.ett skal, men inte så mycket mer!

Den här gången hinner jag inte ens starta bilen innan problemen börjar. Det kommer inte så mycket som en väsning när jag vrider på nyckeln. Dött. Stendött.

Så vad gör jag nu då?

Helst vill jag ringa min man (hurra för bevarade könsroller). Men hos mig finns ingen som lägger fötterna på bordet i väntan på att maten ska dukas fram. Näst bäst är att någon rusar fram och räddar mig. Ber mig vänta inne i värmen medans han (hurra för bevarde könsroller) väcker liv i det som är dött. Stendött.

Men det är bara jag, en dotter som ska till skolan två mil bort och ett skal som inte är till mycket mer nytta än som förvaringsplats för några stolar, en ratt och lite annat krafs.

Att bärga kostar mer än jag kan betala utan att svimma.

Sväljer stoltheten och ringer två kollegor som drar bilen till verkstan. Prisad vare Gud i höjden och män som kavlar upp ärmarna!

I eftermiddag kommer jag få veta om dött kan bli till liv igen.

Och vad det kostar.

.lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.

Hjärtat gör kullerbyttor på ett sätt som jag inte var beredd på. En arg röst tillrättarvisar redan tårfyllda ögon och jag tar ett steg bakåt för att hindra impulsen att rusa fram och ställa allt tillrätta. Men jag har inte med det att göra längre. Jag är bara lejoninna på halvtid.

Innan hjärtat har lagt sig till rätta igen så kommer nästa yrselattack. Med sänkt huvud, och en röst som tillhör någon annan, pratar hon om sig själv som tokig. Alla de vackra orden hon använde för att beskriva någon annan hittade aldrig hem till hennes mun igen.


Jag må vara lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.


Och tårarna blöder från sår av maktlöshet under min päls.