.fredagskväll för jobbmätta

Kollegan i rummet prasslar på ett sätt som antyder att han är på väg hem. Då blir det bara jag kvar. Men jag ska strax gå. Vän med armar som räcker runt hela min kropp ska hämta mig. Sen vet jag hur det kommer att bli.

Hon kommer att fråga mig hur jag mår och jag kommer att svara att mina händer fortfarande sträcker sig efter det som är just utanför räckhåll och att mina ögon tar stora, giriga klunkar vid fikabordet.

Jag kommer att fråga henne om den kärlek som flyttat in i hennes hjärta. Men jag behöver inte vänta på orden för leendet i hennes mjuka ansikte har redan sagt allt.

Vinet i glaset är till mig. Jag kan gå hem. Hon däremot längtar för mycket för att låta vinet bestämma takten på kvällen.

Men maten är till henne. Hon kommer att låta varje tugga svepa runt i munnen. Det blir lätt så när man har tid. Maten får bestämma hennes takt.

När vi skrattat klart och ögonen längtar efter vila så har hon en famn att landa i hemma hos sig. Själv kommer jag att upptäcka att jag inte är bara själv, utan ensam också.


Men förhoppningsvis lite mindre ensam nu när jag fyllts av en god väns kärlek...

...och ett gott vin!