Tillslut blev jag stilla igen. Men det var först när blicken vilade på hypnotiserande lågor och fötterna noggrant begravts under luggad pläd.
Men resan dit var lång. Den första båten skulle stanna där vågorna bråkade som mest och bränslefiltret skulle vägra att samarbeta. Sen skulle fiskargubbe, med ansikte fårigt som en nyplöjd åker, dyka upp och med ett rep sakta bogsera oss tillbaka till bryggan.
Sen skulle flytvästar grävas fram, kapell monteras ner i regnet och kvinnorna skulle stuvas in i fören på en annan båt.
Denna gång kom vi ända fram till avstängd brygga och den restaurang, som inte riktigt skakat av sig vinterpälsen än, där vi skulle beställa värmande drycker. Innan vi vände åter skulle jag betala stockholmspriser för norrlandsdrycker, önska att jag för ett ögonblick kunde göra en tidsresa till tiden då Kempes miniatyrsamhälle sjöd av liv och inte låta mig skrämmas av vaktmästaren som fortfarande gick i korridorerna i den gamla herrgården.
Jag skulle också tacka nej till uppdukade anrättningar av lax innan jag lade huvudet på armstödet i soffan framför den rogivande brasan.
