LIVET OCH LITE TILL

onsdag 25 mars 2009

.kan man tukta ett monster?

Att läsa om källarfamiljen får det att rusa i huvudet. Orden om monstret Fritzl fänglsar på ett högst bekymmersamt sätt. Kommer ni ihåg bokserien om pojken som kallades för det? Visst var det också något man inte konsumerade med måtta. Äcklet steg för varje sida, men boken var omöjlig att lägga ifrån sig. En bok om hur man (nästan) torterar ihjäl ett barn blev en bestseller.

Vilka mekanismer gör att vi "njuter" av ord (och bilder för all del) om det mest gräsliga vi kan tänka oss? Jag begriper det inte.

Och när jag kommit så långt i tanken som till straff så fastnar jag i mitt resonemang. Monster ska straffas, men hur? Och vad vill man att straffet ska ge för effekt?

Torterar man mammor som misshandlar sina barn och låster in pappor som våldtar sina döttrar i en källare? Nej, tand för tand och öga för öga blir för mig dubbelmoral som inte kan försvaras.

Livstids fängelse? Ja, då kan man ialla fall försäkra sig om att det inte händer igen. Men det garanterar inte att monstret förstår vad han/hon gjort. För jag tycker att det är viktigt. Insikten.


Men hur jag än resonerar så kommer jag ändå fram till samma sak. Det finns inget straff som ger oskyldiga barn sin barndom åter. Det finns inget straff som effektivt tvättar bort bilder av skräck som etsats sig fast i näthinnan.


Hur tänker ni?


5 kommentarer:

Jan sa...

Sydafrika fascinerar.
Efter apartheidtidens år av hårda regim av tortyr och förnedring, vad gjorde man med monstren, våldets lakejer?
Jo ställde dem till svars inför sannings- och försoningskommisionen. Så att de skulle konfronteras med vad de gjort och få en möjlighet att erkänna och ångra vad de gjort och därmed kunna försonas med sig själva och sina offer.
Fast gud vet om det skulle bita på Fritzl. /Jan

Anonym sa...

Vad skulle du gjort om någon våldtog ditt barn? Din syster? Mördade din bror? Jag vet vad jag skulle göra.... och monstret skulle förstå - tro mig

Comvidare sa...

Tack Jan för den kommentaren. Det var precis det som jag funderade kring. Det måste ju finnas ett liv efter avskyvärda, onämnbara handlingar - både för monster och offer!

Anonym, den spontana instinkten går väl i de tankebanor som du syftar på. Men hur hanterar man det som inte kan bli ogjort? Ett våldtaget barn är ett våldtaget barn oavsett om monstret stenas till döds. Det min vän är det svåra i det här!

Anonym sa...

Som ett våldtaget barn svarar jag, att det enda sättet för mig att bli fri är att förlåta. för om jag hämnas eller hatar fortsätter brottet att plåga mig, jag blir bunden till det som hänt. Om jag i stället arbetar för att förlåta - inte glömma, inte säga att det inget betyder, utan verkligen ärligt låta det som hänt vara sant - men ändå välja att lämna och gå vidare - då är jag fri.
Bäst är väl som Jan skriver, att den som är förövare kan erkänna sin skuld, men går inte det, finns ändå hopp för att jag själv kan göra min del av jobbet. (Fast kanske kan förlåtelsen aldrig uttalas och nå den man förlåter)

Comvidare sa...

Tack Anonym för den kommentaren. Jag förstår precis vad du menar, men den som klarar av att förlåta sin förövare är ofantligt stark. Det blir varmt i mitt hjärta när jag ser mig omkring och anar så starka personer i min närhet.

Ni som kan förlåta är oändligt vackra! Som dagg på nyfödda blad. Som kvällstrött sol mellan grenarna i skogen.