En av radiokanalerna håller mig ofta sällskap ut till skolan där trollungen testar hållbarheten på volangklänningar och lövtunna leggings som hon alltid lurar mig att köpa.
Jag minns när framtiden bara var ett ord de vuxna använde för att trycka ner mig i tråkighetstofflorna. Det var då en flirt betydde mer, och ett knull markerade starten på ett seriöst förhållande. Ibland gick det inte många timmar från den första blyga hälsningfrasen till ett "god morgon" som trasslat in sig i lakan.
Vuxna ska bete sig annorlunda, antyds det i mina öron. De ska inte förväxla attraktion med förälskelse, och tålamod är verktyget man använder för att skilja dessa magkittlare åt. Man måste vänta tills blicken slutat kladda och fingrarna slutat flirta. Då först märker man om hjärnan förälskat sig. För attraktionen sitter i kroppen och förälskelsen i hjärnan.
Tror jag...
Sen är vi i vanlig ordning. Av den långa och sköna morgonen finns bara några ögonblick kvar innan vi ska stå kammade och klara i hallen. Jag låter min stress gå ut över den yngre upplagan av tidsoptimist. Hon har nämligen smitit in på sitt rum för att bara fixa en sak. Själv har jag tandborsten i munnen, fingrarna i håret och händerna runt mascaran.
Jag ropar i en vassare ton och hon ska bara.
När hon äntligen kommer ut i hallen sträcker hon fram en liten present till mig. Ett formklippt hjärta i rött och rosa. Jag älskar dig mamma, säger hon.
Jag stoppar huvudet i toaletten för att spola bort all dålig mamma,
men när jag tittar upp så ser jag att hon älskar mig oavsett,
och jag rinner ut i en hallonröd pöl av tacksamhet över golvet.
Klippet är långt, men värt att se. Jag lovar. För filmen är späckad med äkta kärlek. En man (97 år) och hans hund (16,5 år).
George Richards & Hummel at Dachshund Speciality 2009 from John Richards on Vimeo.
Hjärtat gör kullerbyttor på ett sätt som jag inte var beredd på. En arg röst tillrättarvisar redan tårfyllda ögon och jag tar ett steg bakåt för att hindra impulsen att rusa fram och ställa allt tillrätta. Men jag har inte med det att göra längre. Jag är bara lejoninna på halvtid.
Innan hjärtat har lagt sig till rätta igen så kommer nästa yrselattack. Med sänkt huvud, och en röst som tillhör någon annan, pratar hon om sig själv som tokig. Alla de vackra orden hon använde för att beskriva någon annan hittade aldrig hem till hennes mun igen.
Jag må vara lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.
Och tårarna blöder från sår av maktlöshet under min päls.
Nej, jag har inte nya glasögon. På min näsa halkar fortfarande samma bågar ner så att de skymmer sikten. Jag har inte blivit särskilt mycket äldre heller, bara några veckor eller så. Och inte heller har jag förkovrat mig i ny litteratur om universums varande.
Men vad är det då som gör att världen ser annorlunda ut? Varför är helt plötsligt de där spåren av erfarenhet runt ögonen som jag ser hos honom så fängslade vackra? Eller varför har jag inte sett att min vän har de djupaste ögon som finns? Och hon som rutat in sitt liv i perfekta små enheter är så mycket mer mänsklig än jag någonsin kunnat drömma om.
Det kan hända att jag är kär. Kär i livet som finns inom räckhåll och bländar mig i all sin enkelhet.
Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.
Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.
Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.
Jag vill ta stegen med egen kraft.
Min resa är min.
Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?
Jag sätter mig bekvämt på tåget för att, när jag kommer fram, hitta varma kramar och ögon som aldrig tycks sluta lyssna.
Jag vaggas till ro i bilen som tar mig till uppmuntrande leenden och händer som alltid vill berätta mer.
Jag lutar mig tillbaka i bussen säte för att om några timmar, hitta skratt som kittlar hela kroppen och omtänksam värme som inte har bråttom att gå.
Men ibland kan jag önska att jag hittade en resa som tog mig till soffan i mitt vardagsrum.
Jag ser vackra människor. Jag menar inte nödvändigtvis de som skjuter fram höfterna på uppslag i plastade magasin, utan de som alltid tycks vara omringade av bedjande blickar. De som delar ut leenden och omtanke som om förrådet vore oändligt. De som kramar och stryker på kinden med kärlek som enda baktanke. Var de hämtar energi har jag ingen aning om.
