Att läsa om källarfamiljen får det att rusa i huvudet. Orden om monstret Fritzl fänglsar på ett högst bekymmersamt sätt. Kommer ni ihåg bokserien om pojken som kallades för det? Visst var det också något man inte konsumerade med måtta. Äcklet steg för varje sida, men boken var omöjlig att lägga ifrån sig. En bok om hur man (nästan) torterar ihjäl ett barn blev en bestseller.
Vilka mekanismer gör att vi "njuter" av ord (och bilder för all del) om det mest gräsliga vi kan tänka oss? Jag begriper det inte.
Och när jag kommit så långt i tanken som till straff så fastnar jag i mitt resonemang. Monster ska straffas, men hur? Och vad vill man att straffet ska ge för effekt?
Torterar man mammor som misshandlar sina barn och låster in pappor som våldtar sina döttrar i en källare? Nej, tand för tand och öga för öga blir för mig dubbelmoral som inte kan försvaras.
Livstids fängelse? Ja, då kan man ialla fall försäkra sig om att det inte händer igen. Men det garanterar inte att monstret förstår vad han/hon gjort. För jag tycker att det är viktigt. Insikten.
Men hur jag än resonerar så kommer jag ändå fram till samma sak. Det finns inget straff som ger oskyldiga barn sin barndom åter. Det finns inget straff som effektivt tvättar bort bilder av skräck som etsats sig fast i näthinnan.
Hur tänker ni?
Pyttipanna, lapskojs, ordsallad
-
Såhär tolv dagar efter diskbråcksoperation drömmer jag en vansinnig dröm
där H och jag först letar efter vårt boende på ett abstrakt hotell som är
en sorts...
1 år sedan