.larmet går

Män som tycker att det är bara dagsformen som gör att de inte ska se sina tår längre, män som insisterar på att kamma hår som för länge sedan fallit, män som levde på den tiden deodoranten inte tillhörde den självklara morgonrutinen samt ett fåtal kvinnor med självsäker blick och taktfasta steg, fyller alla sittplatser i konferensrummet utanför min dörr.

Det kacklas och jag stänger dörren som skydd.

Ett par timmar senare är det skrämmande tyst...och släckt. Helvete, nu har de säkert larmat in mig.

Mer hinner jag inte tänka innan tanken överröstas av alla spädbarnsskrik i hela världen rätt in i örat. Med en hand intvingad i varje hörselgång springer jag mot dörren där dosan sitter.

Helvete. Jag måste offra ett öra för att larma av. Tvekar. Högehanden hade jag behållt om valet stod däremellan. Men öron?! Vilket behöver man minst?

Händerna får avgöra ändå.

Jag knappar koden snabbast med högern.

Lite tips om hur ni ska kommunicera med mig i framtiden!