Fast ser och ser... det kanske är att ta i. Jag ser dem inte lika mycket som jag känner dem i min kropp. Jag känner en dragningskraft som är oförklarlig. Jag märker hur jag helt plötsligt hamnat i skaran runt den vackra. Hur jag liksom väntar på min tur för att få den där handen på min arm, eller blicken som tycks bekräfta hela mitt inre.
Och det som övergår mitt förstånd är att de tycks välja mitt sällskap också. Vilken hänvisar mig till en ständig viljekamp med oron över att inte räcka till. Livsfarligt. Min akilleshäl.
Jag tittar på dessa vackra kvinnor i mitt liv och förälskar mig.
Om och om igen.
Det gör alla.
Med osmidiga rörelser lossar mina fingrarna spännet. Doften från läderbandet vilar kvar i mitt medvetande långt efter att klockan lagts tillrätta i byrålådan. Det är klart att det tar emot, för jag hyser inga förhoppningar att hitta en likvärdig. Vissa saker är helt enkelt oersättliga.
Jag minns hur den blev min.
Mina ögon hade ofta lockats av utbudet i disken. Blänkade guldur. Färgranna plastklockor. Stöttåliga multiapparater. Alla tilltalade på sitt sätt, men ingen som kändes riktigt klockren (ursäkta uttrycket).
Men plötsligt fanns den bara där.
Kanske hade den allid legad där men blygt klivit åt sidan för de dyrare modellerna. Kanske dök den upp sekunden innan min blick vändes åt det håller. Det spelade inte så stor roll för nu var den min. Innan jag ens hunnit lämna butiken så satt den på min arm. Skön var den, och väldigt vacker att titta på.
Att den inte höll tiden anpassade jag mig efter.
Men så tog klockan några kliv bakåt i tiden och jag hittade inte argument nog att försvara klockans beteende längre. Hur bekvämt den ändå lagt sig till rätta runt min arm och hur trygg jag ändå kände mig av klockans svaga tickande, så var det trots allt en klocka jag ville ha.
Fast jag hoppas i smyg att den går att laga. Vissa saker känns oersättliga.
Blanketten ligger kvar där jag la den och stirrar surt på mig. Jag låtsas att jag inte bryr mig. Jag låtsas att jag inte såg att det var tårar som fyllde tomrumet i rutan om närstående, och inte snirkliga bokstäver.
Det finns kärlek i vännen som fyller sensommarkvällen med toner som rest från hela världen för att flytta in hos henne.
Hos vänner som läser min sorg mellan raderna och ringer för att krama om, bor också kärlek.
Och bakom långa ögonfransar som söker vila, finns den likaså.
Men raden förblir skrikande tom.
Det är uppenbart,
att jag saknar.
Mina ord tycks aldrig ta slut, men det är inte för er jag skriver. Nej, mina ord ger jag till en man som kan stå på andra sidan rummen men ändå röra vid mig. En man som nuddar vid mig i förbigående men lämnar ett permanent avtryck. En man som har ett kort skratt som åker ner i min mage och rullar runt i en evighet.
Mina känslor för honom växer med varje tanke som passerar och mina fantasier får min värld att gunga.
Och jag tänker - att tiden kan stanna när han står framför mig med ett andetag som räcker hela vägen tills jag hitta alla milimetrar på hans kropp och mitt inre fyllts med doften av hans värme.
Jag var naiv när jag trodde att kärlek skulle kännas som fjällbäcks porlande i magen. Jag var naiv som trodde att en sval kind inte behövde näring. Jag var naiv som trodde att sökande ögon blir mätta av ett kort ögonblick.
Den stilla porlande bäcken är ett vattenfall som drar mig under ytan och tvingar mig att kämpa för varje andetag. Den svala kinden, som jag desperat försöker att gnida varm, lugnas inte av mina händer utan den saknad som bor under skinnet växer sig bara starkare. De ögon som letar, sväljer luft och gapar likt en dunklädd fågelunge efter mer.
Jag har aldrig älskat
som så
och det förgör mig!
Smultrondoften landade mot min kind för ett kort ögonblick igår. Veckan hade inte tagit slut, men min famn hamnade ändå framför henne och hon vek ihop långa sprattliga ben för att få plats i den. Två steg senare var hon borta.
Och med ytterligare två steg så var hon tillbaka igen med ögon fyllda av smärta. En veckas saknad rann ut genom klarblå ögon medan munnen letade anledningar till varför tårarna kom.
Hon förstod inte. Och det spelade ingen roll. Jag la hennes små händer till ro och flyttade på lockar som ville fastna i ansiktet. Och jag väntade.
Mitt i ett andetag av darrande läppar fick benen liv igen och sprang iväg.
Det jag kan ge henne - är allt hon behöver.
