Pappa + dotter = sant

Maria bjöd på en sms-följetong mellan far och dotra. Det gav associationer. Min pappa är likadan. Skulle göra vad som helst för sina döttrar, därför törs jag nästan aldrig fråga. Han vet nog inte hur man säger nej, även om jag frågar efter nåt som är totalt ogenomförbart. Typ sätta upp en hylla på en vägg som består av 85% armering.

Min dotter har såklart en pappa. Jag omformulerar. Min dotter har såklart en pappa som hon lindat runt fingret. Es pappa har aldrig (aldrig ska läsas med största möjliga tyngd) velat ha katt. Han nekade kategoriskt när vi levde tillsammans på mina tama (håll med om att det var ett bra val av ord) försök att bjuda in en katt i vårt hem. Dottern är galen i lurviga saker (associationer till mina ben undanbedes) såsom lejon (!), kattungar och hundvalpar. Men jag bet ihop, trots att dottern grät och övertygande hävdade att hon skulle få ta med sig en gullig kattunge hem. Jag sa (lite ironisk ska erkännas) att hon fick minsann fråga pappa om det.

Döm om min förvåning (ja, jag är medveten om att bästföredatumet på det ordet gått ut, tro inget annat) när hon ringer dagen därpå och säger att hon ska få en kattunge.

Slutsats: Barn är mjuka, pappor är mjukare.