.ett är(r) för mycket!

Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.

Men hon är lugn. Och klok.

Mamma, varför skrattar du?

Eh, alltså. Hehehe.

Det här är ju inte ett dugg roligt.

Nej. Jag vet inte. Jag har panik. Såklart att det inte är något att skratta åt.

Det blir tyst. Länge.

Sen tittar hon på näsduken och jag bleknar. Rädd att hon ska få panik. Det får hon inte. Hon byter till en ren näsduk och lägger tillbaka världens sötaste lilla hand på såret.

Två timmar senare, och genom natten, kör jag med en tejpad och limmad sexårig mot lägergården igen, överens om att det var ett äventyr. Och överens om att djupare sår än så här är inte tillåtet.

Och själva såret pratar vi inte om. Då får jag ilningar i tårna och hon får ont i magen.

.stor och liten väger inte samma

Svårt det där när man lurar hjärnan. Har kånkat runt på en liten som är så lätt att man glömmer bort att hon hänger där på armen. Lyckades inte skala om vikten till min dotters när jag skulle flytta henne till rätt sovplats. Hon hade nämligen lagt beslag på gästsängen, och det kan man ju bara inte acceptera.

Krasch, sa det från ländryggen när jag tog i mitt mesta. Tittade ner och konstaterade att jag hade bara vikt ihop dottern, men i övrigt inte lyft henne en cm från madrassen. Med hjälp av en kombination av hävstångseffekten och ett snärtigt ryck så fick jag över henne på kanten så att jag kunde knuffa ner henne på golvet. Hon vaknade givetvis och gnällde förvånansvärt lite för att just ha fått sina armar ryckta ur led.

.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

.modellmamman

Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.

Alltså, säger hon och fnittrar, jag är lite nervös.

Men ansiktet blir snabbt klart. Armarna är värre. Hon måste justera dem i efterhand för att det ska bli porträttlikt. Min vänsterarm ska helst nå ner på knäet. Sen rycker hon undan en bok som ligger på soffan så att inte den också hamnar i bild.

Jag visste inte att jag var så här bra på att rita, kommenterar hon när målningen är klar.

Och ja, jag har aldrig varit vackrare!

.badrumsbråket

"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.

Och får mycket riktigt ett "men vad håller DU på med", till svar.

Två stora arga blå ögon stirrar på mig och två minst lika arga händer sprutar ner mina byxor med duschmunstycket.

Tystnaden är isande medan jag tänker ut en gruvlig hämnd. Resten av kvällen på sitt rum? Beslagta hennes senaste mjukdjursälskling? Eller kompisförbud i dagarna tre?

En mjuk röst smälter isen.

Mamma, förlåt för det jag gjorde.

För att jag bråkade så.

Jag fiskar upp henne ur badet och sätter henne drypande våt i mitt knä. Byxorna kan man vrida ur, men mitt hjärta är ännu mer fuktigt. Och hon låter mig hålla om henne i en evighet.

.det stora TV-tittartestet!

Hon är lite krasslig den lilla. Så jag tänker att jag ska låta henne sitta framför TVn så länge hon vill idag. Passa på att testa var gränsen går.

Nu vet jag. Sex timmar är svaret.

.chipstokan

Den lilla handen åker upp och ner i chipspåsen i en enda lång rörelse tills hela påsen är slut. Hon är fullständigt galen i chips. Dill och gräslök.

Hennes kompis fick också en liten påse. Men hon har bara tagit fem skivor.

Och det vill hon visa för mammorna. Bara fem små chipsbitar. Men i samma ögonblick som hon tittar ner i påsen så hörs ett vrål. VRÅÅÅÅL!!

Min dotter har av bara farten ätit upp kompisens påse också. I en enda lång svepande rörelse.

Jamenalltså, är man chipsgalning så är man.

.pappasaknad och mammasmärta

Det gör ont att titta på henne. Hon har lagt hela sin saknad i det där vackra lilla ansiktet och det är inte mig hon tänker på. Det är pappa.

Och jag kan inte annat än att ge henne det där som hon mest av allt vill ha. Även om det innebär att jag själv blir helt utan. Så vi pratar länge om hur bra den där pappan är. Att lillasyster är den finaste bebis som finns. Och vad mysigt de ska ha det när hon kommer hem. Och när han möter henne i dörren så låser hon armarna runt hans hals och låter honom gömma ansiktet i sina mjuka blonda vågor.

