Han hinner knappt kliva över tröskeln in i pepparkaksdoft förrän jag flätar mina armar och ben runt hans kropp. Jag släpper bara motvilligt greppet för att lyfta koppen mot min mun och svälja söta droppar av ljummen glögg.
Sen händer inte så mycket mer för jag somnar med näsan platt mot tålmodigt hjärta.
När han reser sig upp för att gå, sitter jag fastvuxen vid hans kropp och han får skrapa lite på ett hörn för att hitta ett grepp så att han kan slita loss mig. Det blir omeldelbart kallt där jag står i hallen och svajar lite för mig själv.
Sen händer inte så mycket mer för jag kryper ner under täcker och längtar efter värme som stannar kvar.
