Om hon börjar prata med mig är det ett dåligt tecken. Då kommer jag att måsta börja prata tillbaka och mest troligt så måste jag kliva upp för att trycka igång en film.
Men jag har lärt mig att jag bara kan köpa mig dryga timmen, mer än så och hon börjar klättra på väggarna av hunger.
Strax efter tio landar ett knä i min mage och jag hinner nätt och jämt skydda näsbenet från att krossas av en armbåge. Hon har suttit framför TVn i tre timmar! Jag flyger upp ur sängen och landar i köket. Fort, fort, fort fram med frukost. Yoghurten fyller jag på medan hon äter.
Men det är förstent. Nu galopperar hon genom lägenheten på en käpphäst.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
3 kommentarer:
Undrar vad du har för konstigt husdjur... och inser att det är din dotter. Kan hon inte sätta in en film själv och fixa frukost medan du sömndrucket hummar lite från sängen?
Jag har försökt att dressera henne till att fixa fika på säng till sin mor, men misslyckats. Förmodligen använder jag fel belöningssystem.
Eller så är det just för att jag är hennes mor som hon inte nappar. Kan mycket väl tänka mig att hon galopperar fram när någon annan ber henne om något.
Sonen började de första rätt så många åren av sitt liv dagen med att knuffa ut sin mor ur sängen med en gnällig upmaning: "gå Upp då! och Göör välling!"
Nånstans i min ovilja mot denna sortens start på morgnarna (jag är den morgontröttaste i familjen!) så insåg jag att det kommer inte att vara så här hela livet och nån gång kommer jag att sakna de där små fötterna i sidan/ryggen.
Nu använder vi repliken på ett familjehumoristiskt sätt.
Skicka en kommentar