Det är pappa som gäller nu. Där finns tydligen ingen anledning att gnälla sig igenom en hel dag. Och där behöver man inte svinga näven mot dum vuxen som ska bestämma allt.

Så jag biter ihop.

Ger E utrymme att älska sin pappa så mycket hon bara orkar.

Och låter pappan tro att han är den mest förträffliga föräldern.

För alla mina önskningar bor i hennes hoppiga ben och skrattande ögon. Jag gör vad som helst för att hon ska växa upp till en stark, trygg och modig kvinna. Och jag håller mitt bagage så långt ifrån henne som jag bara kan. Den skiten ska hon inte behöva bära.

Hon är min dotter,

men inte en del av mig.

.uppmärksamhetstorsk

Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.

Mormor passar tydligen på. I frånvaro av mamma så är mormor världsklass. Och uppmärksamheten från pepparkakskinderna kan man bli hög på.

Så jag kan inte klandra henne.

Åker ner på stan och fikar med ett par bröst istället.

(ja, vännens gravidbröst är så stora att de behöver ett eget landskap)

.säng, säng, säng, sova, sova, sova

Mitt långbenta tjatbarn har två ständigt återkommande önskningar som tycks slita hjärtat ur kroppen på henne när jag säger "nej".

Den första handlar om att se på film. Det är det första hon påpekar när hon kliver över tröskeln (och ja, jag inser såklart att jag måste säga "nej" oftare än jag säger "ja" för att bli av med det tjatet)

Den andra önskningen handlar om att sova i min säng. Min säng är himmelriket på jorden. Disney World och Legoland i ett. Och alla sorters chips. Min säng har magnetisk dragningskraft för där hamnar de flesta lekarna. De mest klingande skratten. Och hennes nybadade kropp.

Själv kan jag inte minnas att mina föräldrars säng hade någon dragningskraft överhuvudtaget (att tänka på den nu gör att jag tappar aptiten, men jag försöker ta på mig glasögonen jag hade när jag var liten). Minns att det var bra att ligga och läsa i för att solen landade på överkastet. Men det är allt.

Och när jag tänker efter så inser jag varför min E är så trollbunden. Jag har sprängfyllt sängen med positiva minnen. När hon fortfarande rymdes på en arm så var det där vi lekte, och faktiskt fortfarande gör. Den som alltid lagt tvåldoftande nakenfis i min säng, är jag. Det är under täcket som vi legat och småpratat om vad som hänt och vad vi har kvar att göra. Det är bland kuddar och dun som vi haft svettiga brottningsmatcher.

Nu ska jag krypa ner intill snusmummriken, för jag klarade inte av att säga "nej" i kväll heller.

.att välja krog

Man vet att man hittat ett bra ställe om det finns en lekplats på bevakningsbart avstånd. Att maten var ljuvlig, vännerna roliga och drycken berusande är sekundärt när man går på krogen med en sexåring.

.kicksökeri

Ja, shopping är en slags drog som jag är beroende av. Jag behöver inte många argument för att belöna mig själv med de där randiga leggings som skulle bli så snygga ihop med.... Eller den där doften som jag inte har, men faktiskt förtjänar för det var ju eeevigheter sen jag köpte en parfym senast. Och hellre en ny bil med metalliclack och pigga hästar, än laga den gamla.

Och blogga är samma sak. Shit vilket rus i kroppen när jag får till en riktigt bra formulering! En sån jag upprepar för mig själv flera gånger i huvudet och ler sådär väldigt självgott åt.

Eller ett skämt som ramlar ut över fikabordet och får alla att gap-flabba och spruta skorpsmulor över bordsgrannen.

En perfekt dans! När danspartnern suckar av belåtenhet i örat som ligger farligt nära. Ruset når ner i tårna och upp till hårfästet!

Men.

Snabba kickar.

Korta kickar.

När jag tänker efter så finns det bara en drog som räcker, och räcker, och räcker. Hon heter E och får mitt blod att koka, mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Hon påverkar mig mer än någon drog skulle kunna göra. Inklusive topparna och dalarna.

Min dotter.

Evighetslång kick.

.en annan uppfostringsmetod

Det bästa med sommaren är att man träffar så många nya intressanta människor. Människor som ger spännande infallsvinklar, bjuder på ett hav av inspiration och öppnar dörrar man inte visste fanns.

