.ett steg tillbaka, men aldrig så nära!

Utan för fönstret rusade nattstjärnor förbi och vind som nyper i kinden höll sig på behörigt avstånd. Hos mig var det varmt. I magen, runt hjärtat och ut i båda benen var det varmt.

Jag skrattade högt för mig själv åt de svar som med sådan självklarhet nu hade bosatt sig i min kropp. Bara några minuter tidigare visste jag inte. Jag anade aldrig att det andetaget jag tog just då skulle landa så mjukt i min kropp. Kanske anade häxan på berget det.

Andetaget av dun sa till mig att ta ett steg tillbaka. Det finns andra som behöver den platsen du försöker ta bättre. Svaga trupper behöver förstärkning. Små hjärtan behöver ro.

Så nu blundar jag.

Andas.

Men jag sover inte.

Jag lyssnar efter små fotsteg som behöver mitt sällskap och öron som vill fyllas av svar.


Ett steg tillbaka,

men aldrig så nära.