är min längre. Hon tillhör en av karaktärerna i det dockskåp jag levde i då, innan jag väcktes av ett skrikande alarm. Hon är figuren med busigt hår och lika delar blyghet som beslutsamhet.

Idag låg ett par vuxna ögon inramade av vilda lockar. De kan alltid ha funnits där, vad vet jag? Det kanske bara är mina ögon som äntligen blivit vuxna? Och jag tänker att det fanns en mening att vi träffades för så många år sedan när hon klättrade upp i mitt knä på skoterkälken. Jag tänker att karaktärerna i dockskåpet var viktiga då, för att allt ska vara precis som det är just nu.

Och jag bara älskar henne. För det som var och det som är, och för hur min dotter tittar på henne.

.g(l)ömda kvadratmeter

Vi behöver större, sa jag till mini i soffan. 150 kvm radhus inspekterades och gud vet hur många meter golvlister och tapetvåder och skrymslen där dammnystan bygger bo.

Sen bar jag ner lite saker till källaren.

Nu ryms vi bättre.

.winnerbäck for dummies

Nu jävlar Winnerbäck ska du få dig en omgång, tänker jag och googlar texten till låten som spelar från stickan. Det har aldrig klickat fullt ut mellan oss. Och eftersom jag förstått att jag inte ser vad andra ser, så drar jag slutsatsen om att det handlar om texten. Kanske något mellan raderna? Eller ett budskap om man spelar låtarna baklänges i slowmotion? Vi ska träffas om en månad så jag känner pressen…

Så därför nördlyssnar jag. Med texten framför mig.

Och fattar inte ett dugg.

Det säger jag såklart till en av Winnerbäcks absolut största (nörd)fan. Han ser ut som om han ska dö, och jag undrar om jag under påverkan av diskussionens hetta råkat säga något om att jag ska mörda hans barn.


Men jag fattar fortfarande inte ett dugg.

Är det gryning? ”när mörkrets sista trummor dånar ut”
Är det skymning? ”när kvällens första frusna stjärnor vaknar”

Och ljuger han för sin skull? ”du visste nog att jag hade mina skäl”
Eller för någon annans? ” jag skänker dig den sista lögn jag har”

Nu får ni språkatleter där ute hitta nåt jag kan säga om den här låten så att jag inte avslöjar att jag har noll koll.

Winnerbäck for dummies!


när natten är här ska jag lämna allt tillbaks
vinet & skulden jag har
du visste nog att jag hade mina skäl
ett sätt att ge, ett sätt att ta

när mörkrets sista trummor dånar ut
överger & lämnar mig kvar
jag blundar i en frusen tyst minut
ett mycket sällsynt exemplar

ljus - stanna kvar
kom & var min vän
ljusna mig igen, igen, igen

du sätter all din tilltro till en dröm
till sångerna som tar ens liv till slut
din skönhet inspirerar till en lögn
när mörkrets sista trummor dånar ut

& varför stod du annars här?
du kunde valt den andra vägen
du läser mig kapitel för kapitel
jag är mindre stolt nu, mer förlägen

ljus - stanna ...

kom & var min vän för en sekund
när kvällens första frusna stjärnor vaknar
bli mitt sista halmstrå för en stund
vi som har allt, vi som saknar

jag skänker dig den sista lögn jag har
jag offrar & betalar vad som krävs
när natten är här ska jag lämna allt tillbaks
resterna jag frossat i förgäves

Ps. Jag böjer mig ödmjukt för raden "ljusna mig igen". Den är läskigt bra. Ds.