Nyss fick jag till exempel tacksamt ta del av en helt ny uppfostringsmetod. Den gick ut på att skrika hotelser, med nasal röst, om låsta dörrar och samtidigt dra barnet i ena benet. För att metoden ska fungera så måste man ignorera alla höjda ögonbryn och de impulser andra människor känner att springa fram och hindra spektaklet.

Jag lovar att lämna rapport om resultatet så fort jag testat detta på min E.

.tårfylld packning

Hon hade packat lätt. En påse med lite kläder och ett par finskor. Och väldigt många tårar.

Av anledningar jag inte förstår, kommer de där tårarna. Ansiktet förvrids till smärta, fastän inget särskilt hänt. Jag ser inga öppna sår. Inga bortsprungna kattungar. Och i den skakande kroppen finns inte heller orden som kan förklara för frågvis mamma.

Men lika snabbt har de torkat igen. Och bakom ridån av tårar bor skratt och benskutt. Och miljoner små bevis på att hon älskar mig.

.hundens bästa vän

Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.

Själv sprang hon skrattande bakom och skickade uppmuntrande kommentarer till jycken varje gång han sökte hennes uppmärksamhet. De hade inte ögon för någon annan.

Med sin lövtunna stämma viskade hon kommandon som uppfattades och verkställdes i ett ögonblick. Hela paketet av muskler darrade av förväntan när hon plockade upp bollen för att kasta. Och inte ens 100 korta kast in bland buskar och snår gjorde honom besviken. Han hade hittat världens bästa lekkompis.

Och med en hårman som fladdrade i vinden, strålade min dotter av uppmärksamheten.

.den sötaste bebisen av alla

Blicken jag får från E, när jag dyker ner i en barnvagn och låter näsan fånga all den där söta värmen, är vass. Och ögonen blir ännu mörkare om jag råkar säga något om hur bedårande barnet är.

För E finns det nämligen bara en vacker bebis och det är lillasystern. Och hon ger sig inte förrän jag bedyrat att jag visst tycker att lilla M är den finaste gullungen som finns. Just nu alltså. För om jag skulle glömma bort att påpeka att E ändå var ännu sötare som liten, så får jag inga fler kramar den veckan.

.morgonmonstret

Jag är fullständigt vidrig på morgonen. Det pratas om att förbjuda mördarhundarna, men i så fall tycker jag att man ska slänga in mig i raslistan för de otillåtna sorterna också.

Nästa gång E har sova-över-kompis är det nog bäst att jag upplyser föräldrarna om den överhängande risken att jag biter huvudet av barnet.

Kommer man för nära eller för tidigt så låter det bara "glufs" och problemet...jagmenarbarnet är för alltid borta.

.nej, mamma vill inte att du kommer hem

Hon som lämnade tanden på Mallis klamrar sig fast runt min hals.

- Mamma, jag vill följa med dig hem, ber armar, mun och ögon i kör.

- Jag förstår att du vill, men det är inte mammavecka nu.

När jag sneglar på pappan så ser jag hur han försöker ducka för hennes böner. Som att stjäla godis från ett barn skulle det vara, så jag säger:

- På måndag får vi vara med varandra igen.

Hon tittar på mig ett kort ögonblick och ser genast att tjat inte skulle leda till annat än en sur mamma så hon byter taktik.

- Hur många dagar är det kvar?

Och för varje dag får jag en hård kram och ett god natt i mitt öra. Sen skickar hon slängkyssar efter mig när jag går.

Själv misstänker jag att det nog var mest för min egen skull som jag sa nej. Vi har våra rutiner och även om hon skulle ha lätt att ställa om så är det inte säkert att jag skulle ha det. I fyra år har vi levt på det här sättet. Det är 208 veckor av rutiner det. Jag börjar bli gammal.

.kontrollfrågorna

Man behöver inte höra frågorna för att veta vilka de är. Det räcker med svaren. Och liten berättar ju så gärna. Väljer ut det som hon tycker är spännande, men som jag misstänker får greppet på andra sidan telefonen att hårdna. Därför kommer kontrollfrågorna.

Som om det inte finns en vuxen på båda sidorna av barnet.

.tand för tand

Vinden blåste rätt hårt kring ön. In genom jackärmar och ner längs ryggraden. In i munnen så att tänderna gungade. I alla fall en tand. I en mun.

Tanden begravde vi under högtidliga former på ett hemligt ställe.

Nu berättar dottern gärna att en del av henne alltid kommer att vara kvar på Mallis.