Jag blir alltid misstänksam mot den föräldern som lite för många gånger säger att hon/han älskar sitt/sina barn. Vem är den tänkta mottagaren av informationen? Den hotfulla omgivningen? Eller den osäkra föräldern?
Det går över en gräns och ju fler "mina barn är underbara" det kommer efter det, desto mer kritiskt granskande blir omgivningen (läs:jag). Jag misstänker att föräldern slösar bort alla ömhetsintygelser utanför hemmet, där publiken finns, så att inga blir över att ge till barnen, som mest behöver dem.
torsdag 4 september 2008
.jag älskar mitt barn!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tyvärr gäller det inte bara barnen. Jag är också bra på att säga det minst till de som behöver det mest. Den som är mig närmast kan vara så långt ifrån.
Egentligen behöver man aldrig säga till andra att man älskar sina barn. Alla (nästan, tyvärr) som har barn fattar nog det. Jag minns själv hur överrumplande just kärleken var när jag fick min första. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig detta absolut hejdlösa, vansinninga -- ja, nästan hjärntvättade -- kärleksrus!
Skicka en kommentar