Sprang med huvudet före rätt in i en solid vägg av frustration. Ont som fan gjorde det och inte släppte det trots att jag försökte ignorera. Eller dricka en kopp te. Knapparna i bilen rörde jag aldrig för huvudet spelade redan Death Metal med benstommen som högtalare. Och hemma igen med dottern i släptåg landade jag med en öronbedövande smäll bland duntäcken och kuddar.
Någonstans i bakgrunden sjöng porslin, skärbrädor och skåpluckor. Fullvuxen sexåring hade börjat med maten. Tacos från gårdagen smyckade bordet när jag kom så nära att jag kunde fokusera blicken. Resten av kvällen tittade hon in till sin halvdöda mamma för att lämna uppmuntrade kommentarer och dela ut kramar.
Lagom till läggdags vaknade jag till liv så pass att jag kunde agera fotölj till en tandborstande ängel. Så stolt jag var över hennes generösa gåvor till mig. Tyst som en mus och påpasslig som en engelsk butler. Fast där borde jag förstått vad priset för den tjänst hon levererade skulle kosta. När jag tänker tillbaka så fanns det faktiskt nåt segervisst i blicken.
Och mycket riktigt. Godnattsagan, som hon tog god tid på sig att välja, handlade om en prinsessa som fick allt hon pekade på och lagom till uppslaget som visade en ljuvlig tårta förklarade hon myndigt:
"Mamma, i morgon vill jag vara prinsessa hela dagen. Du ska passa upp mig!"
