Steg 2 - inse sina begränsningar

Iofs så misstänkte jag att min energi inte skulle räcka hela helgen, så jag blev egentligen inte förvånad när känslan av att bara vilja krypa ner under det där berömda täcket övermannade mig. Men jag blev förvånad över hur snabbt känslan kom. Från topp till botten på bara ett par sekunder. Fritt fall. Krasch.

Då är det bara att ställa in alla aktiviteter man hade planerat in. Inklusive ta hand om sin dotter. Att vara trevlig nu är en ansträngning som skulle spränga mina lungor. Att fatta några som helst beslut skulle få min hjärna att koka. Jag skulle hellre låta mig ätas upp av en galen schäfer än att kravla omkring på golvet och leka hundvalp (jag får gottgöra dig E nån gång för det, köpa ut en vinare åt dig och/eller tillåta dig att åka på Hultsfred trots att du bara är 14....jag vet, du kommer att ha en rejäl hållhake på mig).

Nu är min hjärna på bristningsgränsen eftersom jag måste fatta ett beslut om att äta innan jag går på prommis eller efter, var jag ska gå, om jag ska ringa efter sällskap, åh, just ja....vad jag ska äta (innan eller efter prommenaden, ni kommer väl ihåg det beslutet?). Kanske lika bra att förbli sittande i soffan? Fatta beslutet att inte fatta ett beslut. Tack, det tar jag!