"Den här kroppen är bara din", säger jag och målar med handen framför henne. "Den har din mamma och pappa gett dig och du får bestämma vem som får röra vid den".
Jag hör övertydligheten i min röst och känner smärtan i tårar som jag krampaktigt håller tillbaka.
E bländar mig med ett leende. "Har jag fått den av er" frågar hon med en röst där tusen frågor gömmer sig.
"Ja", svarar jag och skjuter smärtan åt sidan för att låta hennes entusiasm skölja över mig.
Det blir tyst. Hennes blick vilar mot väggen, men inom henne letar intrycken nya ställen att resa till. Jag lutar mig mot henne och lägger min hand på hennes arm.
"Nej, mamma. Du får inte röra vid mig." Hon vänder sig förväntansfullt mot mig. Och förtjusningen över att hennes röst har sådan makt, får ögonen att tändas i ett blått skimmer.
Hon vill veta mer.
Jag fyller henne med information tills hon är mätt. Då lägger jag mina armar runt henne för att dra henne närmare mig.
"Nej, mamma. Jag vill inte att du tar på mig" Det fungerar fortfarande. Hennes kropp är bara hennes. Hon får bestämma.
Stora skimrande ögon vilar på mitt ansikte när hennes små händer stryker mig över kinderna.
"Jag älskar dig mamma", viskar hon.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
1 kommentar:
Det här rör mig i själsroten.
Om varje barn fick veta, att deras kroppar var en gåva som de själva har rätt att värna och ta hand om och att de egna gränserna är gränser att respektera... då skulle förmodligen världen se rätt annorlunda ut. Och kärleken vara lite mer ofarlig.
Skicka en kommentar