LIVET OCH LITE TILL

måndag 23 mars 2009

.grumlig morgon utan smultrondoft

Måndagmornar är ett straff. Men det är inte upplösningen av helgen som får mig att äta murbruk till frukost. Nej, det är på måndagar som jag lämnar smultrondoft och hårtrassel till den andra halvan av teamet förälder. I morse slog jag något form av antirekord.

Ur min mun kom bara skäll. Femåringen vände sig på tvären för allt. Kläderna. Frukosten. Håret.

Jag straffade henne med utfrysningsmetoden när tjatet visade sig vara verkningslöst. Mörk var min blick och stegen snabba. Hennes röst krymte i storlek. Hon krymte i storlek.

Med minutrarna på fel sida halv klamrar hon sig fast vid min hals och vill inte att jag ska gå. Fröken sitter bredvid och lockar. Jag lösgör mig från hennes krampaktiga grepp och frågar om vi är vänner, fast jag vet att det är långt kvar tills hon börjar slappna av.

Tårarna överfaller mig innan jag ens hunnit utanför dörren, och de gör mig sällskap i en kall bil ända in till stan igen.

Nog förstår jag varför hon bråkade sig igenom hela morgonen. Jag vet precis. Om upplösningen av oss river i mig så är det väl ingenting i jämförelse med vad den gör i en liten flickas kropp.


Men jag klarade ändå inte av att lägga min egen smärta åt sidan för att möta hennes.


Jag klarade inte av

att fånga

smultrondoften

i mina händer!



3 kommentarer:

Majoy sa...

Kärlek!

Mrs Li sa...

Åh... Kära du! Dom där mornarna är kämpiga. Du och din lilla smultronblomma delar samma känsla. Det är mänskligt. Du är inte ensam i den erfarenheten. Vi är många som lämnat det finaste vi har på dagis och gått därifrån fast hela kroppen och hjärtat säger nej. Så är det med (barna)kärleken. När man möts och skiljs.

Jag brukar tänka att det kommer nya dagar. Då man får chansen att göra om. Igen och igen.

Comvidare sa...

Tack för pepp! Tack för delad smärta.

Det enda som luktade i min lägenhet när jag kom hem för en halvtimme sedan var sopor. Kan det bli tydligare?

Hmfr.