Ooo, Miss Universumtävling, tänker jag och lägger ifrån mig fjärrkontrollen som hann passera både konstig dokumentär, evighetslång hjälteserie, sport och tecknad humor innan den lämnades ifred.
Vilken tävling!
Vackra kläder. Ursnygga skor. Glamourösa frisyrer.
Men min förjusning fastnar i halsen och byts ut mot ett förvånat fniss.
Kvinnorna som står i långa rader är alla så orimligt vackra. Jag tappar helt verklighetsförankringen. Och hur ska man kunna välja den vackraste blomman bland identiska blommor? Men på något sätt lyckas domarna urskilja ett bländvitt leende från ett annat och svepande hår kan smyckas med en krona.
Min princesswannabie till dotter hade hoppat omkring i soffan om hon sett barbieparaden (och det hade varit väldigt trevligt med den typen av hoppande ikväll). När hon var mindre trodde hon att hennes moster var med i tävlingen. Rorak dansa, sa hon och tryckte näsan mot TVn. Fortfarande kan jag höra E dra efter andan när moster kliver in i rummet i någon av sina fantastika, frasande klänningar. När E blir större har min lillasyster hotat med att ta med sig sin stalker på shopping. Det är då jag definitivt kommer att förlora kampen om rollen som min dotters idol och hädanefter bara få höra "men du fattar ju ingenting mamma!"
Min lilla E kommer att bli en barbie på löpmeter.
